Category Archives: nödbroms

Halkande nödbromsar

Minns ni det nödbromsande tåget som gled förbi signalen i tunneln mot Farsta strand och var på väg in på samma spår som framförvarande tåg? TV4 sände igår ett lokalt nyhetsinslag om saken:

”TV4 avslöjar säkerhetsbrister med de nya tunnelbanetågen i Stockholm”

Det där långa höstinlägget

Veckor kommer och går, men behovet av kollektivtrafik består. Nu är det höst, vilket alltid innebär mer slitage på vagnarna, större folkmängd och diverse roliga fel i, eller ute på, banan.

Efter en kortare inkörningsperiod har den underliga turlistan ändå blivit aningen mer etablerad än dagarna då den infördes. Den är fortfarande inte bra, i den meningen att körtiden norrut gör att nitton oftast ankommer Hässelby strand sent, varpå föraren får stressvända tåget eftersom vändtiden numera är bara fyra minuter där. Det betyder att tågen som åker söderut lämnar stationen ca två till fyra minuter sena. Körtiden söderut är längre, varför tiden körs in lagom till innerstan. Flera kollegor har påpekat att den nya turlistan gynnar innerstadsstockholmarna, men inte förortsborna. Dessutom skapar stressen norrut, plattformsbytesraster på sex minuter, samt de kortare vändtiderna, arbetsmiljöproblem. En kollega uttryckte det som att ‘det vore kul att få se en kopp kaffe någon gång’, en annan menade att ‘måste man gå (på toa) så måste man’. Sammanfattningsvis har förarna börjat lära sig att arton och nitton har bytt turnummer, men de mer arbetsmiljöovänliga aspekterna av turlistan kommer att leva kvar länge.

Vad har hänt under de senaste veckorna:
Tur 58 felanmälde sin V2:a redan i Högdalsdepån på grund av en stark, frän lukt som föraren beskrev likna den som uppstår vid klottersanering. Hon kände att det stack i hals och bröst och menade att det förmodligen inte var någon bra idé att köra ut vagnsetet i trafik, eftersom exempelvis astmatiker kunde reagera kraftigt och få andningssvårigheter. TLC kontaktade hallen, som skickade ut en sniffare och huruvida vagnarna gick ut i trafik eller ej vet vi tyvärr inte.

Tur 55 hade härom veckan svårt att ta sig ut från Vällingbydepån. Föraren rapporterade att felkod 13 dök upp på displayen, följaktligen ombads han omaktivera tåget. Sagt och gjort. Problemet var nu bara det att tåget fick för sig att snarare lägga till felkoder än att dra ifrån. Felkoderna 13 och 2 stirrade föraren i ansiktet och då tåget hindrade andra turer från att åka ut, fick han byta körände och köra tillbaka in i depån. Detta gick dock mycket långsamt, eftersom tåget drog dåligt.

I Farsta strand hade en traktor parkerats på uppställningsspåret. Det innebar att alla tåg som skulle in på plattform ett gick i nödbroms, då traktorn ‘läckte’ genom växlarna så att tågen trodde att det fanns en stoppunkt där. Ett dygns P-knapptryckande senare var dock traktorn bortkörd och trafiken till Farsta strand kunde rulla på som vanligt. Eller kunde den?

Under en dryg månad har förarna kunnat köra och stanna tågen utan några som helst problem. Det berodde på att oljelådorna inte varit lika påfyllda, att vissa underhållsfordon hade tvättats, liksom spåren och så vidare. Nu, veckor senare, var oljelådorna fyllda till bredden igen och tågen började halka runt i innerstan på de vanliga stationerna. Dessutom blev farstagrenen blixthal, vilket gjorde att spåret mellan Farsta centrum och stranden blev skrämmande att köra på. En morgon knastrade det till på radion, följt av ett rent dödsångestskrik när föraren på väg söderut kände att bromsarna inte tog alls. Med rödljuset i tunneln började tåget dessutom självbromsa tvärt, vilket gör att det glider ännu mer. Nödbromsen slog an och förvärrade läget betydligt. ‘NÖDBROMS! NÖDBROMS! NÖDBROMS!’, skrek föraren skräckslaget över radion. Med tanke på att växeln stod mot fel plattform, där framförvarande tåg just kört in, var det inte svårt att förstå varför kallsvetten började rinna på TL, kollegor och föraren själv. Krocka eller inte krocka, katastrof eller inte? -Som tur var stannade tåget av sig självt, men det hade nästan kört förbi den röda signalen med alla tre vagnarna. Föraren skickades iväg på drogtest och restriktioner återinfördes återigen mellan stationerna. Det var exempelvis sth 60 längsmed hela Farstagrenen under en vecka…

