Category Archives: förseningar

Höstkaoset som föranledde vintern

”Händer det ingenting på jobbet?” skrev en läsare i ett mejl. Jodå, det gör det. Men det mesta har den senaste veckan handlat om halka, halka och… halka. Tågen har haft svårt att stanna vid stationerna, flera har glidit förbi och många har fått trycka P och backa. I natt kom snön som SMHI hade förutspått. Och SL hälsar samhället att man är mer än väl rustad och kapabel att ta hand om vintern, trots att flera av de snöröjningsforden som skulle köpas in inte kommer förrän nästa år. En trafikant påpekade igår att man ju alltid kunde hoppas på en snöfattig vinter, men efter en blick ut genom fönstret börjar tvivlen hopas. Men, men. Varför klaga? Mycket snö betyder mycket kaos, mycket kaos betyder fler inlägg på bloggen.

Förra veckan halkades det inte bara runt ute på banan, inomhus stod förarna skockade kring skåpet med placeringsresultatet och ledade efter sina anställningsnummer. Hur skulle man jobba i år? MTR hade fyllt alla fasta tjänster och på DK IN gapade platserna tomma. UT-tjänsterna var färre i år och var tillsatta både på fasta tjänster och DK.

För er som inte förstår begreppen: DK betyder dagkommendering. Det innebär att förarna som har de tjänsterna får reda på tre dagar i förväg hur de jobbar. Fasta tjänster innebär att förarna får ett paket med tre tjänster, ex. 1901-1903, vilka de sedan har under ett års tid eller till nästa placering. Arbetstiderna borde i teorin då vara någorlunda fasta, men ändras beroende på om det är jul, nyår, midsommar eller annan helgdag som har specialtrafik. Eller om det är någon ombyggnad, som exempelvis vid renovering av station eller vid helrenovering då en hel bangren stängs av, ex. Farstagrenen. IN-tjänster är kvällstjänster, de slutar runt 22-24. UT-tjänster slutar senast 17. Sedan finns mellantjänster också,  där sluttiderna ligger mellan 18-20. Kombinationer av slaget mellan/ut, mellan/in eller natt/in finns också i år.

MTR vill kunna utnyttja personalresurserna till bristningsgränsen för att få trafiken att fungera. Med det nuvarande hårdbantade personalläget sliter arbetet på förarna och i ett sådant läge kanske placeringstjänsterna borde ha gjorts med större omsorg. För att fylla luckorna på de senare tjänsterna hade MTR gjort åtskilliga tvångsplaceringar. Förtvivlade mammor och pappor insåg att de inte skulle få träffa sina barn mer än någon gång i veckan och andra blev placerade på fel sida om dygnet, varpå ilska och misströstan följde. De senaste ryktena MH fick ta del av sade att fackets förhandlingar med MTR inte hade gått bra och att inga tjänstebyten eller mammatjänster hade beviljats. En SAC-medlem tillika ung mamma konstaterade att MTR inte ens hade svarat på SAC:s brev om förhandling. Samtidigt har en del förare fått byta tjänster utan större problem och förarna undrar i allmänhet vad det är för företag man arbetar för och varför rutinerna inte är lika för alla. En förare muttrade bistert att MTR vill splittra förarna sinsemellan på samma sätt som de har försökt splittra de olika yrkeskategorierna. Men enigheten mellan personalen i tunnelbanan växer, läs tunnelbloggen och se själv. Eller gå med i de anställdas nystartade egna forum och WoW-guild som låter intressant.

Det var inte bara placeringsångest som drabbade gröna linjen under förra veckan, utan även ett rälsbrott vid Gamla stan på bron strax efter stationen. Efter att befäl kommit till platsen meddelades det över radion att inget tåg fick lämna GAS söderut. Tågen stannades på innerstadsstationerna söderut och de förare som skulle köra ut tåg från depåerna uppmanades att stanna där och radiopassa medan man försökte reda ut situationen på banan. Norrgående tåg var tvungna att vändas för att åka söderut när det började saknas tåg mot Hagsätra, Farsta strand och Skarpnäck. Samtidigt hämtades verktyg och redskap från slakthuset (där arbetsloken finns) för att dra ihop spåret provisoriskt så att det gick att bedriva något slags trafik. Efter drygt en timmas kaos var spåret farbart och de stillastående tågen i innerstaden kunde återigen rulla söderut. Nu satt de flesta förare fel och avlösningsproblemen började. Visserligen fanns det mycket folk i Gullmarsplan, men enligt en kollega hade det varit svårt att få tag på bemanningskoordinatorn på telefon och efter flera försök hade många givit upp att fortsätta ringa. När koordinatorn till sist ringde upp, vilket hände dryga timmen senare, visste han inte vilka förare det var som var tillgängliga eller hur många det var. Därför beordrades alla som inte hade matrast att ställa sig norr- och söderut för att passa avlösningar. Men enbart för de som hade suttit i fem eller fler timmar på tågen. Utan vändtider vid ändstationerna eller minsta möjlighet till rast blir en fem timmar lång körning ren tortyr. Kaoset fortsatte under flera timmar innan förarna till sist satt på rätt tåg.

