Vadå, är lokaltrafik lokal?

Efter att ha pinnat över till en av mina favvobloggar kan jag ju inte låta bli att dela med mig av följande anekdot från en fd SL Center-anställd…

Veckans video

Råkade igår på väg in till stan ut för en sluddrande fyllekärring (självklart) som ville bli min polare, eftersom alla andra i vagnen på ett sådär uppenbart finkänsligt sätt drog sig undan eller tvärstannade och gick åt ett annat håll när de kom in. Folk vill väl slippa att bli trakasserade så att de lugnt kan zona ut på väg dit de ska. Ty vem vet vad som skulle kunna hända om de satte sig bredvid ett fyllo eller en pundare? Nåväl, det fick mig iallafall att tänka på denna sköna klassiker:

Morgontub har guld i mun

Veoliahoran hade knappt hunnit gå och lägga sig på fredagsmorgonen förrän TX ringde och fiskade efter arbetskraft. Det tär på personalstyrkan att ha dygnet runt-trafik uppenbarligen, eftersom det är ett förbannat ringande nu för tiden så fort man är ledig. Förvisso innebär jobbdagar att det blir mer att blogga om, men samtidigt är det sååååå himla skönt att få vila och ha sin trippel ifred utan att bli väckt tre timmar efter att man gått och lagt sig. Okej, jag vet. Borde gneta lite och visa på god arbetsvilja, men nu är det höst vilket är Veoliahorans favoritårstid med krispigt klar morgonluft, löv skiftandes i alla de färger och tillfälle att använda gosiga höstrockar. Då känns det bara underbart att vara fri en dag eller två, åka ut på stan för en promenad och en fika där man vid cafébordet värmer händerna kupade runt en varm témugg. Myyyys. Sedan flanerar man runt och kollar på lågprisplattor, ringer en polare och stämmer träff för kvällen. Otvunget, utan schema att oroa sig för.

Ibland går tunneltågföraren på gatorna som en vanlig människa. -gammalt tunnelbaneordspråk

Fredagseftermiddagen innebar resa ut till moder och bror för bio, middag samt en övernattning. Eftersom uniformen av förståeliga skäl fick lämnas hemma var det passagerarutrymmet som gällde. Det är bra att åka där ibland så att man inte glömmer bort hur det är att vara trafikant. Första sträckan var körde föraren med en sugkoppskörstil som gjorde en smått illamående, men efter avlösningen vid Guppet blev det smidigare kört hela vägen frånsett infart Slussen och T-Centralen, men det berodde på rusningstågkänningen. Veoliahoran somnade nästan av välbehag med musiken i lurarna, herregud vad mycket mer bekvämt det är att resa i tåget jämfört med hytten! Man känner ju knappt någonting alls av skrapet Rådmansgatan-Odenplan eller strömlöshetsglappen Skanstull-Slussen. På det hela taget en mycket behaglig upplevelse, alltså.

Det enda smolket i bägaren var givetvis Axe-snubben som stank ner sätet mittemot, själv tyckte han säkert att han luktade skitgott men Veoliahoran höll fan på att duka under. Grabbar och tjejer; parfymer och dylikt ska användas sparsamt, inte för att döda flugor i er direkta närhet eller åstadkomma allergichock för omgivningen med tre kilometers omnejd. Med det sagt var ändå resan trevlig, Axe-stänket gick av vid T-Centralen och sedan var det sporadisk påstigning för spridda skurar folk eftersom extratåget direkt framför oss tog de större klungorna. Vi blev bara tre minuter sena ut mot Åkeshov.

Man märker förresten att man är arbetsskadad när hjärnan glatt upplyser en om att ‘klockan är si och så, då är det den och den turen framför och det här är tur X’. Vid Alvik tänker hjärnan ‘aha, vi saktar in. Har inte 18 hunnit ner i Brommadepån än? Hm… och är det inte avlösning på den här turen? Då blir vi X minuter sena till…’ Imorse när Veoliahoran skulle ta sig hemåt var det ett tåg som skulle till Skarpnäck och inte till Hagsätra som visades på IDTS-skylten. Första tanken blev ‘aha, nu är det någon som precis har plockat ut en 17 från VY, då vänder den vid Odenplan nästa gång’. Arbetsskadad, som sagt.

