Bangubbar, fikapauser och en trasig gammal sko

Knappt hade Veoliahorans senaste inlägg kallnat innan det var dags att köra ut på Farstagrenen. Väl där kryllade det av bangubbar, makadamen såg ut att ha fått en orange och gul fläcktyfus. När man var där ute och tuffade med tåget skötte de sig, men senare under eftermiddagen kom flera rop om ouppmärksamma varselklädda som sket i att visa klartecken. Nere i Farsta Strand kom det fram en äldre man och frågade om tåget gick till Farsta Strand. När jag svarade att han redan var i Farsta Strand hytte han med sin käpp och väste att jag inte skulle vara så förbannat näsvis. Nähej, tyckte jag och bad om ursäkt om jag sagt något fel. Då fick han något sorgset i blicken och menade att det inte var roligt om jag inte var uppkäftig nu när han ville skälla lite. Sedan drog han en tung suck och började hasa iväg stödd på käppen. Kvar stod jag och var litet blandat ställd, tyckte synd om den stackarn -nu fick han inget schysst samtalsämne att flasha framför sina polare. Klaga på servicepersonal och förare är ju alltid lika populärt.

Eftermiddagen förflöt i sakta mak utan kaos eller större stopp. Utbildningen kapade tåg på löpande band, vilket innebar extra fikapauser och längre lunchraster för en del förare. J, som efter sin toapaus hastat ned för att köra 19, kom upp i mässen igen eftersom ett trafikbefäl kapat tåget för en kompetenskörning. Befälet hade inte kört på bana 1 på fem år och frågade om något förändrats. Det märker du, sade J och knatade upp från plattform 2. M, som senare skulle ha avlöst J, fick ett påhugg av PLE varpå han frågade hur det kom sig när han hade sin tjänst att köra. PLE svarade att tåget var kapat samt att M därför fick mer fikapaus och ett påhugg istället då han nu betraktades som reserv. M förkunnade att det var han så fan heller, ordinarie PLE (C) skulle ha underrättat honom innan 14:00 dagen före. Då detta inte skett kunde trafikbefälet ta påhugget, thank you very much. Och så blev det också. Istället blev en annan förare glad över att få slippa en körning. Ibland är det förvirrande att vara tunneltågförare: det är alltid snabba vändningar i planeringen. Att vara en rutinfast människa går praktiskt taget inte.

Den enda småförsening vi hade på TUB1 uppstod när en tjej på 13-14 år tappade ner sin ena sko på mellanspåret i Åkeshov. Skon landade precis under strömskenan och hon ville absolut hämta upp den, vilket föraren på tur 21 förklarade för henne inte var en så bra idé. Spärrvakten underrättades och gick upp för att tala med henne. Hon grät förtvivlat, uppenbarligen ägde hon bara ett par skor och nu när den ena var borta skulle hennes mamma bli jättearg. Efter ett tag hade hon lugnat sig så pass att hon inte tänkte hoppa ner och elektrifiera sig för en dojja. C uttryckte senare sin förvåning över att ett barn i Sverige bara kunde äga ett par skor, den som hamnat på spåret var dessutom i riktigt dåligt skick. Sliten och trasig låg den där, ena halvan av ett par lågbudgetdojjor från någon billigare skokedja. I tyst begrundan börjar man tänka på det som skrivits om ett nu mer utbredande klassamhälle, där ett större antal människor i Sverige kan beskrivas vara fattiga. Men fattigdomen är osynlig, det talas inte om den. Istället smälls det upp stora reklamskyltar i tuben om hur vi ska spendera våra pengar, om hur vi ska vara och vart vi ska bo för att vara lyckliga. Mitt i denna spenderyra är det svårt att få grepp om när det började gå snett. Sverige är inte bara sekulariserat på många nivåer utan även segregerat på lika många. Såpass att en människa som knappt har börjat leva är beredd att kasta bort det mest värdefulla för en trasig gammal sko.

Spring till vänster och gör en piruett?

Bangubbar. Can’t live with them, can’t live without them.

Alla vi som kör de blådörrade silverfiskarna genom stadens tunnlar vet en sak säkert och det är att man aldrig ska lita på bangubbarna. De kan nämligen bete sig litet hur som helst, eller efter behag som man också skulle kunna säga. På utbildningen kallades de för ‘muppar’ kort och gott.