Liknande förfarande var det i förrgår kväll när någon hade klippt av kablar mellan Abrahamsberg och Brommaplan. Stoppet var ett faktum och det var problem med att bedriva trafik där ända in på morgonens första timmar under torsdagen. (Under stora delar av torsdagsmorgonen kördes ett antal vagntransporter från Högdalsdepån till Vällingbydepån pga obalans av vagnar i depåerna. Sådant var strulet kvällen innan att tågen hamnade i fel depåer och det blev vagnsövervikt i HÖ.) Förarna fick snällt ta käftsmällar i form av sprucken avlösning, ofrivillig övertid samt missade matraster. Det som drabbar trafikanterna drabbar även förarna. Skillnaden är att en förarna inte kan byta till ersättningsbussar, anmärkte en trött kollega efter att hon till sist fått veta att hon äntligen fick gå hem.

Det är självklart att avlösningar spricker när det är stopp eller blir större störningar i trafiken. Men under oktober månad har förarna i större utsträckning än förut fått lägga privatlivet på sparlåga och istället fortsätta köra om en avlösare inte dyker upp när det är dags för matrast eller gå hem. Det finns reserver, men då bemanningskoordinatorn inte har full vetskap om vilka det är som sitter i mässarna får förare utan avlösning ändå köra vidare. En reserv menade att det inte var någon idé att anmäla sig till ‘super-TX’ eftersom denne ändå inte visste hur många eller vilka det var som satt i reserven. En annan påpekade att man lika gärna kunde gå hem eftersom TLC ändå säger åt alla förare att de måste köra vidare, utan att reserven kontaktas.

Bemanningskoordinator eller ej; TLC har numren till mässen i Alvik och Gullmarsplan och kan ringa själva utan ombud om det krisar. Klart står det i vart fall att förlusten av TX är en stor förlust för MTR resursmässigt, då alla anställda inte används och en stor förlust för förarna, som inte har något skyddsnät när sjukande/friskande ska göras, när arbetspass behöver bytas, om man är sen och behöver anmäla det, reservarbetsfördelning, med mera, med mera. Arbetsledarna är dessutom svåra att få tag i. Varenda gång MH har gått förbi deras dörr är den stängd. En månad har snart gått och det känns som om omorganisationens nytta verkligen måste utvärderas. Var detta så bra egentligen? Förarna svarar unisont nej och på station är det likadant -omorganisationen där ledde till mer kaos än ordning, vilket stationskollegor mer än gärna talar om och som går att läsa om på Tunnelbloggen.

Veckans snackis: Placeringen. Dåligt skött, är den allmänna domen.

Veckans media:
Om bana och säkerhet i tunnelbanan:
Problem med lövhalka nära lösning -SvD
Allvarlig tunnelbaneolycka anmäldes inte -TV4
TBT skickar ut vagnar som inte är tillräckligt säkra -TV4
SL ser allvarligt på situationen i tunnelbanan -TV4
Bonussystem kan vara orsaken till osäkra tåg -TV4

Om personalens situation:
Förare manar till t-baneuppror -Arbetaren
”Många är otroligt arga” -ETC Stockholm

Två dagars lugn halka

Torsdag och fredag var lugna dagar om man jämför med veckans första hälft, där spårledningsfelen dominerade arbetsdagarna. På torsdagen återgick förarna till den vardagliga lunken med att exempelvis ropa om igelkottar som hjälplöst låg mellan rälerna och kanske kunde bli överkörda, om inte kollegorna tog det försiktigt.

Och ett säkert hösttecken kom under morgonen när en förare gled förbi Farsta centrum och meddelade TLC att hon var tvungen att köra vidare till Hökarängen. Detta då tåget hade glidit så pass långt att det inte gick att vare sig öppna dörrarna eller spärra första dörrparet för att öppna resten. I rask följd kom flera halkrapporter från banans södra delar och någon svarade från västerort att det var halt där också, längre ut på linjen. TLC reagerade med fast omedelbarhet och förkunnade att det nu var gult läge på hela bana 1! Förarna var desto mindre imponerade, eftersom TLC med några knapptryck sänkte farten på alla sträckor, vilket betydde att man inte kunde köra igen förlorad tid genom innerstan. Därmed började förseningarna. Tåg efter tåg hamnade efter i turlistan och vissa turer kunde vara upp till tio-tolv minuter sena. Förarna ute i västerort hälsade att det inte längre var halt där och förarna söder om söder började ropa samma sak. Några timmar efter det gula lägets införande tyckte ändå TLC att man kunde ta bort hastighetsbegränsningen genom stan och tågen började långsamt komma ikapp turlistan.

Fredagen kom och med den det femte indragna standbytåget på en vecka (?), varför det fanns en extra reserv i Gullmarsplan. (Det är helt enkelt vagnbrist, utöver personalbrist.) Dagen var lugn, sånär som på några enstaka fyllor som hade somnat i tågen, men det var flera förare som framåt eftermiddagen råkade ut för spruckna avlösningar och fick köra vidare. I mässen satt flera och sökte tjänster, då det är inlämning av placeringsbegäret nu på söndag. De bläddrade i sina häften med grupperingar, tjänstelistor och gjorde noggranna bedömningar utifrån dessa vilka tjänster det var som fungerade bäst för dem. Nästa vecka kommer resultatet upp på någon av anslagstavlorna och då får förarna en första aning om hur deras liv kommer att se ut under det kommande året.

Dagens snackis: SL:s tal om att en kollisionsincident kräver en avliden, fem allvarligt skadade eller egendomsskador på 20 miljoner kronor har blivit en källa för diverse skämt från förarnas sida. Flera har anmärkt på formuleringen ‘en avliden’ och menar att det är bättre att utreda fel samt säkerhetsbrister innan de leder till skador eller dödsfall.