Självfallet skulle ett fyllo som luktade smuts och sprit slå sig ned i sittgruppen på andra sidan mittgången. de dras till Veoliahoran som flugor till en sockerbit, ungefär. Varenda eviga gång man är ute och åker slår sig ett fyllo ner precis bredvid eller i närheten. Den här gubben satt och pratade med sig själv ett tag innan han kom på den briljanta idén att börja ragga på Veoliahoran. Det ärorika försöket stöp givetvis med buller och brak. Främst på grund av att han snubblade över sätet mittemot och lade sig raklång, med ölburken i näven. Men även för att det var en jävligt dålig idé till att börja med. Tänk att alla originalen alltid åker morgontub. Nåväl, efter att ha blivit råiggad försökte istället den amoröse fullgubben att påtvinga en medelålders kvinna sina ömhetsbetygelser ända fram till dess att vi alla tre gick av. På samma station.

Nu ska Veoliahoran utnyttja kollektivtrafiken igen och åka in till stan för att irra runt en stund!

Apropå muppar på bygget…

Lucknuckan skrev häromveckan om hur mysigt det skulle bli om vi alla vore muppar i kollektivtrafiken. Efter mycket seriösa efterforskningar har vi hittat ett exempel på detta i filmarkiven:

Jag skulle ju då lätt vilja köra det här gänget!

Ha-a-a-a-a-a-a-a-alt!

”Fy vilket väder vi har”, säger en medelålders kvinna med grön kappa och stor brun handväska.
”Jo, men det är ju bara duggregn gudskelov”, ler hennes väninna och tar en energy-bar från hyllan. Det är lunchtid för Veoliahoran och idag innebär det en matlåda samt nyinköpt juice från Pressbyrån. Kvinnorna bakom i kön fortsätter prata om ditten och datten. Veoliahoran betalar för sig, säger tack sådär obligatoriskt artigt som man gör i en affär och beger sig sedan mot glasdörren som leder upp till mässen. I mässen pågår en annan konversation:
”Det är tråkigt idag, bara regnskvättar. Kan det inte komma en ordentlig skur istället?”, föraren sneglar ut genom fönstret. Senare kommer ännu en lunchare in och morsar på de församlade förarna.
”Bara två minuter sen.”
”Det får man vara glad över med det här vädret.”
”Jo, det förstås.”

Det en vanlig person uppfattar som duggregn innebär för oss förare blixthalka på ett stort antal ställen längs banan. Regnar det mer hinner vattnet rinna undan från rälen -vid duggregn ligger vattnet kvar och orsakar halkstråk. Tänk metall mot metall plus väta däremellan. Friktionen mellan tåg och räl är redan låg i utgångsläget, läggs väta till ökar problemen med att bromsa drastiskt och tågkroppen bara glider, trots att föraren bromsar. När det är halt ute gäller det att ha is i magen och envist hålla ett bromsläge, har man tur tar bromsarna. Har man otur gör de inte det och då glider man förbi stationen. Kända halkställen på gröna linjen är bland annat Alvik norrut och Krillan söderut. Man kommer åkandes i nedförsbacke i hög fart på båda ställena och har två vagnars tryck i ryggen när bromsimpulsen kommer från första vagnen… Det måste börja bromsas tidigare i backarna när det är halt ute, för att få ner farten och öka chansen att kunna stanna. Oftast känns det som om man drar en tung gummiskrapa mot ett hårt underlag då, tåget slirar kraftigt mot rälen och hela hytten börjar skaka eller hoppa. Skulle det vara alldeles för halt ute får man sänka farten i allmänhet och bara köra maxfart på längre sträckor.

