Kategoriarkiv: banfel

När arton bytte ändstation

Det lär inte ha undgått någon resenär på linje arton att tågen sedan igår vänder i Farsta centrum. På söndagen slirade tur 1 till, varpå hjulen ‘låste sig’ och ett tungt dunkande sedan vidtog. Tåget hade halkat ordentligt på väg ned till stranden och fått rejäla plattor. Givetvis fick dock turen köra ett varv innan montören dök upp och förklarade tåget vara körodugligt. I sth 30 rullade det fram, för att sedan styra mot hallen. TLC lät ett flertal tåg vara provtåg för att se om halkan gällde ett tåg eller alla. För några halkade det, andra kände inte av någon halka alls. Efter att ha vägt in alla de senaste månadernas faktorer kring söderspåret mot Farsta strand valde man att stänga av trafiken på sträckan av säkerhetsskäl.  (Vilket inte var konstigt med tanke på att den har haft en hastighetsbegränsning under ett par månader, samt varit föremål för skyddsslussning av TLC -vilka bl.a. har lagt rött för tåg i FAR medan tåg mot ALV lämnat FAS…) Ersättningsbussar ringdes in för att skjutsa Farstaborna mellan stationerna, samtidigt började man vända tågen i Farsta centrum. Och så fortsatte det även idag.

I torsdags eller fredags (vid ODP) skadades en man när han sprang för att hinna med tåget. Vad som egentligen hände är det få som vet, några kollegor menade att personen hade försökt bända upp en dörr men misslyckats, varpå denne inte drog ut handen trots att tåget rullade. Andra berättade att personen hade kommit springande medan tåget redan hade börjat rulla, varpå han ställde in siktet på samt krockade med en dörr. DN ägnade händelsen en sedvanlig halvsida full av faktafel och förfasade sig över att det inte finns vare sig spår- eller plattformslarm när dylika händelser inträffar. MH håller med om att man borde glasa in tunnelbanan, det skulle effektivt sätta stopp för framförhopp, det ofta förekommande mobiltappandet och de resenärer som överstressat våldskutar mot tåget. Men det är en lång väg dit. Först och främst bör följande sak nämnas; -spring aldrig till tåget. (Spring gärna till stationen i motionssyfte, men undvik att springa till tåget.) Det är förenat med livsfara. Man kan halka på plattformen, krocka med tågsidan, fastna i dörrar och liknande. Var rädda om er -stressa inte!

Utöver Farstadebaclet fick förarna under måndagen undvika att använda snabbstarten mellan Johannelund och Hässelby strand i bägge körriktningar. Sträckan drogs med strömförsörjningsproblem/halv matning hela dagen. Väl i Hässelby strand kunde förarna passa på att njuta av ensamheten, då det på grund av en fastspikad växel inte går att köra in mer än ett tåg till stationen för närvarande. Detta har med spårarbeten att göra, samma spårarbete vilket har inneburit enkelspårstrafik på kvällarna sedan förra månaden.

Under dagen var man tvungen att ta in tur 39 i Vällingbydepån för tågbyte eftersom V2:an i vagnssetet var död. Felkodslistan var både lång och imponerande…