Tårtkalas och spårledningsfel

Onsdagsmorgon och ännu ett spårledningsfel. Denna gång mellan Stora mossen och Abrahamsberg. Tidigt på morgonen utgjorde detta ännu inte ett problem, eftersom kvartstrafiken rullade. När tiominuterstrafiken började fungerade det hjälpligt… men sedan kom extratågen ut på banan och då började köbildningen när alla var tvungna att tålmodigt vänta in sin tur att rulla fram till Stora mossen, vidare mot signal 942 och trycka P för att komma fram, varpå det lades rödgult på signalen och kvittens skedde. Efter Abrahamsberg var det fritt att köra med ordinarie börvärde, men väl där var tågen tio till femton minuter sena tack vare köandet. (Vid ett tillfälle var det kö från Gullmarsplan, genom hela staden och fram till Stora mossen.)

TLC började återigen vända tåg på diverse kreativa ställen och frågan var om de hårt prövade Hässelbyborna fick någon form av regelbunden trafik, då var och varannan nitton vändes i Åkeshov, Råcksta, etc. Några timmar efter att spårledningsfelet först hade stuckit fram sitt fula tryne kunde det till sist åtgärdas och i mässen undrade förarna halvt roat, halvt oroat om banan håller på att gå sönder i allmänhet. Eller kanske är det bara något slags höstförkylning som plågar den? 😉

Dagens snackis: Tårtorna i mässen. ‘Tårtkommittén’ hade placerat ut tårtor i Alvik, Gullmarsplan, Liljeholmen och Västra skogen, på årsdagen av den vilda strejken för fem år sedan. Det var en fin gest som uppskattades varmt av alla och visst tog MH-teamets medlemmar varsin tårtbit. Många var det som mindes strejken och jämförde villkoren då med hur vi har det nu. Gemenskapen i mässen var på topp. Tack för en skön stämning, tårtkommittén! 😀

Strömproblem på strömproblem

Under gårdagen gick TLC ut med ett allmänt meddelande om att det var strömlöst från Liljeholmen och söderut på både linje 13 och 14. Förarna hade redan sett att informationen hade börjat rulla på IDTS-skyltarna och väntade på att få veta om ersättningsbussar var beställda samt om strömlösheten skulle bli långvarig. Den varade i litet över en timma, medan Fortum felsökte och därefter åtgärdade felet. Utöver tunnelbanan var det ett stort antal hem söder om söder som inte hade någon el. I tuben hade ett flertal tåg stannat ute på linjen och dessa fick utrymmas. När elen väl kom tillbaka, började omtågnings- och avlösningskaoset. TX fick jobba hårt.

Denna morgon hade elmonstret slagit ut sina mörka vingar över gröna och blå linjen, som båda blev strömlösa på sträckorna Alvik-Odenplan samt Västra skogen-Kungsträdgården. Vilket orsakade allmänt kaos när stockholmarna skulle åka till jobbet. Plattformarna var alldeles mörka när folk väntade, myllrade och letade information. (Vilket är knepigt när det ofta finns en till två informatörer som ska räcka till lite över tusen resenärer.) Trafiken fick ersättas med bussar, vilket självfallet blev en mardröm för resenärerna; en buss rymmer som bekant inte ens en tiondel av ett fullsmockat rusningstrafiktåg och trängseln frestade tålamodet hos många. Timmar förflöt utan att felet hittades, SL fick först en indikation om att felet skulle ligga i två kablar men beskedet blev att det istället låg i en likriktarstation i Kristineberg. När elstrulets källa hade hittats, kunde strömmen ledas om och trafiken rullade igång med en tidmässigt söndersmulad turlista, spruckna avlösningar, uteblivna raster och omtågningsbehov. Även denna dag prövades respektive banas TX krafter. Medan förare, TX och TLC slet röven av sig för att få igång trafiken, passade skvallerpressen på att skutta ned till kaoset och vädra resenärernas missnöje för att sedan sätta det på pränt, men de flesta verkar ha en god förståelse för att personalen på golvet inte har någonting med problemen att göra;  istället måste underhåll och beredskap ses över. Dessutom måste den nya upphandlingen av tunneltågvagnar innebära att vi får tåg som tål väta och kyla. Det går inte att chansa på att antalet större stopp per år är sällsynta, det behövs alltid en reservplan.

TX betydelse på varje platskontor har de senaste två dagarna varit mycket tydlig. Från och med imorgon finns TX inte längre, utan istället genomför MTR en omorganisation som innebär att vi får ett par arbetsledare, ett centraliserat ‘bemanningskoordinator’-kontor ersätter TX och en central strategisk planeringsenhet ersätter de personalplanerare som har funnits på platskontoren. Enligt de arbetsbeskrivningar för yrkena som alla förare har fått hem i brevlådan, är ‘effektivitet’ ett av de starkaste ledorden. PLE-uppgifterna kommer till stor del att tas över av de nya arbetsledarna, men vissa frågor som de inte kan hantera får läggas på postlådor som nu ska finnas på platskontoren. Förarna hyser inte någon större tilltro för omorganisationen, utan inväntar med road uppsyn första bästa storstopp i trafiken, vid vilket den nya organisationen kommer att visa sina styrkor och svagheter.

Veckans snackis: En ny vinterjacka är under utveckling, eftersom den gamla inte duger att arbeta i på vintern. Den nuvarande jackan är en flerfunktionsjacka och är inte specifikt anpassad till kylan vintern innebär. Den nya jackan är blå, med röda armrevärer och kommer att skickas ut till förarna i februari. Eller, som en del kollegor skrattande uttryckte det; i god tid till att vintern är över. Vi håller tummarna för att den kommer tidigare, då en ny vargavinter står för dörren om man ska tro Metro.

