Fredag igen och ännu en glad helg i tunnelbanan med nödöppnade dörrar, nödbromshandtag och spyor att spåna. Jippie. Tur 27 fick en spya i sin V2:a redan vid tolvtiden, frågan är om detta var ett omen för vad som komma skall de närmsta dagarna? Självfallet kommer Veoliahoran att rapportera vad som försiggått ute på banan i vanlig ordning. Stay tuned.
Eftermiddagen kröp igång, det var litet segt eftersom ingenting direkt hände annat än de obligatoriska varningarna om kraftigt berusade på olika plattformar. En positiv nyhet för dagen var iallafall att hastighetsbegränsningarna vid Gullmarsplan hade tagits bort. Nu går det åter att rulla i normal fart in till stationen, vilket definitivt kommer att underlätta för både trafikens punktlighet och flöde. Det har krattats ut ny makadam runt spårbitarna där växeln gått sönder och där rälen förut lossats har bangubbarna nu svetsat ihop allt. Vändbryggan är fortfarande avstängd men infarten dit ser hel ut nu. Frågan är när vi kommer få börja använda den igen? -Tur 8 fick senare på kvällen vända vid plattform tre, medan 21:an fick gå i transport ner till Skanstull och vända för att sedan kunna tuffa mot hallen.
Tur 12 meddelade över radion att en hög smäll hörts från mitten av plattformen när han lämnade T-Centralen och att nästa tåg kanske kunde kolla vad det var som stod på. 75:an fick det ärorika uppdraget att krypa in för att spana, men kunde inte se någonting ovanligt äga rum. Däremot var föraren efter det tvungen att gå bak och återställa en dörr som han fått nödöppnad när tåget hade stannat. Det är alltid skoj när sådant sker under rusningen, främst för att folk på plattformen tänker ‘åh, en öppen dörr!’ och prompt ska trycka sig in genom den medan den stackars föraren försöker återställa, men även eftersom det blir fetstopp bakåt tack vare att alla ordinarie turer varvas med extratåg. Denna gång beordrades tåg att stanna hela vägen ner till Alvik innan det knastrade på radion igen och föraren meddelade att turen rullade. Sedan blev det stopp söderut på röda linjen vid T-Centralen på grund av sjukdomsfall, vilket innebar ännu mer folk till bana 1 och därmed förseningar som ett brev på posten.
Någon timma efter att extratågen hade kommit ut på banan ropade en ordinarie artontur om en mindre rökutveckling vid sidan om norrspåret Hökarängen. Allt som har med brand att göra får hög prioritet och TLC ropade åt tur 74 respektive 73 att inspektera rökutvecklingen. Men ingendera förare kunde se någonting som liknade rök i närheten av stationen och utredningen som startat med buller och bång självdog tämligen snabbt. Något som däremot inte dämpades var antalet dörrklämningar, som ökade i takt med att kidsen började ge sig ut på stan för att supa. Men även mer respektabla affärsherrar i slips strulade till det genom att bända upp dörrpar med portföljer, paraplyer och allmänna tillhugg.
Vad vore en småstrulig fredag utan småstruliga bangubbar? Mellan St: Eriksplan och Fridhemsplan höll några på att arbeta med lampor eller vad det nu var. Första turen som ropade upp varnade för att de stod precis där kurvan går upp och att de därför var svåra att se. Ingen tågvarnare syntes heller till. När tur 42 körde förbi knatade en av dem på norrspåret helt obekymrat, mannen såg enligt uppgift förvånad ut över att det kom ett tåg på spåret bredvid. Han visade inget klartecken, men vinkade glatt samtidigt som han pratade intensivt i sin mobiltelefon. Förmodligen var han på väg bort från spåret efter slutfört arbete eftersom det sedan inte hördes något mer om bangubbarna där.
Station Fridhemsplan råkade ögonblicken senare ut för en galning. V ropade in att det satt en galen kvinna på en bänk i norra delen av söderplattformen och skrek som om jordens undergång vore nära. TLC bad nästa tåg att följa upp informationen samtidigt som ordningsvakter tillkallades. P på 24:an rapporterade att det nog verkligen var en bra idé att skicka personal dit, eftersom kvinnan utöver att skrika som en stucken gris även gjorde utfall mot andra trafikanter. Inom kort var vakterna på plats för att försöka lugna ner henne, Veoliahoran misstänker att hon fick ledas bort. I bakhuvudet undrade man förstår om det var Jesustanten som fått för sig att börja predika i väntan på tåget. Men det lär vi aldrig få veta -om inte någon fått för sig att filma eländet med mobilen och slänga upp det på YouTube, förstås.
Åtta på kvällen öppnade sig himlen och det började duggregna. Att det var värre än vanligt märkte man när tågskrället ömsom bara gled, ömsom turbulensskuttade över rälen när det skulle bromsas ner till stationssträckorna. Snöflingan på snöbromsen blinkade, varnandes för halkan på yttersträckorna och Veoliahoran fegkörde in på stationerna. På radion ropade förare om att snabbstarten hade satt tåg i slirning, att dörrpermissiven fick användas på stationerna (det händer ofta när det är halt ute; tåget halkar till medan man stannar och datorn hittar inte plattformen) och att det behövdes tryckas P eftersom någon hade backat sig i nödbroms. Halkgeneralen vaknade till ur sin slummer och förkunnade högtidligt att KOD GUL nu gällde. Samtliga turer fick börja slököra in i 30 på stationerna vilket var lika bra med tanke på rällaget, men detta ledde givetvis även till förseningar. Mitt i allt detta blev en av tur 5:s vagnar utvändigt klottrad från M-delen till B-delen, samtidigt som en annan tur meddelade att en dörr nödöppnats. Med en suck var det bara att fira in helgens ankomst…
KOD GUL gällde fortfarande när Veoliahoran skulle åka från jobbet -på IDTS-skyltarna rullade text som förkunnade att det kunde bli förseningar pga halt spår. Och nog var det så, Veoliahoran missade nästan sin anslutning hem. Men det hade inte gjort så mycket, man var bara glad och lättad över att ha fått gå av och slippa det där jädrans halkandet. 