Annonser

En dag i juni

Gårdagens kabelbrand gjorde att flera kollegor fick jobba över under flera timmar. Denna dag blev det inte lika mycket övertidsarbete, men väl struligt då det tidigt på morgonen visade sig att nattens fortsatta spårsänkning vid stn Abrahamsberg söderut hade gått lite för bra: när tågen skulle stanna där och öppna dörrarna, fastnade dessa i plattformskanten. Föraren på tur 6 var både andfådd och stressad när hon rapporterade att dörrarna satt fast. Strax beordrade TLC förbikörning av stationen och kallade dit en av radiobilarna, vars befäl tillsammans med några banarbetare försökte räta upp rälen (vilken hade rört sig ordentligt under natten). Med jämna mellanrum bad YTL Jacobsson om att få C-skydd (stopp på signalen i BMP, mao) varpå det trixades och undersöktes under några minuter i hopp om att få ordning på rälsen. När trafiken släpptes på fick ett utvalt trafiktåg agera ‘försökskanin’ för att se om åtgärderna hjälpte. Men vartenda tåg som stannade och öppnade dörrarna fastnade i plattformskanten. På ett av dem, tur 26, fick befälet till och med förbikoppla samtliga dörrar i V2 så att tåget kunde köra till Stora mossen. Väl där återställdes förbikopplingen och befälet återvände med norrgående tåg till ABB, där de mycket ambitiösa, men dessvärre fruktlösa, försöken att justera rälerna fortsatte. Gröna linjens tåg fick under hela dagen leva med att vara några minuter sena söderut och trafikanterna kunde ta antingen ersättningsbussar eller åka vidare till Stora mossen för att ta norrtåget tillbaka en station. Skulle Abrahamsbergborna in till stan fick de åka till Brommaplan och kliva på södergående tåg där. Förarna var blandat roade och irriterade över att inte kunna stanna tågen vid stationen, men det här är å andra sidan ett rejält undantagsfall; spårsänkningar har genomförts under flera år nu för att öka tillgängligheten för bl.a. funktionshindrade och detta är första gången någonting har blivit såpass fel att det stör trafiken med mer än bara 30 i hastighetsbegränsning.

I slutet av rusningen behagade tur 55 att gå i sekundär mod mellan Slussen och Medborgarplatsen, vilket i sin tur orsakade ännu litet fler småförseningar. Efter idoga omaktiveringar och en p-knappstryckning lyckades föraren köra in tåget till stationen där det tömdes direkt. Trasan gick sedan i transport till Högdalsdepån. Ungefär samtidigt planerades ett tågbyte åt tur 37, som hade stora plattor. Valet föll på ett av extratågen och bytet genomfördes tjugo minuter-en halvtimme senare.

Runt klockan elva beordrades förbikörning av T-Centralen, på grund av en olyckshändelse på bana 2. Uppgifter från tidningar, polis, med flera antyder att mannen sprang till tunnelbanan, halkade på plattformen och hamnade på spåret. Han överlevde och kördes till sjukhus. Kvar i tåget satt föraren, som chockades svårt. MH-teamet känner med kollegan och skickar varma tankar till honom -en PUT är aldrig lätt, oavsett utgång. Vi hoppas på en inglasad tunnelbana i framtiden.

Bloggens vara eller ej: Vi har beslutat att tänka igenom huruvida bloggen ska finnas kvar eller inte. Hittills har tänkandet varat i två veckor, den här veckan kommer vi att meddela hur det blir.

Kalabalik på tub

Natten hade varit lång och hård för de tappra själar som körde tåg, ledde trafik och informerade både i spärr och biljetthallar. Flera växelfel, strömlöst på Söderströmsbron och förbiglidningar hade det blivit. Den mest omtalade av de sistnämnda var tåget som gick i nödis i Gullmarsplan och därmed gled hela vägen till Söderströmsbron -det stod redan tåg inne i Gamla stan vilket blev beordrat att åka omedelbart i form av att TLC skrek’ KÖR!KÖR! KÖÖÖÖÖR!!!’. Kollisionen hade varit nära och många förare tvivlade på om det egentligen var en särskilt bra idé att bedriva trafik utomhus i detta läge. I vart fall på en större skala. Snöbromsen fick under natten och denna dag användas grundligt mellan stationerna för att tågen skulle kunna stanna; det var även trevagnståg istället för de ordinarie tvåvagnsåken som brukar cruisa runt banan på söndagarna -skälet sades vara att öka chansen att stanna på stationerna. Snöblåsare, snöslungor, plogfordon, skottare, arbetslok och trafikbefäl slet häcken av sig under natten för att försöka göra spåren farbara. Trots åtgärderna och flera dagskottarteams suveräna insats blev det dessvärre kaos under dagen för nästan samtliga trafikslag. SL med flera fortsätter att uppmana folk att stanna hemma och med facit i hand är det lätt att förstå varför. SMHI:s Klass 2-varning slog in ordentligt.