Det finns några regler och praktiska rutiner man måste ha koll på när man är på spåret. För att kunna beträda spåret utan att farbror blå tillkallas måste man ha en orsak, tunnelbehörighet, varselklädsel, signallampa och framför allt tillstånd av TLC. De som inte uppfyller dessa kriterier är att betrakta som obehöriga. (Men… det är inte så lätt alla gånger, ibland kan man exempelvis stöta på varselklädda personer med ficklampor i tunnlarna eller vid kanten av stationerna. Ofta brukar de ha en kamera i näven och varselvästen ser mer ut som en motionsväst än en företagsväst. Då har man med en tågentusiast eller dylikt att göra, dags att ropa upp till TLC och höra om personen är inskriven med andra ord.)

Okej. Då vet vi villkoren för att få beträda spåret, väl där nere finns det också en bunt saker att hålla reda på. En tågvarnare måste finnas i sällskapet, för att signalera till de andra att det är dags att flytta sig till skyddsutrymmet. Man måste vara borta från spåret tio sekunder innan ankommande tåg och signalen KLAR ska alltid ges till föraren, som i sin tur bekräftar tillbaka att hon/han har sett sällskapet. Tågvarnaren är extra viktig eftersom det inte bara är tåg i turlistan som är ute och kör. Övningståg, transporter, lok, med mera finns även på banan. Man måste även tänka på var man sätter fötterna. Strömskenan är givetvis ett BIG nono, likaså är det viktigt att inte gå på fel sida av/i en växel då man kan fastna med foten. Vid tågets passage ska man stå i skyddsutrymmet med ryggen mot väggen och näsan mot tåget.

Regler och rutiner i all ära. Då kommer vi till hur de efterlevs. Många gör helt rätt och är borta från spåret eller står i skyddsutrymmet i god tid för att ge klarsignal. Sedan har vi då muppbeteendet… ta exempelvis när Hötorgsbryggan rasade litet grann i mars-april, vilket orsakade stora trafikstörningar eftersom bryggskrället slog strömskorna av alla tåg som stannade där. Då skulle bangubbar ut och inspektera detta, vilket resulterade i att när Veoliahoran kommer körande i full fart från Hötorget kliver en bangubbe ut mitt i spåret hundra meter framför och gör klarsignal. Han står lugnt kvar och väntar på bekräftande signal tillbaka. Instinktivt vad göra? Bromsa! En annan gång när man är på väg in söderut Stn Odenplan är det ett helt gäng neonorangea gubbar som klättrar ner på spåret vid hållmärket medan tåget är halvvägs in på stationen. Återigen: bromsa! Väl nere vinkar de glatt utan att göra klartecken och smiter runt hörnet bakom stationen. Ett annat storslaget exempel på mupperi var en kväll under Farstaavstängningen, när gubbar var ute vid bryggan Skärmarbrink och inspekterade den nya växeln som 18 skulle gå igenom. De står på bryggan allihop och jag väntar mig ett klartecken inom kort -tåget rullar norrut i ordinarie hastighet. Det enda de behöver göra är att blinka med lampan. Men nej, en gubbe hoppar istället ner från bryggan, kryper in under den och sträcker ut överkroppen över spåret och ger först efter detta klarsignal. Det är som om de många gånger lallar runt i sin egen lilla värld där saker och ting ska fixas och så kommer de på i sista stund att det var något de skulle göra… men vad var det nu…?

Igår tog priset i SM för höstens hittills skönaste bangubbarmuppar. Veoliahoran kommer åkande norrut i halvfart från Rågsved och vet att det ska finnas tre gubbar på spåret eftersom de var där redan söderut. De neongulvästade gubbarna står i skyddsutrymmet till söderspåret, de ser ut som gula små prickar mot gruset. Toppen, tänker man och slänger spaken i full gas. Då pekar en av dem på norrspåret och sedan börjar en lustiger dans där de skuttar över båda strömskenorna, en gör något slags halvpiruett eftersom han inte verkar veta vart han ska, Veoliahoran kalkylerar blixtsnabbt tågspeed VS bangubbsspeed och bromsar ner till 30-40. Hundrafemtio meter bort ser det ut som om en snubblar på rälen och en annan stampar på stället som om fötterna inte kan enas om vilken som ska först. Efter ytterligare några sekunders förvirring hoppar den sista jämfota in i skyddsutrymmet för norrspåret, där alla tre står som små ljus och ger klartecken med utsträckt arm. De vinkar mycket allvarligt när tåget far förbi. Veoliahoran vinkar tillbaka, tänker på bröderna Marx och måste bita sig i kinden för att inte garva. Ner till Högdalen, stanna tåget. Sedan småfnissas det ända till Stureby, så att tårarna nästan rinner.

Ja, bangubbar är fan för roliga. Love ‘em or hate ‘em -man kan iallafall lugnt säga att de hindrar jobbet från att bli för repetitivt.