Veoliahoran är definitivt inte ett stort fan av att köra när det duggar ute, det är illa nog att bromsarna på en del av de äldre C20-vagnarna inte biter när det är torrt ute. Får man ett tåg med dålig bromsverkan och sedan märker att det börjar dugga är det bara att garva litet cyniskt och slå vad med sig själv om huruvida det kommer att köras förbi någon station under kvällen eller inte. Vi skulle å andra sidan inte ha det här problemet med förbiglidningar om inte den mekaniska bromsen hade tagits bort. Låt mig recitera berättelsen om C20-tågens usla bromsar som den berättats för de flesta av M:

De gamla CX-vagnarna hade en putsbroms som automatiskt användes när tåget skulle bromsa, men när C20-vagnarna kom var inte bromsblocken formade ordentligt efter hjulen, varför putsbromsen på de nya vagnarna innebar att hjulen blev ojämna/ovala vid hög användning av den bromsen. Istället för att ställa krav på tillverkaren av bromsblocken valde man att plocka bort den bromsfunktionen till förmån för en elektrisk broms som inte alls biter lika bra. Man sköt över ansvaret på förarna, som fick gå en knapphändig halt spår-utbildning. Putsbromsen finns ju kvar i snöbromsen, men man får inte använda den mer än max 10-15 sekunder. Och absolut inte ofta, eftersom hjulen som sagt blir ojämna.

En annan skoj funktion med tåget är låsningen av hjulen på ett sätt som ger tåget begränsad dragkraft. ‘Slirning – reducerad dragkraft!’ aktiveras när tåget känner av att det slirar. Detta gjordes som vi alla vet för att minska antalet plattor. Problemet är bara det att det inte bara är dragkraften i tåget som blir nedsatt, utan även tågets förmåga att bromsa. Tack för den, Televerket Tågia!

Dagens snackis var att tre tåg i rad hade kört förbi Enskede gård. Djungeltrumman hade bara delvis rätt, det tredje tåget hade trots noll bromsverkan lyckats stanna vid stationen. Men halt var det definitivt där. Även på andra delar av banan ropades förbiglidningar in eller delvis förbiglidning där föraren måst backa för att kunna öppna dörrarna och sedan gått i nödbroms (eftersom man bara får backa 2 m, en millimeter mer än så och tåget går i systeminitierad nödbroms). Det var enbart lite småcirkus ikväll, med andra ord. Tack och lov hände ingenting större än det där strömavbrottet på morgonen… Tur var väl det, eftersom vi alla tappert halkade omkring så gott vi kunde ute på banan.

Utöver förseningar på grund av halka lades det på några extraminuter när horder av stockholmare och utsocknes skulle ta tuben för att se Coldplay för andra kvällen i rad. De packade in sig så tajt det gick under färden genom stan, sedan tog det tre-fyra minuter för dem alla att gå av vid Globen. Ack, konserter! Veoliahoran blir nästan nostalgisk, ty nog har man stått inklämd mellan svettiga konsertdeltagare många gånger på väg till något evenemang. Denna kväll tjänstgjorde evenemangsturerna 97 och 98, som vid niotiden fick åka upp till Pollak och mellanspåret Gullmarsplan för att invänta jippots slut. Trafikbefäl med båtmössa begav sig till stationen för att bevaka påstigningarna och dirigera trafiken, dvs kalla ner evenemangstågen efter att ordinarie nitton passerat. Uj, vad glad Veoliahoran var för att slippa köra den nittonturen ikväll. Å andra sidan är det lite kul också när man kommer inåkandes till en smockfull plattform där alla ska med tåget till varje pris. De ensliga stackare man plockat på från Hagsätra och framåt får jordens chock när tusentals överförfriskade glada konsertbesökare stormar vagnarna. Helt plötsligt har man fullt tåg och lasttrycksproblem. Det bästa är att man kör ren lyrisk glädje genom stan, folk sjunger sina favoritlåtar, skrattar och sorlet bakom ryggen bryter tystnaden i den mörka hytten. Ja, det kan vara riktigt trevligt ibland -man känner att staden lever, liksom. Men man kan också kontra här och säga att det fanimig inte är kul att köra det ordinarie nittontåget efter en hockeymatch där hemmalaget har förlorat. Då blir det iställer snusprillor och loskor på frontrutan, skrik, skrän, nidingsramsor tillägnade förlorarna och enstaka hotsituationer…