Tur 26 konstaterade runt femtiden att sträckan Hammarbyhöjden-Kärrtorp var strömfattig och stod bara ett par minuter senare still; tåget drog inte på grund av att linjespänning saknades. Föraren ombads byta körände för att se om det gick att köra tillbaka tåget, eventuellt för att ‘ta sats’ så att det kunde orka framåt senare. Men det var inte långt tåget kom och efter diverse försök, planer på enkelspår, etc. träffades valet att ställa in trafiken mellan Gullmarsplan-Skarpnäck och istället låta ersättningsbussar köra på sträckan. Dessa beställdes snabbt, men kom sent och därför fick förarna hänvisa till ordinarie bussar i området. Eftersom det inte var det minsta lugnt på radion och stopp samt fel uppstod överallt kom en del information lätt bort sig, exempelvis den om vilka stopp det var som hade fått ersättningsbussar eller ej och att tågen på gröna linjen inte stannade i Gamla stan söderut på grund av dålig matning. (Strömmen var usel där och tågen skuttade fram i häftiga hack som om det vore flygkrasch på gång. Under natten hade flera tåg fått köras tillbaka till T-Centralen så att man kunde ‘ta sats’ och komma förbi bron.) TLC koncentrerade sig på att försöka hålla igång trafiken så gott det gick.

Ett av morgonens problem var givetvis den fortfarande avstängda bryggan i Gullmarsplan där stoppbocken har flyttats en bra bit av trasan i fredags och urspårningen i Vällingbydepån. Dessa två saker gjorde att tåg fick vändas på andra ställen än vanligt och att tågen från Vällingby enbart kunde åka in/ut ur depån via Råcksta. Upp till Råcksta är det en rejäl backe och i den var det flera nyutryckta tåg som tack vare den låga farten och snön började glida baklänges. Samma sak var det med backen upp från depån i Högdalen -en förare på väg mot trafikspåret fick röd signal framför sig innan växlarna och var tvungen att bromsa framför denna… varpå tåget började åka baklänges tillbaka nedför backen. Växelfelen gjorde att hemgångarna kom in sent och när det i Högdalsdepån var tänkt att två tåg skulle åka ut var både ett snöröjningsfordon i farten och ett annat tåg på väg in. Föraren på det senare frågade om spår, fick det, började köra in och fick problem med att lägga om växeln framför sig. Inga nya fräscha tåg kunde åka ut, inga gamla sunkiga nedspydda tåg kunde åka in. I Vällingbydepån fick tur 51 problem med linjespänningen och kom ingen vart. Efter cirka tio minuter-en kvart blev föraren riktigt arg på tåget och det tycktes hjälpa då silverfisken plötsligt behagade flytta på sig.

Ute på banan var det vinterkalabalik. På sina håll var spåren så igensnöade att det hade blivit helt isolerat och svårt för tågen att överhuvudtaget få någon kontakt med strömskenan. Dessutom drabbades flera turer av vagnfel, varav ett betydande inträffade vid Stora mossen. Tåget blev stående på linjen och hur mycket det än slets, byttes körände, tricksades och lirkades från förares och befäls sida ville det sig inte. Till slut fick man göra sträckan spänningslös, jorda densamma och sedan utrymma tåget. När utrymningen var klar och strömmen åter hade lagts i stod trasan fortfarande kvar. Det enda sättet att bedriva trafik på förbi den var att köra enkelspår samt motspår. Tågen från stan vände i Kristineberg och gick på motspår till Odenplan (växeln i Krillan är som vi alla vet helt igensnöad), där de fick släppa av sina trafikanter, vända på bryggan för att hamna på söderspår igen, åka upp, släppa in trafikanterna igen och köra vidare. Södergående tåg vände även de i Kristineberg och åkte sedan tillbaka, oftast mot Hässelby strand. Montören kom inom kort till trasan och påbörjade arbetet med att försöka flytta den.