TX försvinner. En dålig utveckling, menar majoriteten förare och i mässen undrade en kollega varför ‘precis allt’ ska försämras för förarna.

Folk på spåret. En PUT vid Medis i början av veckan  (en 60-årig man skulle hämta en tappad mobil på spåret och blev påkörd men överlevde), har fått förarna att undra huruvida en del resenärer är rädda om sig eller inte. SL har talat med DN om ett automatiskt spårlarm, MH med team undrar fortfarande när beslutet att glasa in plattformarna ska komma.

Det där långa höstinlägget

Veckor kommer och går, men behovet av kollektivtrafik består. Nu är det höst, vilket alltid innebär mer slitage på vagnarna, större folkmängd och diverse roliga fel i, eller ute på, banan.

Efter en kortare inkörningsperiod har den underliga turlistan ändå blivit aningen mer etablerad än dagarna då den infördes. Den är fortfarande inte bra, i den meningen att körtiden norrut gör att nitton oftast ankommer Hässelby strand sent, varpå föraren får stressvända tåget eftersom vändtiden numera är bara fyra minuter där. Det betyder att tågen som åker söderut lämnar stationen ca två till fyra minuter sena. Körtiden söderut är längre, varför tiden körs in lagom till innerstan. Flera kollegor har påpekat att den nya turlistan gynnar innerstadsstockholmarna, men inte förortsborna. Dessutom skapar stressen norrut, plattformsbytesraster på sex minuter, samt de kortare vändtiderna, arbetsmiljöproblem. En kollega uttryckte det som att ‘det vore kul att få se en kopp kaffe någon gång’, en annan menade att ‘måste man gå (på toa) så måste man’. Sammanfattningsvis har förarna börjat lära sig att arton och nitton har bytt turnummer, men de mer arbetsmiljöovänliga aspekterna av turlistan kommer att leva kvar länge.

Vad har hänt under de senaste veckorna:
Tur 58 felanmälde sin V2:a redan i Högdalsdepån på grund av en stark, frän lukt som föraren beskrev likna den som uppstår vid klottersanering. Hon kände att det stack i hals och bröst och menade att det förmodligen inte var någon bra idé att köra ut vagnsetet i trafik, eftersom exempelvis astmatiker kunde reagera kraftigt och få andningssvårigheter. TLC kontaktade hallen, som skickade ut en sniffare och huruvida vagnarna gick ut i trafik eller ej vet vi tyvärr inte.

Tur 55 hade härom veckan svårt att ta sig ut från Vällingbydepån. Föraren rapporterade att felkod 13 dök upp på displayen, följaktligen ombads han omaktivera tåget. Sagt och gjort. Problemet var nu bara det att tåget fick för sig att snarare lägga till felkoder än att dra ifrån. Felkoderna 13 och 2 stirrade föraren i ansiktet och då tåget hindrade andra turer från att åka ut, fick han byta körände och köra tillbaka in i depån. Detta gick dock mycket långsamt, eftersom tåget drog dåligt.

I Farsta strand hade en traktor parkerats på uppställningsspåret. Det innebar att alla tåg som skulle in på plattform ett gick i nödbroms, då traktorn ‘läckte’ genom växlarna så att tågen trodde att det fanns en stoppunkt där. Ett dygns P-knapptryckande senare var dock traktorn bortkörd och trafiken till Farsta strand kunde rulla på som vanligt. Eller kunde den?

Under en dryg månad har förarna kunnat köra och stanna tågen utan några som helst problem. Det berodde på att oljelådorna inte varit lika påfyllda, att vissa underhållsfordon hade tvättats, liksom spåren och så vidare. Nu, veckor senare, var oljelådorna fyllda till bredden igen och tågen började halka runt i innerstan på de vanliga stationerna. Dessutom blev farstagrenen blixthal, vilket gjorde att spåret mellan Farsta centrum och stranden blev skrämmande att köra på. En morgon knastrade det till på radion, följt av ett rent dödsångestskrik när föraren på väg söderut kände att bromsarna inte tog alls. Med rödljuset i tunneln började tåget dessutom självbromsa tvärt, vilket gör att det glider ännu mer. Nödbromsen slog an och förvärrade läget betydligt. ‘NÖDBROMS! NÖDBROMS! NÖDBROMS!’, skrek föraren skräckslaget över radion. Med tanke på att växeln stod mot fel plattform, där framförvarande tåg just kört in, var det inte svårt att förstå varför kallsvetten började rinna på TL, kollegor och föraren själv. Krocka eller inte krocka, katastrof eller inte? -Som tur var stannade tåget av sig självt, men det hade nästan kört förbi den röda signalen med alla tre vagnarna. Föraren skickades iväg på drogtest och restriktioner återinfördes återigen mellan stationerna. Det var exempelvis sth 60 längsmed hela Farstagrenen under en vecka…