Klottrarna låg trots gråmulet och regn inte på latsidan; de lyckades få till en målning på ett tågs V2:a och gjorde senare ett besök på Tvärbanan vid stn Globen, TLC ropade ut till förarna att slynglarna kunde försöka rymma med tuben efter att ha klottrat på Tväris och att vi därför skulle se upp med eventuella spårbeträdare. Andra sadlade om från utvändig skadegörelse till invändig för att hålla sig torra. Diverse rinniga tags kunde därför beskådas i vagnar på både linje 17 och 18. Återigen drabbar sådant här andra resenärer, som får kladd på sina kläder. TLC brukar i dessa fall fråga om vi lite rockstar-improvisoriskt sådär kan torka bort blött klotter med en Metro och lappa med ‘dörrparet avstängt’ så att vagnen kan gå i trafik. Men det finns en gräns för hur mycket man kan göra vid sådana tillfällen, föreställ er en sen 18 (under rusningen) i Farsta Strand full med klotter och bara tre minuters vändtid om ens det. Ryyyyyyyyyys! Det blir ju oftare så att tåget tas temporärt ur trafik för skadegörelse och får gå i transport alternativt stå på en brygga medan jourstädare sanerar vagnen.

N blev tvungen att få akut avlösning från tur 2 ikväll. Hoppas att hon är okej.

En omelett, någon?

C hade full rulle på tur 24 igår kväll. Vid Odenplan stod det några killar och kastade ägg på frontrutan, som blev alldeles gulspräcklig och simmig. Det är småläskigt när folk kastar saker mot frontrutan, men istället för att bli arg är det bara att tänka som så att alla dessa personer som gör sådant är mindre intelligent begåvade personer än en själv. Förhoppningsvis växer de upp en dag och blir ansvarsfulla människor… hm, nja, det vore kanske för mycket att hoppas på? Särskilt innanför spärrarna. Det känns ibland som om folk öppnar handväskan eller ryggsäcken och dumpar hjärnan i den innan de träder in på området. Det skulle iallafall förklara varför en farbror släpade ombord en kundvagn full med sopsäckar på Cs tåg just vid Odenplan. Eller, vem vet; bagladytrenden kanske har nått Stockholm med full kraft nu?

Gårdagen bjöd på ett antal burkplockare utefter banans stationer, såväl ungvalpar som äldre rutinerade rävar. En av de mer organiserade siktades i Blackeberg på eftermiddagen, han är en riktig kändis och lätt att känna igen på sin beiga jacka, keps och framförallt på sin långa gripklo i metall med vilken han plockar burkar från spåret med. Problemet med klogubben är att han brukar knata runt i sin egen lilla värld och man kan som förare räkna med att han lugnt kan hänga halvvägs med överkroppen ner mot spåret i sin jakt på 50 öre. Att varningstuta med tyfonen brukar funka, iallafall. Han är alltså inte döv, bara tankspridd. De gånger uppmärksamheten är höjd på gubben gömmer han sig i trappan upp till plattformen, bakom hissen eller annat valfritt skrymsle. Han vet att de rödklädda vakterna annars får nys om var han håller hus och eskorterar ut honom från området. Föga anar han att det dessa gånger redan strömmat in rapporter om hans förehavanden och om vilka stationer han går av vid för att fortsätta sin skattjakt. Missförstå oss rätt nu; burkplockarna är bra, eftersom de får bort burkskräpet. Vad som är mindre bra är att de inte fattar att spåret är farligt och att man kan dö om man beträder det. Därför håller vi koll på dem.

Man arbetade igår med växelpartiet och spåret norr om Vällingbydepån för att reparera skadorna efter urspårningen från dagen innan. Uppenbarligen var det inte så farligt, eftersom endast vissa turer beordrades gå ner via Råcksta. Senare på kvällen kunde hemgångare börja rulla ner via mellanspåret Vällingby igen.