Veckan efter verkade det vara strul på samtliga trafikslag, med allmänna pendelproblem, tvärbanekaos och växelfel i Liljeholmen på röda linjen. Trafiken blev så skral på bana 2 att tur 4 ombads vända och köra mot Norsborg. Men föraren kände att han, trots behörighet, inte kände banan tillräckligt väl för att göra ett besök. Samma dag orsakade en färdbeviskontrollpatrull uppståndelse vid Globen. Tur 13 rapporterade att en kille hade flytt kontrollanterna och hoppat ned på norrspåret. Han sprang mot Gullmarsplan. Norrgående tur 10 fick i uppdrag att avsyna spåret mellan Enskede gård och Gullmarsplan. Några minuter gick och sedan kom ett anrop från föraren, som meddelade att ännu en person som hade flytt från kontrollpatrullen befann sig på spåret och att hon därför stod still. Personen sprang dock snabbt mot tvärbanan och tåget kunde sedermera långsamt rulla in till stationen. Föraren lät väldigt saklig, som de flesta brukar låta när de är chockade. Från TLC kom ingen fråga om avlösning eller om hon var okej och när hon vid Gullmarsplan meddelade att spåren, förutom incidenten vid Globen, var utan anmärkning, svarade TL att ‘jaja, avsyningen var ju bara för formens skull’. MH:s ögonbryn gick i taket vid det senare uttalandet och tankarna vandrade genast till hur stressade TLC har låtit på sistone. Det verkar inte bara vara förarna som har fått en tyngre arbetsbörda, utan även trafikledarna.

Förra veckan hade bana 1 två riktiga kaosdagar. Onsdagen inleddes med ett spårledningsfel vid Gamla stan på söderspår, vilket innebar att förarna var tvungna att trycka P för att komma vidare. Senare på morgonen anropade en tur från Gullmarsplan norrut om att tåget krängde till kraftigt bara några meter efter hållmärket på spåret från plattform ett. Befäl kallades dit och rapporterade att rälen hade kapats, den hölls samman av lite plåt och allt rörde sig. En hastighetsbegränsning på sth 15 infördes, men kort därefter hälsade befälet att skarvarna rörde sig alldeles för mycket, det blev därmed totalt körförbud från plattform ett. Förarna på linje sjutton och arton fick börja vända tågen och köra söderut, linje nitton gick som vanligt och resurser sattes omedelbart in för att göra spåret farbart vid plattform ett. Efter bara en timme hade man lyckats dra ihop alltsammans såpass bra att trafiken kunde börja rulla som vanligt, eller i vart fall hjälpligt. För förarna innebar stoppet ett allmänt kaos i form av spruckna avlösningar, för PLE blev det mycket telefonsamtal och ett allmänt pusslande för att lösa situationerna som uppstod (såsom lång tid på tåg och uteblivna raster). Framåt eftermiddagen började det mesta reda ut sig.

