”Fy vilket väder vi har”, säger en medelålders kvinna med grön kappa och stor brun handväska.
”Jo, men det är ju bara duggregn gudskelov”, ler hennes väninna och tar en energy-bar från hyllan. Det är lunchtid för Veoliahoran och idag innebär det en matlåda samt nyinköpt juice från Pressbyrån. Kvinnorna bakom i kön fortsätter prata om ditten och datten. Veoliahoran betalar för sig, säger tack sådär obligatoriskt artigt som man gör i en affär och beger sig sedan mot glasdörren som leder upp till mässen. I mässen pågår en annan konversation:
”Det är tråkigt idag, bara regnskvättar. Kan det inte komma en ordentlig skur istället?”, föraren sneglar ut genom fönstret. Senare kommer ännu en lunchare in och morsar på de församlade förarna.
”Bara två minuter sen.”
”Det får man vara glad över med det här vädret.”
”Jo, det förstås.”
Det en vanlig person uppfattar som duggregn innebär för oss förare blixthalka på ett stort antal ställen längs banan. Regnar det mer hinner vattnet rinna undan från rälen -vid duggregn ligger vattnet kvar och orsakar halkstråk. Tänk metall mot metall plus väta däremellan. Friktionen mellan tåg och räl är redan låg i utgångsläget, läggs väta till ökar problemen med att bromsa drastiskt och tågkroppen bara glider, trots att föraren bromsar. När det är halt ute gäller det att ha is i magen och envist hålla ett bromsläge, har man tur tar bromsarna. Har man otur gör de inte det och då glider man förbi stationen. Kända halkställen på gröna linjen är bland annat Alvik norrut och Krillan söderut. Man kommer åkandes i nedförsbacke i hög fart på båda ställena och har två vagnars tryck i ryggen när bromsimpulsen kommer från första vagnen… Det måste börja bromsas tidigare i backarna när det är halt ute, för att få ner farten och öka chansen att kunna stanna. Oftast känns det som om man drar en tung gummiskrapa mot ett hårt underlag då, tåget slirar kraftigt mot rälen och hela hytten börjar skaka eller hoppa. Skulle det vara alldeles för halt ute får man sänka farten i allmänhet och bara köra maxfart på längre sträckor.
Veoliahoran är definitivt inte ett stort fan av att köra när det duggar ute, det är illa nog att bromsarna på en del av de äldre C20-vagnarna inte biter när det är torrt ute. Får man ett tåg med dålig bromsverkan och sedan märker att det börjar dugga är det bara att garva litet cyniskt och slå vad med sig själv om huruvida det kommer att köras förbi någon station under kvällen eller inte. Vi skulle å andra sidan inte ha det här problemet med förbiglidningar om inte den mekaniska bromsen hade tagits bort. Låt mig recitera berättelsen om C20-tågens usla bromsar som den berättats för de flesta av M:
De gamla CX-vagnarna hade en putsbroms som automatiskt användes när tåget skulle bromsa, men när C20-vagnarna kom var inte bromsblocken formade ordentligt efter hjulen, varför putsbromsen på de nya vagnarna innebar att hjulen blev ojämna/ovala vid hög användning av den bromsen. Istället för att ställa krav på tillverkaren av bromsblocken valde man att plocka bort den bromsfunktionen till förmån för en elektrisk broms som inte alls biter lika bra. Man sköt över ansvaret på förarna, som fick gå en knapphändig halt spår-utbildning. Putsbromsen finns ju kvar i snöbromsen, men man får inte använda den mer än max 10-15 sekunder. Och absolut inte ofta, eftersom hjulen som sagt blir ojämna.
En annan skoj funktion med tåget är låsningen av hjulen på ett sätt som ger tåget begränsad dragkraft. ‘Slirning – reducerad dragkraft!’ aktiveras när tåget känner av att det slirar. Detta gjordes som vi alla vet för att minska antalet plattor. Problemet är bara det att det inte bara är dragkraften i tåget som blir nedsatt, utan även tågets förmåga att bromsa. Tack för den, Televerket Tågia!