Tvärbanan hade någon krock eller vad det var igår, trafiken från Guppet ner till Sickla och tillbaka var iallafall inställd. De ropade om att trafiken ersattes med bussar däremellan. Jag vet inte om det krockades med en bil eller liknande, men annars hade det väl rubricerats olycka istället för kollision. Många vilsna själar irrade runt uppe i biljetthallen och bråkade med varandra om huruvida ersättningsbussarna gick från vägen utanför eller om man var tvungen att ta sig upp till bussterminalen ‘på taket’. Lösningen blev att hälften gick till vardera buss och tryckte innan någon smart på ena stället uppenbarligen faktiskt läste vad som stod på hållplatsen och konstaterade att bussarna inte alls gick därifrån. Massvallfärd mot rätt hållplats, mao. Veoliahoran hann precis se det stresstyngda lämmeltåget dra förbi när arbetspasset började. Folk brukar alltid gnälla på att det informeras för lite i sådana här situationer, men frågan är om de inte helt enkelt vill kunna ha någon anställd att skylla på, som ‘borde ha sett till’ att de inte framstår som bortgjorda illitterata idioter i sitt yra kors-och-tvärs-springande.

Imorse var det strömavbrott på 18 ut mot Farsta men även mot Hässelby, vilket orsakade inställning av trafiken på sträckorna. Med ett sådant facit (eller omen?) redan på morgonkvisten ska det bli kul att se vad stenåldersbana ett kommer att hitta på idag under eftermiddagen och kvällen. Ett växelfel eller två… kanske bjuds vi på ett saftigt signalfel. Eller varför inte ännu en kabelbrand mellan Medis och Skanstull så att det blir fett tvärstopp?

Den dörrklämdes olidliga lättja

”ÖÖÖÖÖH! ÖH!”, brölar den unge mannen som kommer springande i helvetesfart när dörrarna precis nästan stängts. Han kastar sig fram och får tag i dörrkanten, för att sedan med våld slita upp första dörrparet och klampa in. Dörren går med snigelfart igen -eller skulle ha gjort det om inte femtioelva pers med tunnelseende och skygglappar fått upp ögonen för dörren. Den hinner med sina tre automatiska stängningsförsök medan folk baxar sig genom i febrig desperation för att hinna med tåget. Veoliahoran får göra ny dörrstängning på den separata dörren, eftersom det är att begå en tidtabellens harakiri om man öppnar dörrarna på nytt vid T-Centralen. Tre minuter sen på grund av en enda snubbes brutala omedkänsla för takt samt medresenärer, lämnar tåget T-Cen med en radda tåg i kö efter sig. När Veoliahoran bromsat in vid Gamla Stan och öppnar dörrarna kommer givetvis dörrbrottarsnubben ut först, med lugnare men raska steg. Allt detta för en stations resa. Flera tågs försening för en persons resa. Ett tusental medresenärer sena på grund av att en person var så jävla lat att han inte kunde gå från Åhlénsbyggnaden till Gamla Stan. Det tar fem minuter att gå längsmed Drottninggatan dit. Lika lång tid som det nu tog att komma fram med tuben.

Annan dag, annan tid: Hötorget. En kvinna slänger sig i sista stund in mellan dörrarna och blir klämd. Hon ylar ‘Snälla, snälla, snälla, jag måste åka med!!!’ Veoliahoran förbarmar sig, öppnar dörrarna en gång till för sprattelgumman mellan andra dörrparet och gör ny dörrstängning. Rullerull ner till T-Centralen och visst går hon av där, utan vare brådska eller minsta anstymmelse till stress.

Vi är i Högdalen denna gång och ser en kvinna som med hjärtskärande röst ylar ”SNÄLLA, jag måste med! Kan du öppna dörrarna, snälla!?!” och drar Veoliahoran i uniformsärmen. ”Du kommer att få dålig karma, råka ut för något hemskt om jag inte får åka med.” En tung suck inombords, hon lär inte ge sig eftersom hon sliter i uniformsärmen hårdare och nästan är på väg att trycka sig in i hytten (mycket obehagligt, har folk ingen skam?). Det är ingen idé att kalla på vakter, eftersom de inte hinner fram på två stationer. Veoliahoran ber henne ta ett kliv tillbaka, öppnar dörrarna så kvinnan kan kliva in samt att vi kan ta oss därifrån allihop, stänger och åker vidare. Kvinnan är givetvis bara lat, hon orkar inte vänta på nästa tåg och går av i Rågsved för att ta sig hem. Lugnt nu, utan att skynda. Tyst funderar Veoliahoran på om det går att nominera trafikanter för Emmys.

