Det blev afton och det blev morgon, den tredje dagen

Dagen var lugn, men läget var gult. Snön hade kommit till Stockholm och vita små prickar smälte mot frontrutan hela eftermiddagen och under större delen av kvällen. Följaktligen var det stundtals ganska halt på utomhussträckorna och småförseningar blev det. Särskilt som en arton behagade få vagnfel strax innan extratågen började rulla ut från depåerna. Men annars var det bara att luta sig tillbaka och njuta av julstämningen som infann sig de gånger snöandet tilltog. Dessvärre fanns det varken tomteluva, glitter eller någon ljusslinga att pynta hytten med men efter lunchen hade emteärrhoran kommit över en lussebulle vilket höjde mysfaktorn med några hundra procent.

På T-Centralen verkade det ha varit strömavbrott, ty snart ropade TLC att vare sig hissar eller rulltrappor fungerade på södra sidan. Någon kvart senare kom strömmen tillbaka och då hade det hunnit vara strömbortfall på ett annat ställe, nämligen i Åkeshov. Bland extratågen verkade det ha blivit strul med tur 45, som på väg upp till Råcksta trilskades och föraren fick köra tillbaka tåget till depån. Följden av det var att nitton blev sen, att 46:an fick vänta en stund längre innan det var dags att åka ut över Råcksta samt att 45:an till sist enbart kördes i transport rakt till Högdalsdepån.

Rusningskalabaliken var den vanliga, det vill säga folk som våldskutar mot dörrar blandat med den tålmodigt framträngande massan som trycker sig in genom första dörrparet innan de inser att en stackars mamma försöker komma av och åter backar ut. För att sedan börja om det sega påtryckandet igen. Det där med att avstigning sker innan påstigning fastnar sällan under rusningens mest trängselfyllda timma. Många, särskilt yngre, är himla duktiga på att kliva åt sidan för trafikanterna som kliver av. Sedan har vi de som är sådär lagom halvartiga, dvs går ett tredjedelssteg åt sidan för att bevaka att de har bäst läge att själva komma ombord när avstigningen är avklarad. Ungefär en fjärdedel av dem tröttnar mitt i artigheten och kliver ändå på mitt i avstigandeströmmen. Vid T-Centralen var det litet lugnare än vanligt när MH:s tåg rullade in på stationen, eftersom en plattformsvärd i varselväst och röd keps patrullerade längsmed plattformen med övervakande hökblick. Trafikanterna såg detta och tycktes därför identifiera åtminstone halva stationen som värdens ‘turf’, varpå de aktade sig för att hindra dörrarna. MH bara log och konstaterade att det borde bildas någon kultig fanclub till värdens ära. Under rusningen verkar det annars som om plattformsvärdarna lätt kommer bort litet grann, men det är svårt att ha en klar och tydlig agenda i en såpass ny yrkeskategori. Som ‘nyanställd’ skrev i kommentaren till förrförra inlägget, har inte värdarna några andra befogenheter än muntliga. Vilket gör det knepigt att uppfylla den vision om gudasmidig dörrstängning som vår kära arbetsgivare vill uppnå…

Rent personalpraktiskt meddelade föraren på tur 25 att han hamnat på fel tåg. Han skulle egentligen ha tur 75. Föraren som nu satt på 75:an fick köra vidare eftersom det inte stod någon ‘förvirrad stackare som gått av 25:an för tidigt’ vid Gullmarsplan. Därmed sprack det på tur 22 också. Efter litet pusslande lade TLC tur 25 framför 75:an på väg norrut så att 75:ans egentliga förare kunde gå av och invänta rätt tåg. Med pusslet blev det till och med en förare över till tur 22 när den åkte söderut. Vid Gullmarsplan hände det fler saker. Bland annat ropade en förare att två knattar hade kastat in något mellan dörrarna under dörrstängningen och att han upptäckt vad det var på nästa station, när trafikanterna med andan i halsen meddelade att det var en stinkbomb. Och här trodde vi att höstlovet var över; allt allt skulle vara frid och fröjd igen. Sedan ropades ett skoj dörrkommunikationsfel in av en förbryllad förare som hade tryckt på öppna, varpå dörrar hade öppnats för att sedan direkt stängas av sig själva. TLC sade åt honom att skriva på felet och det var även underförstått att han skulle återkomma om vagnen fick spel igen. Dryga halvtimmen gick innan TLC meddelade att polisen hade beordrat förbikörning av Hässelby gård, där det nyss hade varit ett rånförsök. Förbikörning blev det även senare på kvällen, men den gången av Gamla stan. Runt den tiden skulle tur 23 in i Vällingbydepån, men då TLC skulle vända en sen nitton på mellanspåret fick 23:an göra en snabb vändning på plattform ett så att 33:an, som väntade i Råcksta, kunde ta sig fram till Vällingby.