Torsdagen följde och var lugn. Sedan kom fredagen och tur 34, som på vägen norrut från Farsta strand gick i nödbroms (pga problem med ATP:n) ett antal gånger. När föraren kom till Sandsborg fick han order att utrymma tåget och rulla i transport till Gullmarsplan, där ett av extratågen skulle finnas och utgöra tågbyte. Förarens avlösare fick således ta över extratåget, som turades om till en ny 34:a och föraren på extratåget tog över trasan. Nya tur 34 rullade iväg norrut, samtidigt inväntade gamla 34:an grönt ljus ut till bryggan. På väg genom växeln gick det relativt bra… ända tills tåget fick för sig att gå i nödbroms igen. Denna gång nöjde det sig inte med en P-knappstryckning. Eller ens två. Som trasan stod, gick det inte att bedriva trafik. Tågen på väg in till Gullmarsplan kunde inte köra in helt till plattform två och eftersom tågtrasan stod mitt i växeln, gick det inte heller att få tågväg norrut från plattform ett. Stoppet var ett faktum. Trafikbefäl skickades till platsen, samtidigt som föraren meddelade att han hade klarsignal men att tåget inte drog. Efter några korta ordväxlingar undrade en erfaren TL hur många vagnar det fanns på displayen. Föraren meddelade att han bara hade en vagn där. De andra två verkade ha ‘tappats’ på vägen in mot bryggan. Drygt en timme senare lyckades befäl och förare få in tåget på bryggan. Sedan kördes det, i två delar, till Högdalsdepån. Även denna dag blev det därmed kaos, spruckna avlösningar och trötta förare ombads köra vidare/köra på sina raster. Tågen rullade inom kort i relativt god tid, men problemen med avlösningarna fortsatte timmar efteråt; det är så det brukar vara. Vi tycker med andra ord inte heller om när det blir stopp i trafiken. Det kanske är spännande först, eftersom det repetitiva mönstret i jobbet bryts för en stund, men när konsekvenserna av ett stopp landar i medvetandet är det inte riktigt lika roligt längre.

Denna vecka var det mest spektakulära rödljuskörningen mellan Hässelby gård och Hässelby strand. Det regnade ute och var halt i allmänhet. Tur 4, som hade fått röd signal innan Hässelby strand, kunde inte få stopp på tåget som istället gled förbi signalen med flera meter. Tur 41, som hade grönt ut från stranden, kunde småchockat konstatera att det stod ett tåg en hårsmån från hennes eget när det gick genom växeln. Tur 41 blev omturad till en fyra och tågen på nitton kunde inte åka hela vägen ut till HÄS på nästan en timma. Istället fick de köa, ömsom vända på andra ställen. När gamla fyran till sist körts in på plattform ett, var enbart ett spår tillgängligt för nittontågen fram till dess att den nya föraren på fyran kunde ta över och köra söderut.

Veckans snackis:
MTR:s VD lovade att bromsa omorganisationen, nu ska den istället genomföras från och med den första oktober. PLE och TX försvinner, arbetsledarna tar vid och det hela verkar vara allmänt rörigt. Flera kollegor undrar om hela planen är förnuftig, men vi får se hur det hela kommer att bli.

Medarbetarenkäten trillade ner i brevlådan nu i veckan och förarna förhåller sig till denna med blandade känslor; hälften tycker att det är obligatoriskt att fylla i den, hälften menar att man aldrig ska svara på sådana enkäter eftersom det alltid finns något sätt för frågeställarna att identifiera den som besvarar frågorna.

Omplaceringen har flyttats, nu är det den 18 oktober som är placeringsdatumet. Hellre sent än dåliga tjänster, därför tycker MH att det är ett bra beslut att flytta placeringen. Nackdelen med detta är dessvärre att vi förare får sitta på de slavtjänster vi har just nu under några veckor till. När man frågar PLE eller chefen om när placeringen ska skickas ut, får man veta att alla förseningar är fackets fel. När man frågar facket säger de att planerarna måste göra bättre tjänster. Och det senare kan man hålla med om; planerarna borde ha lärt sig hur man gör bra tjänster vid det här laget. Det känns som om tjänsterna har blivit sämre och sämre de senaste två åren, för att nu nå botten.