Veckan efter verkade det vara strul på samtliga trafikslag, med allmänna pendelproblem, tvärbanekaos och växelfel i Liljeholmen på röda linjen. Trafiken blev så skral på bana 2 att tur 4 ombads vända och köra mot Norsborg. Men föraren kände att han, trots behörighet, inte kände banan tillräckligt väl för att göra ett besök. Samma dag orsakade en färdbeviskontrollpatrull uppståndelse vid Globen. Tur 13 rapporterade att en kille hade flytt kontrollanterna och hoppat ned på norrspåret. Han sprang mot Gullmarsplan. Norrgående tur 10 fick i uppdrag att avsyna spåret mellan Enskede gård och Gullmarsplan. Några minuter gick och sedan kom ett anrop från föraren, som meddelade att ännu en person som hade flytt från kontrollpatrullen befann sig på spåret och att hon därför stod still. Personen sprang dock snabbt mot tvärbanan och tåget kunde sedermera långsamt rulla in till stationen. Föraren lät väldigt saklig, som de flesta brukar låta när de är chockade. Från TLC kom ingen fråga om avlösning eller om hon var okej och när hon vid Gullmarsplan meddelade att spåren, förutom incidenten vid Globen, var utan anmärkning, svarade TL att ‘jaja, avsyningen var ju bara för formens skull’. MH:s ögonbryn gick i taket vid det senare uttalandet och tankarna vandrade genast till hur stressade TLC har låtit på sistone. Det verkar inte bara vara förarna som har fått en tyngre arbetsbörda, utan även trafikledarna.

Förra veckan hade bana 1 två riktiga kaosdagar. Onsdagen inleddes med ett spårledningsfel vid Gamla stan på söderspår, vilket innebar att förarna var tvungna att trycka P för att komma vidare. Senare på morgonen anropade en tur från Gullmarsplan norrut om att tåget krängde till kraftigt bara några meter efter hållmärket på spåret från plattform ett. Befäl kallades dit och rapporterade att rälen hade kapats, den hölls samman av lite plåt och allt rörde sig. En hastighetsbegränsning på sth 15 infördes, men kort därefter hälsade befälet att skarvarna rörde sig alldeles för mycket, det blev därmed totalt körförbud från plattform ett. Förarna på linje sjutton och arton fick börja vända tågen och köra söderut, linje nitton gick som vanligt och resurser sattes omedelbart in för att göra spåret farbart vid plattform ett. Efter bara en timme hade man lyckats dra ihop alltsammans såpass bra att trafiken kunde börja rulla som vanligt, eller i vart fall hjälpligt. För förarna innebar stoppet ett allmänt kaos i form av spruckna avlösningar, för PLE blev det mycket telefonsamtal och ett allmänt pusslande för att lösa situationerna som uppstod (såsom lång tid på tåg och uteblivna raster). Framåt eftermiddagen började det mesta reda ut sig.

Torsdagen följde och var lugn. Sedan kom fredagen och tur 34, som på vägen norrut från Farsta strand gick i nödbroms (pga problem med ATP:n) ett antal gånger. När föraren kom till Sandsborg fick han order att utrymma tåget och rulla i transport till Gullmarsplan, där ett av extratågen skulle finnas och utgöra tågbyte. Förarens avlösare fick således ta över extratåget, som turades om till en ny 34:a och föraren på extratåget tog över trasan. Nya tur 34 rullade iväg norrut, samtidigt inväntade gamla 34:an grönt ljus ut till bryggan. På väg genom växeln gick det relativt bra… ända tills tåget fick för sig att gå i nödbroms igen. Denna gång nöjde det sig inte med en P-knappstryckning. Eller ens två. Som trasan stod, gick det inte att bedriva trafik. Tågen på väg in till Gullmarsplan kunde inte köra in helt till plattform två och eftersom tågtrasan stod mitt i växeln, gick det inte heller att få tågväg norrut från plattform ett. Stoppet var ett faktum. Trafikbefäl skickades till platsen, samtidigt som föraren meddelade att han hade klarsignal men att tåget inte drog. Efter några korta ordväxlingar undrade en erfaren TL hur många vagnar det fanns på displayen. Föraren meddelade att han bara hade en vagn där. De andra två verkade ha ‘tappats’ på vägen in mot bryggan. Drygt en timme senare lyckades befäl och förare få in tåget på bryggan. Sedan kördes det, i två delar, till Högdalsdepån. Även denna dag blev det därmed kaos, spruckna avlösningar och trötta förare ombads köra vidare/köra på sina raster. Tågen rullade inom kort i relativt god tid, men problemen med avlösningarna fortsatte timmar efteråt; det är så det brukar vara. Vi tycker med andra ord inte heller om när det blir stopp i trafiken. Det kanske är spännande först, eftersom det repetitiva mönstret i jobbet bryts för en stund, men när konsekvenserna av ett stopp landar i medvetandet är det inte riktigt lika roligt längre.

Denna vecka var det mest spektakulära rödljuskörningen mellan Hässelby gård och Hässelby strand. Det regnade ute och var halt i allmänhet. Tur 4, som hade fått röd signal innan Hässelby strand, kunde inte få stopp på tåget som istället gled förbi signalen med flera meter. Tur 41, som hade grönt ut från stranden, kunde småchockat konstatera att det stod ett tåg en hårsmån från hennes eget när det gick genom växeln. Tur 41 blev omturad till en fyra och tågen på nitton kunde inte åka hela vägen ut till HÄS på nästan en timma. Istället fick de köa, ömsom vända på andra ställen. När gamla fyran till sist körts in på plattform ett, var enbart ett spår tillgängligt för nittontågen fram till dess att den nya föraren på fyran kunde ta över och köra söderut.

Veckans snackis:
MTR:s VD lovade att bromsa omorganisationen, nu ska den istället genomföras från och med den första oktober. PLE och TX försvinner, arbetsledarna tar vid och det hela verkar vara allmänt rörigt. Flera kollegor undrar om hela planen är förnuftig, men vi får se hur det hela kommer att bli.