När montören till sist hade satt tåget i rullning visade det sig bli en äventyrsfylld färd mot Alvik. Plötsligt hojtade han panikslaget att det inte fanns några bromsar; det gick inte att få stopp på tåget. TLC gav ett lugnande besked om att det för närvarande inte stod något tåg i Alvik, trasan kunde lugnt glida nedför backen och stanna där den stannade för att sedan köras undan. Under tiden ropade en tur att det inte var det minsta roligt att hennes tåg gled förbi varenda station längsmed Farstagrenen så att det fick backas och en annan tur ropade från Hötorget att hans tågs bromsar inte ville ta alls; på eget bevåg hade han spärrat både första och andra dörrparet för att kunna släppa av trafikanterna. TLC såg problemen, gav order om utrymning samt transport till bryggorna i Hötorget respektive Odenplan. När så tur 5 fick ett vagnfel på T-Centralen söderut blev det totalstopp under ett flertal minuter, under vilka trafiken bakom stannades och radiobilen ryckte ut. TLC planerade snabbt ihop en motspårskörning, ty eventuellt skulle det kanske gå att köra undan femman från den andra köränden. Sagt och gjort -föraren på tåget vid Hötorget fick först byta körände och gå norrut genom växeln, efter kom femman som hade fått klarsignal i V1. I samma veva kördes sedan trasan i Alvik undan och trafiken rullade så smått igång igen. Med ödesdigra förseningar.

Både under natten och morgonen satt förarna mellan fem till sju timmar utan rast på sina tåg då det var svårt att ordna avlösningar. Trafiken var helt enkelt alldeles för oregelbunden och få var på rätt plats vid rätt tillfälle. Ofta gapade avlösningsplatserna tomma och då var det bara att köra vidare. Tröttheten i arbetskåren märktes av när många matt frågade om de kunde få avlösning för att äta eller för att gå hem eftersom de haft slut för dagen länge. Tur 37 höll nästan på att missa sin avlösning när strömförsörjningen i backen mellan Kristineberg och Alvik var skral. Liknande var det säkerligen på både röda och blå linjen, där störningar förekom. Blå linjen ersattes med bussar mellan Hallonbergen och Akalla, röda linjen ersattes med buss mellan Norsborg och Alby. Med så många sträckors trafikavsaknad/oregelbundenheter ska våra busskollegor ha en eloge för det arbete de fick utföra. Alla våra kollegor som informerade vid bussar och i biljetthallarna får inte glömmas bort de heller.

Informationen från taket på plattformarna tycktes dock ha glömts bort alldeles under långa perioder och trötta förare fick veta exakt vad resenärerna tyckte om SL, SJ, fan och hans moster. En del skrek tillmälen, hytte med nävar, pekade menande på sina klockor och hotade ibland förarna med stryk. Flera kollegor menade oroligt att smockan tidvis hängde i luften och att de inte kände sig trygga. Det är förståeligt att man är jävligt arg över att tågen aldrig kommer, men den ilskan kan man ge utlopp för någon annanstans. Eller kanske snarare på ett annat sätt istället. Alla förare, spärrexpeditörer, med flera är också vi trafikanter. Vi förstår därför så väl den frustration som infinner sig när trafiken inte fungerar eftersom vi själva också känner den. Det är inte kul att komma en halvtimme-timme sent till stationerna eller att inte ha koll på vad det är som händer för informationens skull. Det är inte kul att bromsa bara för att glida förbi stationer som man försöker stanna vid. Det är inte heller kul att fastna ute på linjen strömlös och pulsa fram och tillbaka i halvmeterssnö mellan hytterna i lönlösa försök att flytta ett stillastående tåg. Känslan av maktlöshet som infinner sig är välbekant. Vi gör alla vårt bästa och tack alla ni resenärer som förstår det och tog er tid att ge en välbehövlig kamratlig klapp på axeln eller ett vänligt ord. Det är för er vi plikttroget pulsar i den där snön, smygstannar/snöbromsstannar tågen och informerar så gott vi kan.

