Dagen inleddes med grönt läge som blev rött läge, som sedan övergick i gult sådant och sedan ner till grönt… för att åter plockas upp till gult. Förseningar på upp till åtta-tio minuter var standard under dagen. En förare hade fått frågan ‘varför är du sen?’ av TLC, varpå han svarade att han körde försiktigt eftersom han var rädd om deras kära hjul. De var tysta efter det, kanske insåg man att det inte går att sänka hastigheten på hela banan och fortfarande förvänta sig att tågen ska gå prick enligt tidtabell. Det är med nöd och näppe man kan hinna i vanliga fall, annars är det nästintill lag på en tre-fyra minuters försening per tåg under rusningen; -med de roliga färgkoderna blir det därför självklart ännu större förseningar. Det gula läget varade under hela eftermiddagen för att hävas vid halv åtta-snåret. Då hade det varit torrt ute på banan i cirka tre och en halv timma. Flera förare hörde av sig till TLC och undrade om det fortfarande var gult läge, för att vid det jakande svaret meddela att banan var torr. En kvart efter det sista anropet förhörde man sig med förarna om banans skick, sedan återgick vi till grönt läge. Med tanke på att de flesta förarna var urlessa på att ligga sent i tidtabellen körde nog en stor del ändå efter läge grönt. TLC hade nog fog för att bli misstänksamma när tågen helt plötsligt började gå i tid. 
En stor andel extratåg fick under rusningen rulla runt med enbart två vagnar, på grund av vagnbristen. (Det gick skytteltrafik från de båda hallarna till Brommadepåns svarv eftersom alla hjulplattor ska bort.) En av 70-turerna i Högdalen höll nästan på att tappa sin tredje vagn när föraren rapporterade in från spåret i hallen att radion i ledarhytten var tvärdöd. Depåpersonalen kallades ut omedelbart och bytte ut radion så att hela ekipaget skulle kunna rulla ut. Nästföljande extratåg hade då hunnit rulla och gått genom växlarna ut från depåområdet, men avgångsordningen löstes genom att den radiobytta turen fick ‘köra om’ nere i Högdalen.
Vagnbristen skulle senare bli problematisk för TLC när tur 7 mitt under rusningen ropade om att det inte gick att öppna hyttdörren när man skulle göra dörrstängning. (Av säkerhetsskäl kan inte den manövern göras med stängd hyttdörr, eftersom föraren måste övervaka förloppet.) L hade varit tvungen att nödöppna hyttdörren för att kunna få igen passagerardörrarna. Två stationer senare började dörren förvisso att fungera, men eftersom den tidigare föraren hade anmält samma fel satte TLC igång med att få till ett tågbyte med en extraturs vagnar. Först ropade man på 46:an när båda tågen befann sig vid Islandstorget, men 46 hade bara två vagnar. Nästa bytbara tåg hade också bara två vagnar, tåget efter det… ja, ni fattar. Men sedan fick man napp! -Tur 76 hade tre vagnar, likaså 77. Då 77:an låg bäst till att kunna gå i rätt tid söderut (tåget stod nere i Brommadepån), fick föraren där tura om till ny sjua, medan gamla sjuan tömde ur vid Brommaplan och fick gå i transport till Högdalen som tur 77. Vid Guppet bytte man plats på förarna så att de hamnade på rätt tåg och sedan var det problemet löst.
Men med alla tvåvagnsturer ute i trafik och med en indragen 73:a, samt en nu saknad 77:a, blev det trångt på plattformarna eftersom alla inte fick plats i tågen som rullade på banan. Det blev till att leka bad cop utav guds nåde med andra ord, eftersom så många som möjligt desperat proppade sig in genom dörrarna på varje station. Det gick knackigt men ändå relativt bra att ta sig söderut.
På väg norrut var Rågsved fortsatt halt, ingenting ovanligt hade skådats på banan igår. Vid Bandhagen knastrade det till på radion och H konstaterade uppgivet torrt att hon inte kunde ta sig från plattform fyra vid Gullmarsplan då en praktfylla höll i dörrarna varenda gång hon försökte stänga dem. Han var så full att han till och med trillade ihop i dörrparet en gång. Han skulle varken med eller av, utan höll bara envist i dörrarna så att tåget inte kom därifrån. Efter anropet till TLC gick det däremot snabbt och turen kom snart på rull igen. Efter Veoliahorans första garvsalva började det undras hur fan man kan ha en såpass liten integritet att man super sig plakat på en tisdag. Å andra sidan kom då ganska så strax en rapport om att någon hade däckat vid Rådmansgatan och ett par timmar därefter snubblade en dyngrak man av 33:an och slog i huvudet på Brommaplans plattform, för att sedan omgående snubbla fram till en bänk och bli sittande. Det är sorgligt att höra alla dessa anrop om fyllor varje dag, man slås flera gånger om av insikten att hela tunnelbanenätet är fullt av olycksaliga livsöden. Självklart händer mycket bra också, men det är framförallt de ensliga karga livsödena som dröjer sig kvar i tankarna.
Däckade gjorde för övrigt nästan Veoliahoran också, av trötthet. Nu när det har blivit kallare ute drar vi förare upp värmen inne i hytterna och sedan sitter vi där genomvarma och vaggas i en stadig rytm medan tåget dundrar fram över rälen. Man blir så förbannat dåsig och sömnig; gäspningarna blir större för varje station. I mässen drog S och B några historier om hur de kort nickat till i tjänsten och eller bestämt sig för att ta en tupplur på ändstationerna, med mobilalarmet ställt. Det är ett repetitivt arbete, gasa och bromsa sitter i ryggraden efter ett tag och att känna att man är nära att nicka till i hyttvärmen är inte det minsta ovanligt. Veoliahoran rände upp till Pressbyrån under en kortare rast och köpte Dextrosol för att speeda sig med druvsocker och undvika den stora sömnen. Visst infann sig en sockertopp, men den blev kortvarig. Hela sista varvet dagdrömdes det istället om sängen hemma, varma luftiga bolster och zzzzzzova, men självfallet blev man istället klarvaken direkt efter jobbet -kall frisk luft är sannerligen det allra bästa av antisömnpreparat!
Så nu sitter man här och bloggar som en überpigg jädra Duracellkanin…