Medarbetarenkäten trillade ner i brevlådan nu i veckan och förarna förhåller sig till denna med blandade känslor; hälften tycker att det är obligatoriskt att fylla i den, hälften menar att man aldrig ska svara på sådana enkäter eftersom det alltid finns något sätt för frågeställarna att identifiera den som besvarar frågorna.

Omplaceringen har flyttats, nu är det den 18 oktober som är placeringsdatumet. Hellre sent än dåliga tjänster, därför tycker MH att det är ett bra beslut att flytta placeringen. Nackdelen med detta är dessvärre att vi förare får sitta på de slavtjänster vi har just nu under några veckor till. När man frågar PLE eller chefen om när placeringen ska skickas ut, får man veta att alla förseningar är fackets fel. När man frågar facket säger de att planerarna måste göra bättre tjänster. Och det senare kan man hålla med om; planerarna borde ha lärt sig hur man gör bra tjänster vid det här laget. Det känns som om tjänsterna har blivit sämre och sämre de senaste två åren, för att nu nå botten.

Jobbsökande. Ännu fler kollegor börjar se sig om efter nya arbeten. Detta är båda bra och dåligt; det är bra för de som har bestämt sig för att de vill göra annat och verkligen ser till att genomföra förändringar. Det dåliga är att vi kommer att förlora flera omtyckta arbetskamrater. Men vi önskar dem alla lycka till. 🙂

Dålig fjutt i västerort

Dagen började lugnt och ljuset målade Stockholm i sina vackra färger under gryningstimmarna. MH tuffade belåtet omkring med sitt tåg under morgonrusningen och det verkade som om tisdagen skulle bli ännu en i raden av rätt händelselösa dagar. Men då började rapporter komma över radion om att det var dåligt med ström mellan Abrahamsberg och Åkeshov. Kort därefter ropade förarna att de hade fått totalt linjespänningsbortfall och att tågen inte drog. TL svarade sammanbitet att det var strömlöst från Abrahamsberg till Hässelby strand; i praktiskt taget hela västerort blev tågen stående på stationerna medan kunnigt folk försökte ta reda på vad det var som felades med strömmen. Tåg började vändas i Stora mossen, Abrahamsberg och Alvik. Den sistnämnda stationen var den det vändes mest vid. Ersättningstrafiken gick mellan just Alvik och Hässelby strand. Varsamt lotsades tågen genom stan fram en station i taget av trafikledningen, för att i Kristineberg eller Thorildsplan (oftast) få veta var de skulle vända. Under tiden kunde förarna i västerort mest bara acceptera läget, dvs att de inte kom någonstans och informera om vad det var som gällde med jämna mellanrum. Runt en timma senare meddelade förarna hoppfullt att strömmen började komma tillbaka på  en del stationer, men TL höll kvar tågen en stund för att låta dem pumpa upp alldeles för låga HB-tryck, för att hinna planera trafiken och för att -viktigast av allt- strömmen skulle komma tillbaka överallt.

När trafiken åter började rulla till och från västerort var det inte överallt; det var fortfarande strömlöst mellan Råcksta och Hässelby strand, varpå ersättningstrafiken kortades ned till att gå mellan de stationerna. Nu blev det också problem med extratågen, eftersom flera av dessa skulle gå ned i depån via Råcksta eller Vällingby -inte bara sträckorna på banan var strömlösa, utan det läget hade även drabbat depån. Istället vändes extratågen eller kördes in temporärt på uppställningsspår och bryggor medan man försökte bedriva trafik på de sträckor som hade ström. Dryga halvtimmen senare kunde tågen mellan Hässelby och Råcksta till sist börja rulla. Medan avlösningarna sprack i lika skarpt snabb takt som ett på ett gammalt hederligt kinesiskt smatterband, påbörjades omtågningen av linje 18 samt 17. Linje 19 följde snart efter, så fort det stod klart att tågen låg i en någorlunda vettig ordning. Framåt halv tolv-ett sjönk lugnets varma kappa sig i stilla försiktighet ned över banan. Dagens trafikstrul var över.

Trodde vi, ja. En timma och en rapport om spårbeträde ute i Hässelby senare, var TLC tvungna att stanna trafiken igen. Tågen på väg mot Hässelby fick vända i Vällingby, eftersom en man hade tagit sig in på spårområdet och vägrade lämna det. På radion lät det som om han stod på eller hade slagit sig ned på spåret och strömmen på sträckan bröts omgående. Trafikanterna hänvisades till ordinarie bussar från Vällingby och vändningarna fortsatte där medan de av ärendet berörda instanserna omhändertog mannen. En halvtimme senare var trafiken åter igång på hela gröna linjen.

Mitt upp i alltsammans ropade tur 2 från Farsta strand om att det luktade mycket starkt i södra änden av stationen; lukten var sprejfärg och vi vet ju alla vad det betyder -klottersäsongen har börjat, kluddfjantarna är återigen tillbaka och i deras farvatten kommer de inställda avgångarna på grund av skadegörelse, vilka inte bara kostar pengar utan framförallt stockholmarnas tid och tålamod, eftersom folk faktiskt kunde ha åkt med de inställda tågen någonstans…

Dagens snackis:
1) Bombdåden i Moskvas tunnelbana. Läskigt. Scenarior över hur det skulle se ut om samma sak hände i Sverige dyker såklart upp i de flesta förares tankar.