Nu går MH till sin läsfåtölj, sveper in sig i morgonrocken trots att klockan bara är 18 och pimplar té. Det är dags att återfå sin normala kroppstemperatur. Imorgon prövas trafiken i rusningarna ordentligt. Var beredda på mer kollektivtrafikstrul.

Dagens citat:
#1: ”Det här är tamigfan det värsta jag har varit med om!” -ung förare
#2: ”Nej, nej, nej. Du skulle varit med på sjuttiotalet!” -äldre förare
#3: ”Jag är i backen mot X och har röd signal! Jag måste få grönt! Annars fastnar jag här!” -förare med god bankännedom
#4: ”Det går inte att köra här, vi kommer inte vidare.” -Snöblåsen

Snökaos, enkelt som sjutton

Morgonen började bra. Snöblåsaren och loken hade ägnat både kvällen innan och natten åt snöröjning samt växelsopning och trots små vita flingor i luften kändes rällaget bra. Snöfallet vid femtiden blev inom bara en timma betydligt glesare och trafiken tycktes fungera, med undantaget linje sjutton. Eftersom bryggan i Gullmarsplan är avstängd sedan tur 5 gled in i stoppbocken igår vändes det i Slussen på plattform ett istället. Tågen blev därför försenade. När destinationen senare blev Odenplan tycktes det som att lördagen skulle bli mycket lugnare än fredagen. Sedan började det snöa igen och då kom första rapporten om dålig matning på sträckan mellan Hammarbyhöjden-Kärrtorp; en förare hälsade att tåget hade fått mängder felkoder relaterade till strömförsörjningen. Låg linjespänning, bland annat. TLC lyfte luren till DLC, som skulle skicka ut personal att ombesörja eventuell skottning. Men som sagt; tågen rullade och det var inga större störningar i trafiken. Detta upptäckte stockholmarna snabbt, tack vare tidningar, uppmaningar att ställa bilen, lokalnyheter och internet, varpå det började vallfärdas in till staden i sedvanlig ordning. När MH såg att människorna började leta sig ut i större och större antal kom tanken i bakhuvudet att det då säkert snart skulle gå åt helvete.

Någon timma gick och TLC meddelade plötsligt att man inte fick växeln i Hässelby strand att läggas om. De flesta växlarna på banans utomhussträckor används för säkerhets skull inte då man vill undvika att få ett växelfel i onödan, enbart de växlar som är absolut nödvändiga för att trafiken ska fungera är i bruk. Exempelvis växeln i HÄS, i FAS, HAG, ALV, ÅKH och HÖD. Men givetvis kan det ändå bli fel i någon av dem också. Så blev det denna förmiddag och tågen började vändas upp i Hässelby gård medan arbetet med att få kontroll på växeln påbörjades. Trafikanterna hänvisades till buss 119. En olycka kommer som bekant sällan ensam. Flera tåg var nära att halka förbi stationer, några var tvungna att trycka P efter att ha backat och inom kort föll en av sjuttonförarnas profetior in angående strömmatningen på söderspåret mellan Hammarbyhöjden och Kärrtorp.