Jobbsökande. Ännu fler kollegor börjar se sig om efter nya arbeten. Detta är båda bra och dåligt; det är bra för de som har bestämt sig för att de vill göra annat och verkligen ser till att genomföra förändringar. Det dåliga är att vi kommer att förlora flera omtyckta arbetskamrater. Men vi önskar dem alla lycka till. 🙂

Lunka på, lunka på…

Jordbävning blev det inte när stora trafikstrulet efter flera veckor till sist kom, men nog kan man säga att det var en intensiv arbetsdag för alla förare, spx, pfv, ksv, trafikledare, med flera. Redan under fredagens tidiga timmar hade ett spårledningsfel kunnat konstateras vid Slussen och detta skulle vara hela dagen, kvällen och nästan in mot natten. På eftermiddagen blev nian av med en strömsko och fick totalt strömbortfall flera gånger på sträckan Medborgarplatsen-Gullmarsplan. I Skärmarbrink var det bara att tömma tåget och ta in trasan på bryggan. (Självklart såg traktens mindre begåvade ‘konstnärer’ till att klottra tåget i flera omgångar under kvällen.) Samtidigt verkade det som om strömskon vid sitt frånfälle även hade tuttat eld på tidningspapper eller dylikt i växeln mellan Slussen och Medborgarplatsen, där rökutveckling uppstod. (Enligt SvD var det en fiberduk, inte papper.) Både befäl och räddningstjänsten ryckte ut till stationen och trafiken stannades tills dess att inspektionen av platsen var klar. När klartecken till körning kom luktade det fortfarande bränt papper -tillsammans med spårledningsfel både infart Slussen söderut och sedermera även i växeln Gullmarsplan söderut mot Skärmarbrink var kaoset snart ett faktum.

TLC, som var en man kort denna eftermiddag, gjorde så gott de kunde med att styra om trafiken. Dessvärre hade de fått order from above att inte ställa in extratågen, som därför åkte ut på banan och orsakade mer kaos när hela innerstan snabbt blev igenkorkad av södergående köande tåg som bara kunde köra några meter åt gången fram till signal 013 infart Slussen, där förarna fick trycka P och passera signal i stopp. (Likaså var det framför signal 239 vid Gullmarsplan.) Hade tåget väl kommit förbi signalen var det bara att köra i normal hastighet. Ganska snart insåg man att det var alldeles för många tåg ute och dessa började tömmas, köras in på bryggor och vändas upp på diverse ställen. Inga omtågningar gjordes under de första timmarna, utan förarna åkte omkring med sina (i vissa fall 30-50 minuter) sena tåg och hoppades på bättre tider. Dessa bättre tider kom tyvärr inte direkt, utan många förare satt över tiden på sina tåg eller fick lov att fortsätta köra efter att de hade slutat för dagen.

Mitt i alltihop fick tur 72 ett nödbromshandtag draget i Fridhemsplan och fick gå bak för att återställa. Tur 12 ombads vända vid Rådmansgatan på bryggan och gå i transport till Vällingbydepån, men var istället tvungen att gå i trafik när det visade sig att två fulla ryssar fortfarande fanns kvar ombord. Tur 79 fick ett nödbromshandtag draget på Pollak och tur 78 jublade över att signal 013 blev grön, men ropade mindre muntert sedan över radion för att hälsa att tåget gått i nödis eftersom signalen tvärt slog om till rött. Banarbetarna höll nämligen på att fixa och dona med den fastlåsta växeln som orsakade felet och signalen slog om litet som den ville under en timma tills de (slitandes i sitt anletes svett) började få fason på den.