Dagens snackis var att tre tåg i rad hade kört förbi Enskede gård. Djungeltrumman hade bara delvis rätt, det tredje tåget hade trots noll bromsverkan lyckats stanna vid stationen. Men halt var det definitivt där. Även på andra delar av banan ropades förbiglidningar in eller delvis förbiglidning där föraren måst backa för att kunna öppna dörrarna och sedan gått i nödbroms (eftersom man bara får backa 2 m, en millimeter mer än så och tåget går i systeminitierad nödbroms). Det var enbart lite småcirkus ikväll, med andra ord. Tack och lov hände ingenting större än det där strömavbrottet på morgonen… Tur var väl det, eftersom vi alla tappert halkade omkring så gott vi kunde ute på banan.
Utöver förseningar på grund av halka lades det på några extraminuter när horder av stockholmare och utsocknes skulle ta tuben för att se Coldplay för andra kvällen i rad. De packade in sig så tajt det gick under färden genom stan, sedan tog det tre-fyra minuter för dem alla att gå av vid Globen. Ack, konserter! Veoliahoran blir nästan nostalgisk, ty nog har man stått inklämd mellan svettiga konsertdeltagare många gånger på väg till något evenemang. Denna kväll tjänstgjorde evenemangsturerna 97 och 98, som vid niotiden fick åka upp till Pollak och mellanspåret Gullmarsplan för att invänta jippots slut. Trafikbefäl med båtmössa begav sig till stationen för att bevaka påstigningarna och dirigera trafiken, dvs kalla ner evenemangstågen efter att ordinarie nitton passerat. Uj, vad glad Veoliahoran var för att slippa köra den nittonturen ikväll. Å andra sidan är det lite kul också när man kommer inåkandes till en smockfull plattform där alla ska med tåget till varje pris. De ensliga stackare man plockat på från Hagsätra och framåt får jordens chock när tusentals överförfriskade glada konsertbesökare stormar vagnarna. Helt plötsligt har man fullt tåg och lasttrycksproblem. Det bästa är att man kör ren lyrisk glädje genom stan, folk sjunger sina favoritlåtar, skrattar och sorlet bakom ryggen bryter tystnaden i den mörka hytten. Ja, det kan vara riktigt trevligt ibland -man känner att staden lever, liksom. 
Men man kan också kontra här och säga att det fanimig inte är kul att köra det ordinarie nittontåget efter en hockeymatch där hemmalaget har förlorat. Då blir det iställer snusprillor och loskor på frontrutan, skrik, skrän, nidingsramsor tillägnade förlorarna och enstaka hotsituationer…
Klottrarna låg trots gråmulet och regn inte på latsidan; de lyckades få till en målning på ett tågs V2:a och gjorde senare ett besök på Tvärbanan vid stn Globen, TLC ropade ut till förarna att slynglarna kunde försöka rymma med tuben efter att ha klottrat på Tväris och att vi därför skulle se upp med eventuella spårbeträdare. Andra sadlade om från utvändig skadegörelse till invändig för att hålla sig torra. Diverse rinniga tags kunde därför beskådas i vagnar på både linje 17 och 18. Återigen drabbar sådant här andra resenärer, som får kladd på sina kläder. TLC brukar i dessa fall fråga om vi lite rockstar-improvisoriskt sådär kan torka bort blött klotter med en Metro och lappa med ‘dörrparet avstängt’ så att vagnen kan gå i trafik. Men det finns en gräns för hur mycket man kan göra vid sådana tillfällen, föreställ er en sen 18 (under rusningen) i Farsta Strand full med klotter och bara tre minuters vändtid om ens det. Ryyyyyyyyyys! Det blir ju oftare så att tåget tas temporärt ur trafik för skadegörelse och får gå i transport alternativt stå på en brygga medan jourstädare sanerar vagnen.
N blev tvungen att få akut avlösning från tur 2 ikväll. Hoppas att hon är okej.