2) Almega, som representerar arbetsgivarna, tycker att 0% löneförhöjning och mer arbete är en bra idé. Lokal och individuell lönesättning tycks vara årets arbetsgivarmodell. Läs mer om individuell lönesättning här och här. Passa på att läsa om vad Almega håller som huvudpunkter i avtalsrörelsen 2010. Och självfallet vad spårtrafikdelegation (som agerar för arbetstagarna) skriver. Vad säger kollegorna? Det är blandat. Merparten tycks dock vara emot arbetsgivarnas förslag. Likaså MH-teamet. Det är viktigare med rättvisa villkor åt alla. För intresserade är det demo imorgon mot Almegas lönepolitik, samling på Stureplan kl. 13:00, för avmarsch mot Almegas huvudkontor på Östermalm.

Uppdatering: Både DN och SvD passade på att skriva lite om dagens tubprövningar. Roligast är som vanligt DN, där kommentarfältet alltid utgör god underhållning. SvD skriver kort om både strömlösheten och spårspringet.

Kalabalik på tub

Natten hade varit lång och hård för de tappra själar som körde tåg, ledde trafik och informerade både i spärr och biljetthallar. Flera växelfel, strömlöst på Söderströmsbron och förbiglidningar hade det blivit. Den mest omtalade av de sistnämnda var tåget som gick i nödis i Gullmarsplan och därmed gled hela vägen till Söderströmsbron -det stod redan tåg inne i Gamla stan vilket blev beordrat att åka omedelbart i form av att TLC skrek’ KÖR!KÖR! KÖÖÖÖÖR!!!’. Kollisionen hade varit nära och många förare tvivlade på om det egentligen var en särskilt bra idé att bedriva trafik utomhus i detta läge. I vart fall på en större skala. Snöbromsen fick under natten och denna dag användas grundligt mellan stationerna för att tågen skulle kunna stanna; det var även trevagnståg istället för de ordinarie tvåvagnsåken som brukar cruisa runt banan på söndagarna -skälet sades vara att öka chansen att stanna på stationerna. Snöblåsare, snöslungor, plogfordon, skottare, arbetslok och trafikbefäl slet häcken av sig under natten för att försöka göra spåren farbara. Trots åtgärderna och flera dagskottarteams suveräna insats blev det dessvärre kaos under dagen för nästan samtliga trafikslag. SL med flera fortsätter att uppmana folk att stanna hemma och med facit i hand är det lätt att förstå varför. SMHI:s Klass 2-varning slog in ordentligt.

Tur 26 konstaterade runt femtiden att sträckan Hammarbyhöjden-Kärrtorp var strömfattig och stod bara ett par minuter senare still; tåget drog inte på grund av att linjespänning saknades. Föraren ombads byta körände för att se om det gick att köra tillbaka tåget, eventuellt för att ‘ta sats’ så att det kunde orka framåt senare. Men det var inte långt tåget kom och efter diverse försök, planer på enkelspår, etc. träffades valet att ställa in trafiken mellan Gullmarsplan-Skarpnäck och istället låta ersättningsbussar köra på sträckan. Dessa beställdes snabbt, men kom sent och därför fick förarna hänvisa till ordinarie bussar i området. Eftersom det inte var det minsta lugnt på radion och stopp samt fel uppstod överallt kom en del information lätt bort sig, exempelvis den om vilka stopp det var som hade fått ersättningsbussar eller ej och att tågen på gröna linjen inte stannade i Gamla stan söderut på grund av dålig matning. (Strömmen var usel där och tågen skuttade fram i häftiga hack som om det vore flygkrasch på gång. Under natten hade flera tåg fått köras tillbaka till T-Centralen så att man kunde ‘ta sats’ och komma förbi bron.) TLC koncentrerade sig på att försöka hålla igång trafiken så gott det gick.

Ett av morgonens problem var givetvis den fortfarande avstängda bryggan i Gullmarsplan där stoppbocken har flyttats en bra bit av trasan i fredags och urspårningen i Vällingbydepån. Dessa två saker gjorde att tåg fick vändas på andra ställen än vanligt och att tågen från Vällingby enbart kunde åka in/ut ur depån via Råcksta. Upp till Råcksta är det en rejäl backe och i den var det flera nyutryckta tåg som tack vare den låga farten och snön började glida baklänges. Samma sak var det med backen upp från depån i Högdalen -en förare på väg mot trafikspåret fick röd signal framför sig innan växlarna och var tvungen att bromsa framför denna… varpå tåget började åka baklänges tillbaka nedför backen. Växelfelen gjorde att hemgångarna kom in sent och när det i Högdalsdepån var tänkt att två tåg skulle åka ut var både ett snöröjningsfordon i farten och ett annat tåg på väg in. Föraren på det senare frågade om spår, fick det, började köra in och fick problem med att lägga om växeln framför sig. Inga nya fräscha tåg kunde åka ut, inga gamla sunkiga nedspydda tåg kunde åka in. I Vällingbydepån fick tur 51 problem med linjespänningen och kom ingen vart. Efter cirka tio minuter-en kvart blev föraren riktigt arg på tåget och det tycktes hjälpa då silverfisken plötsligt behagade flytta på sig.