Under tiden ropade fler och fler förare att de hade suttit maxtiden sex timmar på sina tåg och syndikalisternas blockad blev verksam efter fem timmar på samma tåg. TLC och TX pusslade med avlösningar, raster och hemgångar så gott det gick. Men med sengångarkörandet genom staden var det svårt att få till de ordinarie avlösningarna. Reserverna gick åt fort, som alltid vid större trafikstörningar var det bara att hålla tummarna för att det stod någon och väntade när man skulle ha rast eller gå hem. Radion dominerades av P-knappstryckningar och både trötta, rastberövade förare samt trafikledare som varken fick toapauser eller ro. För att rensa upp bland tågröran ute på banan började tåg köras in i depåerna på löpande band. När det blev dags för nästa skift på TLC hade orken runnit av oss alla och de förare som hade suttit alldeles för länge på sina turer, utan någon avlösning ännu i sikte, fick ställa upp tågen på bryggor, mellanspår och äntligen gå hem. Förutsatt att de inte jobbade över genom att köra transporter till Vällingbydepån eftersom Högdalshallen enligt uppgift nästan var full.

I samma veva började de festsugna stockholmarna ge sig ut på stan för att sätta sprätt på lönepengarna. Tonårsfyllorna som höll i dörrar, spårsprang i Blåsut och nödöppnade samma dörrar som de höll i bidrog inte direkt till att minska de förseningar som fanns. Som tur var hade omtågningen då påbörjats och framåt elva var det flera tåg som låg någorlunda rätt tidsmässigt.

MH hade i jämförelse med sina kollegor en relativt lugn dag, men likaväl var det förbannat skönt att komma hem. Kära arbetskamrater, vi slet alla som djur idag och förtjänar att sova riktigt jävla gott i natt.

Opp och ner, ner och opp

Efter det andra dragna nödbromshandtaget på 90 minuter (både tur 41 och 2 råkade ut för okynnesdragningar) undrade MH om det skulle bli lillördag i förskott, men trafiksabotörerna blev färre från och med rusningen.

Tur 33 ropade förbryllat om en manöverpanel i sin hytt; den hade skruvats fast upp och ner, vilket innebar att öppnaknapparna stängde och stängknapparna öppnade tågdörrarna. Föraren menade att det redan fanns en felrapport skriven sedan tidigare på dagen och frågade om det fanns något förslag på vad som skulle göras. TLC tyckte att det lät ‘helt knasigt’, men tyvärr var det något man nog enbart kunde åtgärda i depån. Även nästa förare på 33:an ropade om panelen och TLC meddelade att felet var känt. Huruvida någon linjemontör kom till undsättning eller ej vet vi inte. I samma veva felanmälde tur 1 sin körspak som var trög och önskade sig en mätning. Montörerna skulle få fullt upp under större delen av tisdagen.

En handfull minuter senare ropade tur 43 att två killar lekte dörrvakter i hans tåg och att vakter gärna fick plocka av dem omgående. TLC lyfte luren och i nästa andetag hälsade tur 44 att något par slogs på stn Gamla stan. Vakter skakades fram till 43:an och tur 22 fick i uppgift att se hur det såg ut i GAS. 22:an rapporterade att det var lugnt på plattformen och ordningsproblemen slog efter det av på takten. Tur 43 hade det däremot en smula mer kämpigt; i backen upp till Gullmarsplan jävlades strömförsörjningen med tåget, på väg in till Hagsätra fick föraren köa eftersom tåget innan höll på att lämna stationen norrut och strax därpå gick tåget i nödis. MH kände med kollegan när denne kärnfullt sade att ‘det är inte min dag idag’. Alla har vi sådana skitdagar på jobbet emellanåt -dagar då tåget alltid är sent, när trafikanterna fastnar i dörrar mer än vanligt och när vagnfel eller ordningsproblem står som spön i backen. Kanske blir det ett stopp eller skäll som grädde på moset. Alla kan känna igen känslan, vare sig man kör tåg eller inte.

Tur 8 fick göra en omaktivering efter att tågets dörrar hade självstängts vid två tillfällen, tur 75 blev sen ner i depån efter att en man letat igenom V2:an efter sina tappade nycklar och tur 39 (?) körde nästan på en hund i Högdalen -hunden smet ut genom ett hål i staketet när tur 41 rullade från stationen. Snart ropade tur 76 att mannen i Vällingby stod kvar, nu utanför hennes V2:a. Kanske tänkte han leta igenom den också? 75:an tyckte att det lät underligt med tanke på att personen hade åkt med hennes tåg, vad skulle han då i det efterföljande tåget att göra? MH misstänkte att mannen ämnade leta efter nycklarna på spåret. (Hur jakten på dessa gick har vi ingen aning om, någon bloggläsande kollega kanske vet mer.)