Det har inte varit någon direkt drömstart för MTR; första dagen var det lövhalka, tredje dagen kom snön, det har varit förseningar varje dag och trafikanterna börjar såklart prata om att ingenting har förändrats, vilket även går att läsa i Urspårnings bloggpost Revolutionen som kom av sig, eller? . Hur mycket går det att ändra på svenskt väder och att tågen inte är anpassade för det? Eller att en del dörrhindrande/överstressade trafikanters beteenden och attityder inte bara automatiskt försvinner för att bättre punktlighet har utlovats? Förändringarna kommer, men långsamt. Städande och renoverande av plattformar har vi märkt i större utsträckning under de senaste veckorna (ett flertal taktila plattor har lagts på utomhusstationerna, t.ex.) -mer av den varan kommer det att bli under de närmaste tre månaderna. Under tiden jobbar vi alla, tutfar, spxar och värdar, på så gott vi kan och skämtar som alltid rått men hjärtligt om allt mellan himmel och jord. 😉

Annonser

7 responses to “Det blev afton och det blev morgon, den tredje dagen

  1. Vaddå skämtar? Har då aldrig jag gjort! 😉

  2. Det där med ”endast muntliga befogenheter” är ju rätt lurigt. Ofta kan det vara bra mycket bättre än några fysiska befogenheter, med en bra kroppställning, bestämd blick och stämma som kan man flytta berg, eller dirigera kunder. Däremot är det svårt när man, som en del, står med benen i kors i ett hörn, att faktiskt fylla en funktion annat än att se ut som en random personal på rast.

    Sen är det nog en vanesak hur kunderna låter sig styras. En del verkar inte helt säkra i att ta kommando och säga åt folk vad de ska, och inte ska, göra. Men vi dirigeras hela tiden som kunder i alla branscher; endast 5 varor i snabbkassan, åt höger i rondellen, man kliver på fram i bussen, man visar leg på bolaget och så vidare utan att någon känner sig kränkt och illa behandlad.

    Med lite pondus och vilja så kan det bli riktigt bra när folk börjar vänja sig vem de ska lyssna på och förstår syftet.

    Vi som förare är ju så att säga vana vid att bossa över trafikanterna vara bestämda, kommer man från en helt annan bransch eller kanske inte har jobbat så mycket med folk innan så är det ju svårt. Och vad jag har sett hittills så är jag inte särskilt imponerad över hur de har inskolats i sin arbetsuppgift efter som fler än en har sagt att de inte riktigt vet vad de ska göra. Och då kan man ju inte ge order heller om man inte har fått några själv.

  3. Det finns skriftliga arbetsbeskrivningar för perrongvärdarna i spärrarna i alla fall! Där står det vad de ska göra och det hänvisas till lagar (som bla finns i stitub). Men det kanske bara är spärrisarna som får läsa vad dom ska göra, skulle inte vara förvånande med tanke på ordningen 😉

  4. En del av oss har haft mycket kort utbildningstid, med lite tur byggs detta på efterhand. Instruktionerna är inte direkt anpassade efter förhållandet som råder vid rusning. Inte om man står som ensam värd på plattformen. Under rusningen vore det passande med tre eller fler pfv och två ksv på stationerna med högst belastning. Det skulle göra lite mer skillnad.

    • Precis, fler värdar per plattform är också vad man hade under utvärderingsförsöken tidigare i år. Då fungerade dörrstängningen också bättre vissa gånger. Tyvärr verkar det som om poängen med att ha plattformsvärdar har överskuggats lite av vad som bedöms vara kostnadseffektivt och inte.

  5. Alla Pvf har haft en alldeles för kort utbildning. En dag Sti Tub, en dag att plugga själv och en dag MTR intro sedan examination på Sti Tub.

    Vi vet generellt sett mer om vad vi inte får göra än vad vi får göra…
    Har man ingen tidigare erfarenhet av den sorts kundrealtion där man ska säga till kunderna om de gör något tokigt och inte bara jamsa med tror jag att man får problem att dirigera trafikanterna. I synnerhet de yngre verkar vara så hårt präglade i ”kunden har alltid rätt” filosofin att de inte förmår att ta ton.

    Jag hoppas att nästa kull får en bättre utbildning och att vi får en påbyggnad av något slag. Det behövs.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s