Ute på banan var det vinterkalabalik. På sina håll var spåren så igensnöade att det hade blivit helt isolerat och svårt för tågen att överhuvudtaget få någon kontakt med strömskenan. Dessutom drabbades flera turer av vagnfel, varav ett betydande inträffade vid Stora mossen. Tåget blev stående på linjen och hur mycket det än slets, byttes körände, tricksades och lirkades från förares och befäls sida ville det sig inte. Till slut fick man göra sträckan spänningslös, jorda densamma och sedan utrymma tåget. När utrymningen var klar och strömmen åter hade lagts i stod trasan fortfarande kvar. Det enda sättet att bedriva trafik på förbi den var att köra enkelspår samt motspår. Tågen från stan vände i Kristineberg och gick på motspår till Odenplan (växeln i Krillan är som vi alla vet helt igensnöad), där de fick släppa av sina trafikanter, vända på bryggan för att hamna på söderspår igen, åka upp, släppa in trafikanterna igen och köra vidare. Södergående tåg vände även de i Kristineberg och åkte sedan tillbaka, oftast mot Hässelby strand. Montören kom inom kort till trasan och påbörjade arbetet med att försöka flytta den.

När montören till sist hade satt tåget i rullning visade det sig bli en äventyrsfylld färd mot Alvik. Plötsligt hojtade han panikslaget att det inte fanns några bromsar; det gick inte att få stopp på tåget. TLC gav ett lugnande besked om att det för närvarande inte stod något tåg i Alvik, trasan kunde lugnt glida nedför backen och stanna där den stannade för att sedan köras undan. Under tiden ropade en tur att det inte var det minsta roligt att hennes tåg gled förbi varenda station längsmed Farstagrenen så att det fick backas och en annan tur ropade från Hötorget att hans tågs bromsar inte ville ta alls; på eget bevåg hade han spärrat både första och andra dörrparet för att kunna släppa av trafikanterna. TLC såg problemen, gav order om utrymning samt transport till bryggorna i Hötorget respektive Odenplan. När så tur 5 fick ett vagnfel på T-Centralen söderut blev det totalstopp under ett flertal minuter, under vilka trafiken bakom stannades och radiobilen ryckte ut. TLC planerade snabbt ihop en motspårskörning, ty eventuellt skulle det kanske gå att köra undan femman från den andra köränden. Sagt och gjort -föraren på tåget vid Hötorget fick först byta körände och gå norrut genom växeln, efter kom femman som hade fått klarsignal i V1. I samma veva kördes sedan trasan i Alvik undan och trafiken rullade så smått igång igen. Med ödesdigra förseningar.

Både under natten och morgonen satt förarna mellan fem till sju timmar utan rast på sina tåg då det var svårt att ordna avlösningar. Trafiken var helt enkelt alldeles för oregelbunden och få var på rätt plats vid rätt tillfälle. Ofta gapade avlösningsplatserna tomma och då var det bara att köra vidare. Tröttheten i arbetskåren märktes av när många matt frågade om de kunde få avlösning för att äta eller för att gå hem eftersom de haft slut för dagen länge. Tur 37 höll nästan på att missa sin avlösning när strömförsörjningen i backen mellan Kristineberg och Alvik var skral. Liknande var det säkerligen på både röda och blå linjen, där störningar förekom. Blå linjen ersattes med bussar mellan Hallonbergen och Akalla, röda linjen ersattes med buss mellan Norsborg och Alby. Med så många sträckors trafikavsaknad/oregelbundenheter ska våra busskollegor ha en eloge för det arbete de fick utföra. Alla våra kollegor som informerade vid bussar och i biljetthallarna får inte glömmas bort de heller.

Informationen från taket på plattformarna tycktes dock ha glömts bort alldeles under långa perioder och trötta förare fick veta exakt vad resenärerna tyckte om SL, SJ, fan och hans moster. En del skrek tillmälen, hytte med nävar, pekade menande på sina klockor och hotade ibland förarna med stryk. Flera kollegor menade oroligt att smockan tidvis hängde i luften och att de inte kände sig trygga. Det är förståeligt att man är jävligt arg över att tågen aldrig kommer, men den ilskan kan man ge utlopp för någon annanstans. Eller kanske snarare på ett annat sätt istället. Alla förare, spärrexpeditörer, med flera är också vi trafikanter. Vi förstår därför så väl den frustration som infinner sig när trafiken inte fungerar eftersom vi själva också känner den. Det är inte kul att komma en halvtimme-timme sent till stationerna eller att inte ha koll på vad det är som händer för informationens skull. Det är inte kul att bromsa bara för att glida förbi stationer som man försöker stanna vid. Det är inte heller kul att fastna ute på linjen strömlös och pulsa fram och tillbaka i halvmeterssnö mellan hytterna i lönlösa försök att flytta ett stillastående tåg. Känslan av maktlöshet som infinner sig är välbekant. Vi gör alla vårt bästa och tack alla ni resenärer som förstår det och tog er tid att ge en välbehövlig kamratlig klapp på axeln eller ett vänligt ord. Det är för er vi plikttroget pulsar i den där snön, smygstannar/snöbromsstannar tågen och informerar så gott vi kan.

Nu går MH till sin läsfåtölj, sveper in sig i morgonrocken trots att klockan bara är 18 och pimplar té. Det är dags att återfå sin normala kroppstemperatur. Imorgon prövas trafiken i rusningarna ordentligt. Var beredda på mer kollektivtrafikstrul.

Dagens citat:
#1: ”Det här är tamigfan det värsta jag har varit med om!” -ung förare
#2: ”Nej, nej, nej. Du skulle varit med på sjuttiotalet!” -äldre förare
#3: ”Jag är i backen mot X och har röd signal! Jag måste få grönt! Annars fastnar jag här!” -förare med god bankännedom
#4: ”Det går inte att köra här, vi kommer inte vidare.” -Snöblåsen