Lärdom: Alla de som är mest desperata att komma med tåget och skriker åt föraren att öppna + valfria könsord, samt som sliter upp dörrar/blir klämda när de ska med, åker bara en station. Sedan går de av och ignorerar blankt strulet de lämnar bakom sig eller obehag de orsakat.

Fråga: Vad är grejen? Varför ställa till med sådant spektakel bara för att åka en station? Lathet/lättja, dumhet, solipsism eller vad?

Veoliahoran kommer nu att mässa litet grann; Jag blir alltid förbannad när man inte tänker på andra. Många trafikanter verkar ha intrycket av att tunnelbanan är till för deras egen bekvämlighet, att den ska gå som det passar just deras behov. Tja, grejen med kollektivtrafik är att det även är flera hundra andra resenärer som bekvämt vill kunna ta sig från punkt A till punkt B. För att möjliggöra den större visionen snabb, bekväm kollektivtrafik für alle måste vi alla hjälpas åt. Att enstaka pers tror att hela världen står och faller med att de inte hinner med ett tåg som de redan är försenade till (annars skulle de inte kasta sig fram och fastna i dörrarna), gör inget gott för medresenärerna. Visa hänsyn – var ute i god tid. Eller gå, om du bara ska en station framåt.

Soppa på en spik

Idag var det en jävlig dag. Ingenting oerhört stort hände ute på banan, men det var småstruligt mest hela tiden. Många bitar skapar en helhet eller i detta fall en typisk skitdag. TLC levde rövare med att slänga ut transporter mellan kvällstågen och därmed orsaka tågkänning för H (bland annat), J tog över ett tåg med en sprej-orm över B-delen på V1, F dök inte upp på skyltarna korrekt när han skulle åka mot Vällingby, signaler visade fel signalbild, en manlig trafikant drog ner brallorna och gned röven mot tågsidan på Veoliahorans tåg, några ungar siktades i skogspartiet vid Hammarbyhöjden med bajspåsar i händerna, dörröppnarna drogs här och där, enstaka nödbromshandtag drogs likaså…

-som sagt, en jävlig dag helt enkelt.

Tur 3 fick till dagens enda större trafikstopp. Föraren ropade vid halv fyra-fyratiden på radion om att tåget hade fått nödbromshandtag draget på stn Ängbyplan norrut. När någon ropar därifrån vet man med 95 procents säkerhet att klottrare är i farten. De brukar ofta vid denna station, med en dragen nödbroms -givetvis längst bak i sista vagnen, se till att effektivt stoppa tåget i syfte att måla det. Varför Ängbyplan? Jo, för att det är lätt att smita in i skogen, dumpa burkarna och rymma. Trean gick bak för att återställa. Man fick stoppa trafiken bakom såklart; tåg stod därför och tryckte i Åkeshov, Brommaplan och Abrahamsberg. Det hela var över mycket snabbt, men för de resenärer som senare hoppats kunna resa till Farstagrenen från Vällingby på treans avgångstid fick tji. Tåget hade mycket riktigt blivit målat och trean fick därför gå ner i hallen direkt efter ankomsten till Vällingby. Klottrare suger eftersom de bara sabbar för sina medmänniskor; folk kommer för sent, en del missar kanske en viktig avgång och alla skattebetalare får stå för notan, eftersom slynglarna har så stora böter och är så medvetet ansvarslösa att de skiter i att betala för vad de ställt till med.

En annan tur med otur var 29, vars förstavagn fick en skojig felkod ur 1030-familjen och vägrade åka varje gång det var dags att lämna Skarpnäck. Under kvällen blev det därför kutym för de förare som körde 29 att på radion be TLC om tillstånd att trycka P för att kunna lämna stationen. Man frågar ju sig varför en sådan tur inte får tågbyte utan får gå i trafik med en vagn vars ledarhytt permanent har det strulet.

