Idag bidde det växelfel i Åkeshov igen. Precis som förra gången hade växeln söder om stationen bestämt sig för att den bara ville att det skulle gå att köra söderut via mellanspåret. Tur 4 stod helt sonika parkerad vid plattformsdel fyra i två timmar medan linje 18 och 19 köade upp till stationen för att köra på rödgult via plattformsdel tre. (Med sju till tio minuters försening som bonus.) Linje 17 fick tömma ur tågen på plattformsdel ett och gå i transport till Islandstorget, där det bara var att byta körände, trycka P och snigla igenom växeln upp på medspår. Extratågen på nitton fick stå kvar i depån och tur var väl det, eftersom TLC glömde att lägga rött för flera av de linje 19-tåg som skulle avvakta vid Ängbyplan medan 17 vände stationen efter. Signalen en bit bort strålade glatt grön och då 19-tågen passerade den belades växeln, vilket gjorde att föraren i det andra tåget då återigen fick byta körände och vända uppe i Råcksta istället. Med det smärre kaos proppen norrut orsakade hade stänken med extratåg via Råcksta kunnat åstadkomma rena ban-Purgatoriet.
Men en olycka kommer som bekant aldrig ensam. Det här var bara dagens andra strul; på morgonen var det strömlöst söderöver, vilket innebar att turer inte kunde komma ut från Högdalen och att extrabussar fick trafikera Skarpnäck/Farsta-Gullmarsplan från kl. 05 till 07 -med förseningar och hackig trafik som resultat ända fram till halv tio.
Sammanfattningen av den första dagen i september blev således ett trafikkajko av Guds nåde under båda rusningarna. Man undrar ju om det är ett omen för resten av månaden…?
Kategorier: förseningar · strömlöst · växelfel
Taggad: förseningar, kollektivtrafik, strömlöst, växelfel
Alla har gått in genom dörrarna, den vita linjen är fri från folk i flera sekunder. Men man kan ge sig dän på att så fort man har klickat på stängknappen och dörrarna börjar surra, då jävlar kommer en två tre stycken svoooschande förbi som skott och fastnar med en fot eller arm (det som når dörren först, helt enkelt). Idag var det måndag och stora klämdagen för min del. Inte nog med att det var växelfel i Åkeshov vilket gjorde att det blev förseningar på sex-sju minuter söderut, nej nog sjutton skulle personer med IQ fiskmås slita upp dörrar på var fjärde station också. Resultat? 12 minuter sen till ändstation och stressbyte av körände. Givetvis skulle en av de som slitit upp ett dörrpar några stationer tidigare och hållit dem en minut komma fram till tåguppladdande tutf och fråga (glatt studsandes);
Spoling: Får jag prata i micken, får jag prata i micken!?!?
Tutf: *LOOK OF DEATH*
Spoling: …ok, jag går och sätter mig nu.
Detta gjorde att jag kunde slänga mig på micken, yla avgång och köra medan det funderades över trafikantbeteenden. Inte helt osökt vandrade tankarna in på Pavlovs hundar. Ivan Pavlov var en pionjär inom psykologin framförallt inom behaviorismen. Herr Ivan upptäckte att hans hundar började utsöndra mer saliv när det vankades mat. Han började ringa med en klocka innan maten för att lära hundarna att när den ringde skulle de få äta. Snart responderade hundarna på själva klockljudet eftersom de lärt sig ordningen. Klocka = käk. Mums. Dräggel. -På psykpråk: Klockan utgjorde en betingad stimulus vilken föregick en viktig händelse. När klockringningen skett några gånger lärde sig organismen (hunden) att den betingade stimulusen alltid följs av maten och således på ett pålitligt sätt förutsäger händelsen. Responsen blir att hunden börjar producera saliv redan vid ljudet av klockan, och en betingad respons har uppstått. Om man drar en parallell till ‘dörrarna stängs’/mickpling/surrande tubdörr och därpå våldskutande trafikanter, kan det konstateras att de responderar liksom hundarna; enligt just klassisk betingning. Dörrplinget är stimulit, resan hem är den viktiga händelsen och trafikanten är självfallet organismen. Och här trodde SL & Co att dörrljuden skulle lära folk att akta sig för dörrarna… tsk, tsk. Tvärtom. Dags för en ny strategi?
Inlärning kan vara så brutalt enkelt.
Å andra sidan kan man ju också hänvisa till dålig uppfostran. Det är enklast så. (Men inte lika roligt, eller hur? ;-P )
Kategorier: dörrklämning · idioter · kollektivtrafik
Taggad: behaviorism, dörrklämning, idioter, kollektivtrafik
Det var ett tag sedan sist som man grisade runt på senare pass. Jag hade med nöd och näppe glömt bort hur miserabelt bitterljuvt det är; knappt några personer på stationerna ger praktiskt taget noll förseningar. De vill bara hem och skiter oftast i att bända upp dörrarna, vilket är bra. Hur ta sig hem på rimlig tid från depån samt vara vaken från 8 på morgonen och sluta på natten… mindre bra. Det blir mycket väntan ute i kylan och man försöker verkligen gräva ner sig i jobbjackan i jakt på värmen. När man precis lyckats bli sådär härligt dåsig och trött kommer nattbussen, man kliver på och sedan var det adjöss med den myskänslan när bussfan efter tre hållplatser svänger och kör åt fel håll. Trots att det, märk väl, är rätt buss. INGENTING gör en lika klarvaken som en färd med nattbuss i Stockholms förorter. Efter en halv minut gjorde föraren en skarp u-sväng tillbaka till rätt väg, men körde efter det så fort att folk fick vråla av sina lungors fulla kraft för att han skulle stanna vid hållplatserna. Vilka han ändå lyckades köra förbi med två-tre busslängder.
Summa summarum, kvällsjobb i plus och minus:
+ Få trafikanter ute (=mindre strul)! Wheee!!!
+ Bättre vändtider!
- Total utmattning, ögonen kliar.
- Vändtid, schmändtid. Man hinner ändå inte kissa.
- Tre gånger längre restid hem från depån. Frysa. Jippi.
- Busschaffisarna kör som biltjuvar/kör fel väg.
- Man missar allt bra på TV.
Trött och sliten Veoliahora is signing off.
Kategorier: kollektivtrafik · kvällsjobb
Taggad: kvällsjobb, nattbuss