Oron hade varit att ett tåg skulle bli stående och nu ropade tur 63 att hans tåg hade sjunkande HB-tryck, dålig strömupptagning och femhundranittio felkoder som kom och gick. Efter att ha fått upp HB-trycket en aning ombads han köra in tåget helt till Kärrtorp, men det gick inte trots modiga försök. Södra bilen ryckte ut till platsen… samtidigt tappade tåget bakom all linjespänning och tömdes ur. Totalstoppet var ett faktum. Snabbt valde man att använda tur 62 i Skarpnäck som pendeltåg till och från Skärmarbrink precis som under gårdagen medan flertalet metoder för att flytta tur 63 (åka bakåt, framåt upprepade gånger, ta sats för att tåget skulle orka fram, med mera) provades. När den till sist äntligen kunde rullas undan och fara till Skarpnäck (bröt de HS för att komma bort?) blev tur 64, även den utan linjespänning, kvar ute på linjen. Så vitt MH vet står den där ännu. Enligt SL:s störningsinfo bedrivs det fortfarande enkelspårstrafik på sträckan. Som tur var hade även ersättningsbussar satts in mellan Gullmarsplan-Skarpnäck så att trafiken rullade hjälpligt, om än långt ifrån perfekt.

Blå linjens förbikörning av Kista hävdes inatt. På röda linjen var det idag växelfel mellan Norsborg och Alby, där drogs man även med diverse vagnfel. Så ock på bana ett, som fick sin beskärda del av tågbyten.

Nu ska MH laga middag och sedan slå sig ned i fåtöljen med en stor kopp äppel/kanelté, kanske läsa lite på en bok innan det blir melodifestival. Sedan är det dags att sova och gå upp för att arbeta ännu en dag i snöyran. Ett stort tack ska mannen ha som kom fram efter att ha klivit av i Brommaplan för att berätta att vi gjorde ett bra arbete och att han uppskattade det. Sådant värmer den mest luttrade (och för ögonblicket ordentligt nedkylda) tågförare. 🙂

Innerstadsstopp

Imorse föll ATP:n ur mellan Slussen och T-Centralen. Tillståndet varade ungefär en timme och smärre kaos uppstod, det blev dock aldrig lika rörigt som det kan bli under en eftermiddagsrusning eftersom morgonrusningen är kortare och tågen efter TLC:s omtågningar, vändningar, etc praktiskt taget går i tid. En kort stund efter att felet hade uppdagats gick det absolut inte att köra där och man började strax vända tågen på norra sidan felet vid Hötorget medan tågen på södra sidan vände vid Medborgarplatsen, senare Slussen. Ersättningsbussar rullade igång på sträckan och tågen i depåerna fick stanna där tills de fick höra något annat från TLC. Ett av tågen i Högdalen fick åka ut, de övriga ställdes för tillfället in. Tågen i innerstan åkte fram ett steg/en stn i taget fram till vändplatserna och samtidigt som det arbetades flitigt med att lokalisera och åtgärda det tekniska felet. Snart började 17 och 18 vändas i Skärmarbrink respektive Gullmarsplan för att få undan tåg från kön till Medborgarplatsen. Enbart linje nitton När det blev tur 33:s tur att vända i Slussen fick man inte i signalen, dessutom höll folk på att arbeta med ATP-strulet i närheten så det tog en stund innan det gröna ljuset sken mot föraren och det bar av mot Slussens plattform fyra för vad som blev den sista vändningen där. Ty runt åtta var trafiken åter igång på sträckan till trafikanters och förares förtjusning, vilket då gjorde att enbart omturandet av tågen, vändningar och avlösningspussel kvarstod.

I övrigt konstaterade tur 8 att en vagn i hans tåg var iskall och omaktiverade i Farsta strand. Tre gånger. Detta då nya felkoder började dyka upp på IDU:n. Till slut skickades en montör ut till stranden och nian körde om åttan…

Två tröga dagar och ärtsoppa

Eftersom söndagen var så tyst och trevlig var MH väldigt trött när hon kom hem och somnade nästintill direkt vid hemkomsten. Det var första advent och innan jobbet hade stjärnor satts upp i fönstren. Något som är lika självklart som julpyntande i hemmet under adventhelgerna är att vi kör med trevagnståg varje söndag, vilket underlättar nät den intensiva rusningen drar igång mitt på eftermiddagen. Tågen kommer oftare i tid, dessutom är det skönt att bara kunna slappna av hela körningen. En fara med det är dock att man inte blir lika alert som annars, särskilt när det som igår var mycket tyst på radion. Tur 42 ropade om att några ungar stod bakom simhallen i Vällingby och kastade sten på hans tåg, vilket hade resulterat i mindre skador på fönstren. En liggande på stn Odenplan, en fylla i Skanstull och en cyklist vid Rådmansgatan var andra höjdpunkter på radion.