Kvällen var inte heller så lätt för ordningsvakterna, som bland annat fick rapporterat att tur 8 skulle ha en aggressiv man ombord i V2. När de mötte upp tåget i Farsta Centrum visade det sig att han inte var ombord och då drog de vidare till nästa fall. Tjugo minuter senare kom det nya rapporter över tågradion om att det stod en aggressiv man på plattformen Farsta Centrum och skrek samt betedde sig hotfullt. Åter tillkallades vakter, bara för att avbeställas när en förare rapporterat att mannen inte syntes till längre. När vi ändå avhandlar störande ylande män, stod det i norra änden av Fridhemsplan vid åttatiden ett sjavigt skäggfyllo och gastade obsceniteter åt kvinnliga förbipasserande. På plattformen tog en av dessa kvinnor på sig Herkulesuppgiften att knata upp till spärren och hämta vakter. Veoliahoran vet inte hur det gick, men mannen tystnade när han började förstå vad som var på gång. Han skulle åka söderut och chansen för att han blev avplockad från turen är väl relativt stor. Den sista stora vaktjakten under kvällen hade som mål att hindra en professionell burkplockare från att fortsätta beträda spåren söder om Guppet längs Hagsätragrenen. Med kassarna fullproppade lyckades han med livet som insats att rensa ett flertal stationer på burkar innan de fick jackpot på stn Globen.

Dagens stora grej var såklart att ett tåg spårade ur på väg ner i Vällingbydepån. Detta gjorde att inget tåg kunde gå ner i depån via mellanspåret Vällingby, utan alla turer som skulle ha vänt hem därifrån fick istället rulla ner via Råcksta. Stationen blev då även slutdestination för alla Alviksförare som skulle köra in olika turer. Tågtömmare beställdes för att se till att alla passagerare lämnat tåget (få med sig någon ner i depån är obehagligt, både för föraren och resenären) och för att på så vis få undan tåget snabbare så att Hässelbyturerna skulle slippa vänta i Blackeberg på att köra vidare norrut. Innan tågtömmaren fanns på plats var förarna så illa tvungna att kolla tågen själva, vilket lägger på åtminstone fyra minuter, eller (för de turer som tas ur trafik i Hässelby) åka i transport ner till Råcksta, nyckla ur, byta körände och sedan åka ner i depån. Det senare alternativet satte givetvis även det käppar i hjulet för trafiken från Vällingby, eftersom tåg fick vänta där på att åka söderut. Veoliahoran var definitivt mycket nöjd med att ha hamnat på en sydligare breddgrad av banan denna dag. Vi får se om det löser sig till imorgon, jag misstänker att många krafter är i arbete för att ordna upp situationen. Tänk, det är årets andra urspårning i Vällingbydepån från norra sidan. Den första gången tog det ett par dagar innan allt var klart, ett par bilder från fixandet går att hitta här på Micke Asklanders hemsida. Nåväl, mer lär rapporteras om hur arbetet fortlöper med banreparerandet efter urspårningen. Mycket meck blir det, iallafall…

24

24 timmars ledighet är snart till ända och Veoliahoran har spenderat den precis som en del kollegor brukar: TV-spel, såklart! Enstaka fridagar blir det oftast promenader följt av en fika på stan och spel hemma på kvällen, eftersom det inte hinns med så mycket annat. Framåt två-halv tre på natten är det dags att lägga sig innan jobbångesten kommer krypande. Veoliahoran är febrig och borde väl egentligen stanna hemma, men det är bara tredagarsvecka nu, sedan har man trippel (ledigt fre-lör-sön). Yay!

Måndagens garv måste helt klart tillskrivas SL-sidorna i Metro och ‘Sarah Körlöf, 22, gravid’ som på frågan Hur många arbetar inom SL-trafiken? har svarat ‘60′. Lucknuckan har postat urklippet på sin blogg. Priceless! -Jomenvisst, det jobbar bara tio pers per bana dygnet runt, serdu. Vi är robotmekaniker och åker runt för att serva alla tågförarmannekänger som egentligen kör trafiken. Vår hemlighet är avslöjad; tuben har egentligen varit förarlös sedan 1965. Spärrvakterna drogs in 1973, numera är det bara en enda som är anställd som det. Han är transa (därav förklädnad till sur spärrkärring undantagsvis) och åker runt på alla stationerna i systemet hela dagen. Det är därför grinden blinkar grönt och ‘passera’-lappen sitter uppe ibland på er hemstation…

Tsk, tsk. Nåväl, en annan ska väl ta och sussa sött nu. En liten fågel viskade i mitt öra att det hade varit växelfel på det vanliga stället norröver ute på banan igår. Det är bara att hålla tummarna för att det är lagat till idag.