Rapporten från söndagen vore inte fullständig utan att berätta om spårledningsfelet norrut som spökade under stora delar av eftermiddagen och kvällen. Tågen körde in med snabbt sjunkande börvärde på stationen, trots grön signal och TLC svor ve och förbannelse över felet. ATP:n startades om två gånger utan felet helt försvann. Snart listade man ut att felet uppstod vid tågkänning på väg in till stationen och flera turer hölls kvar extra länge vid T-Centralen då TL ville skapa tågkänning för turen bakom. Två omgångar tåg passerade utan problem. Sedan kom felet tillbaka igen och banarbetare kallades in. Runt åttatiden tycktes man äntligen ha fått bukt med problemet.

Spårledningsfelet till trots var det ändå dimman som förarna skulle minnas från söndagen. Dimslöjorna låg disig och tjock som ärtsoppa över hela staden, vissa stationer var på grund av detta svåra att se när mörkret föll och man fick förlita sig till ledljuset från plattformsbelysningen vid infart.

Dimma över Pollak.

Nu till måndagen, som också var relativt lugn. Spårledningsfelet hade inte kommit tillbaka, istället roade vi oss med att göra tågbyten på bana ett. Tur 25 byttes mot 75:an i Skärmarbrink söderut då den förstnämnda saknade både hel och halvljus i ena fronten, tur 22 bytte vagnar med 72:an på samma station men norrut på grund av fel på frontrutan. Det var ett tågbyte till som ägde rum senare på kvällen, men detta missa tyvärr MH.

Alviksbryggan smittade en av artonturerna med de sedvanliga felkoderna för ‘drivning bortkopplad’, ‘modulkontaktor’-koder med mera. Olika förare omaktiverade därför under dagen tåget när de kom till Farsta strand och då hjälpte det ett tag… eller iallafall ända fram till nästa gång tåget vändes på bryggan. Något som också levde sitt egna lilla liv var tur 43:s vindrutetorkare som föraren felanmälde; torkaren hade startat av sig själv två gånger under dagen, eller som föraren själv uttryckte sig: ‘det börjar kännas som rena Transformers här’. Montören, som precis var klar med 34:an, fick ärendet direkt. Kvällen inleddes med spårspring i Gullmarsplan, men lugnade sedan ned sig. Folk spar krutet till lillördagen nu när löningshelgens partajande är avklarat. 😉

Imorgon börjar de nya tjänsterna att gälla.

Lunka på, lunka på…

Jordbävning blev det inte när stora trafikstrulet efter flera veckor till sist kom, men nog kan man säga att det var en intensiv arbetsdag för alla förare, spx, pfv, ksv, trafikledare, med flera. Redan under fredagens tidiga timmar hade ett spårledningsfel kunnat konstateras vid Slussen och detta skulle vara hela dagen, kvällen och nästan in mot natten. På eftermiddagen blev nian av med en strömsko och fick totalt strömbortfall flera gånger på sträckan Medborgarplatsen-Gullmarsplan. I Skärmarbrink var det bara att tömma tåget och ta in trasan på bryggan. (Självklart såg traktens mindre begåvade ‘konstnärer’ till att klottra tåget i flera omgångar under kvällen.) Samtidigt verkade det som om strömskon vid sitt frånfälle även hade tuttat eld på tidningspapper eller dylikt i växeln mellan Slussen och Medborgarplatsen, där rökutveckling uppstod. (Enligt SvD var det en fiberduk, inte papper.) Både befäl och räddningstjänsten ryckte ut till stationen och trafiken stannades tills dess att inspektionen av platsen var klar. När klartecken till körning kom luktade det fortfarande bränt papper -tillsammans med spårledningsfel både infart Slussen söderut och sedermera även i växeln Gullmarsplan söderut mot Skärmarbrink var kaoset snart ett faktum.