Se upp för dårarna

En person är bra full när denne inte ens kan kliva av tuben ordentligt. Ikväll var Veoliahoran nära att klämma en väldigt orangeklädd person som svajade betänkligt, men snabb som man är attacktrycktes det öppnaknapp och dörrarna stelnade till i stängningsrörelsen för att sedan gå upp igen. Den orangeklädde stod med ena halvan av kroppen på plattformen och den andra inne i tåget ett tag. När försening var i antågande stressplingade Veoliahoran med micken lite för att få personen att röra på sig. Han lyfte handen i en ‘vänta lite’-gest och sneglade ner mot golvet. Längst nere vid dörrparet kom först en hand ut på plattformen, sedan en till. Så sakteliga kröp det ut en man, som hade rejäla problem med att resa sig upp. Inte undra på att hans polare tog tid på sig att gå av, crawlingmannen behövde definitivt översyn. Efter en handvinkning konstaterade Veoliahoran att det nog var ett klartecken eller något liknande för att kunna stänga dörrarna. Mannen på marken började vid sidan av sin kompis att krypa mot den södra utgången. Det såg ut som om en orange Michelingubbe var ute och rastade en ljusblå hund, ungefär. Eftersom de befann sig på tryggt avstånd från tåget stängde jag dörrarna och åkte, men det är klart att man undrade hur det gick för dem. Stackars snubbe, hoppas att han kom till sans och slapp krypa hela vägen hem iallafall.

Idag var det annars lugnt ute, vilket det alltid brukar vara på söndagarna. Lite folk ute, bara två vagnar att hålla reda på och inga extratåg att bekymra sig om. Det är skönt att veta att det bara är att köra, eftersom det finns tillräckligt stor lucka mellan ens eget och det framförvarande tåget. Men det där med att bara ha två vagnar brukar också vara ytterst förargligt eftersom ett stort antal personer parkerar fötterna där de är vana vid att stå när det är fullängdståg. Mycket springande blir det, med andra ord. På större stationer kan det stundvis bli riktigt tröttsamt när en evig våg trafikanter bara måste med just Veoliahorans tåg. Det är i de stunderna man lite tyst tänker att två vagnar är lite snålt. Å andra sidan, den största snålheten är ändå de två ynka envagnstågen som trafikerar Gullmarsplan-Skarpnäck på helgnätter. De stackars Skarpnäckresenärerna trängs som packade sillar i den enda vagnen och turen blir alltid försenad för att det är svårt för alla att få plats. Har man otur ligger det en spya över halva golvet också. Där kunde man faktiskt fanimig köra tvåvagnståg.

Igår slutade Veoliahoran tidigt, som bekant. (Visst är det underligt hur vår uppfattning av ‘tidigt’ går efter några år?) De tappra tunneltågförare som fick jobba hundskiften belönades med att trafikanter ställde till med så mycket problem på en del turer att dessas ingångar fick ställas in (mao. på grund av ordningsproblem). Ett tåg blev även drabbat av skadegörelse. Sådant är egentligen himla onödigt, det drabbar bara medresenärerna. Vi tutfar kan däremot stå hela natten på samma station eftersom vi har fett OB och schysst övertidsersättning.

Dagens enda händelse som stod ut var förbikörningen av stn Tallkrogen under en timma på order av Polisen. När vi får den ordern brukar det ha varit ett rån eller någon som har blivit misshandlad/angripen i närområdet. Vad det var den här gången förtäljer inte historien. Dagens mesta replik har varit ‘Se upp för dårarna!’, följt av hysterigarv de gånger Veoliahoran har greppat micken för att hojta. Om man fått 50 öre för varje gång ett pucko fällt just den frasen hade det bara varit att packa väskorna efter ett par veckor och flytta till Bora Bora. Helena Bergström är så på min shit-list vissa dagar. Det är så jävla gammalt nu, liksom…