TLC, som var en man kort denna eftermiddag, gjorde så gott de kunde med att styra om trafiken. Dessvärre hade de fått order from above att inte ställa in extratågen, som därför åkte ut på banan och orsakade mer kaos när hela innerstan snabbt blev igenkorkad av södergående köande tåg som bara kunde köra några meter åt gången fram till signal 013 infart Slussen, där förarna fick trycka P och passera signal i stopp. (Likaså var det framför signal 239 vid Gullmarsplan.) Hade tåget väl kommit förbi signalen var det bara att köra i normal hastighet. Ganska snart insåg man att det var alldeles för många tåg ute och dessa började tömmas, köras in på bryggor och vändas upp på diverse ställen. Inga omtågningar gjordes under de första timmarna, utan förarna åkte omkring med sina (i vissa fall 30-50 minuter) sena tåg och hoppades på bättre tider. Dessa bättre tider kom tyvärr inte direkt, utan många förare satt över tiden på sina tåg eller fick lov att fortsätta köra efter att de hade slutat för dagen.

Mitt i alltihop fick tur 72 ett nödbromshandtag draget i Fridhemsplan och fick gå bak för att återställa. Tur 12 ombads vända vid Rådmansgatan på bryggan och gå i transport till Vällingbydepån, men var istället tvungen att gå i trafik när det visade sig att två fulla ryssar fortfarande fanns kvar ombord. Tur 79 fick ett nödbromshandtag draget på Pollak och tur 78 jublade över att signal 013 blev grön, men ropade mindre muntert sedan över radion för att hälsa att tåget gått i nödis eftersom signalen tvärt slog om till rött. Banarbetarna höll nämligen på att fixa och dona med den fastlåsta växeln som orsakade felet och signalen slog om litet som den ville under en timma tills de (slitandes i sitt anletes svett) började få fason på den.

Under tiden ropade fler och fler förare att de hade suttit maxtiden sex timmar på sina tåg och syndikalisternas blockad blev verksam efter fem timmar på samma tåg. TLC och TX pusslade med avlösningar, raster och hemgångar så gott det gick. Men med sengångarkörandet genom staden var det svårt att få till de ordinarie avlösningarna. Reserverna gick åt fort, som alltid vid större trafikstörningar var det bara att hålla tummarna för att det stod någon och väntade när man skulle ha rast eller gå hem. Radion dominerades av P-knappstryckningar och både trötta, rastberövade förare samt trafikledare som varken fick toapauser eller ro. För att rensa upp bland tågröran ute på banan började tåg köras in i depåerna på löpande band. När det blev dags för nästa skift på TLC hade orken runnit av oss alla och de förare som hade suttit alldeles för länge på sina turer, utan någon avlösning ännu i sikte, fick ställa upp tågen på bryggor, mellanspår och äntligen gå hem. Förutsatt att de inte jobbade över genom att köra transporter till Vällingbydepån eftersom Högdalshallen enligt uppgift nästan var full.

I samma veva började de festsugna stockholmarna ge sig ut på stan för att sätta sprätt på lönepengarna. Tonårsfyllorna som höll i dörrar, spårsprang i Blåsut och nödöppnade samma dörrar som de höll i bidrog inte direkt till att minska de förseningar som fanns. Som tur var hade omtågningen då påbörjats och framåt elva var det flera tåg som låg någorlunda rätt tidsmässigt.

MH hade i jämförelse med sina kollegor en relativt lugn dag, men likaväl var det förbannat skönt att komma hem. Kära arbetskamrater, vi slet alla som djur idag och förtjänar att sova riktigt jävla gott i natt.