Senare rapporterade tur 42 att plattformen i Svedmyra verkade vara hal då en kvinna hade halkat omkull två gånger i rad och spx fick ta sig en titt för att bedöma huruvida det behövde sandas. Tur 7 ropade från Odenplan norrut om att södergående sjuttons V1:a var målad. TLC hojtade på tur 28 för att höra om föraren hade sett något när han hade bytt körände, men det hade han inte vad MH förstod. Hade tåget blivit målat på bryggan? Nåväl. Medan sjuan fortsatte sin tjänstgöring ämnade tur 8 rulla mot hallen men fick stanna till vid plattform tre i Gullmarsplan för att ruska liv i en sovande och få av denne innan det var dags för hemfärd på allvar.

Lights, camera, action!

Under eftermiddagens tidiga timmar kom ett flertal rapporter om en kvinnlig filmare på stn Fridhemsplan som hade ställt upp stativet en meter från plattformskanten och filmade en blind kvinna med ledarhund. Det var i sig inte så anmärkningsvärt kanske, men det faktum att den stackars jycken stod med nosen en decimeter från tåget (dvs extremt nära plattformskanten) för att utgöra det perfekta filmscenariot gjorde att förarna reagerade och undrade om någon kunde informera dem om säkerhetsriskerna. Efter ett tag hade den blinda kvinnan försvunnit med hunden och filmaren tyckte nu att hon skulle få några snygga actionbilder på ankommande tåg, varpå hon lutade sig ut mot dem när de kom farande. Vakter var på väg att beställas, men kvinnan var borta när nästa tåg skulle titta efter henne.

Tur 24 fick tågbyte med ett reservtåg från depån vid Islandstorget på grund av plattor (?), tur 8 fick ett nödbromshandtag draget i Skogskyrkogården (vilket var jättetrevligt för föraren då nian strax stannade i Sandsborg) -några minuter senare var åttan åter på väg söderut och istället ropade en förare om att det var osedvanligt halt Thorildsplan norrut. Efter en stund gled en tur nästan förbi där och en allmän varning om försiktighet utfärdades. Rusningen hade börjat och den skulle försvåra det för tågen att komma i tid eftersom extratågen rullade ut. Med ett nästintill fixerat gult läge kunde man lätt räkna ut att förseningarna snart skulle vara ett faktum. Och visst skulle det bli akutvändningar, tiominutersförseningar på nitton och brutala/snabba dörrstängningar för att ta igen förlorad tid. MH såg en kollega klippa en hel kö mycket effektivt, en annan delade på ett turistsällskap… Regniga dagar innebär nästan alltid fullproppade inomhusstationer, vilket säkerligen prövade värdarna ordentligt; att få folk att sprida ut sig jämnt längsmed plattformen är som att ställa ned en skål foder till en hungrig hund och förvänta sig att den inte kommer kasta sig över skålen.

Apropå hundar ropade tur 34 in att en hund hade sprungit på spåret i Ängbyplan och föraren menade att han nog hade kört över den; den hade försvunnit in under tåget. Kanske låg den där, han visste inte och ville gärna titta om den hade överlevt. Det hade den. Tur 8 rapporterade snart att hunden sprang omkring på norrspåret, TLC sade åt föraren att tuta (vilket gjordes) och hunden sprang då över till söderspåret. TLC gick ut med en varning till förarna om den lösa hunden, efter det meddelade tur 35 att även han hade tutat sitt spår fritt… vilket betydde att jycken ränt över till norrspåret igen.

Ungefär samtidigt ropade en södergående arton från T-Centralen, där en kvinnlig filmare hade stått med sitt stativ och lutat sig halvt in över spåret för att få bra bilder när tåget rullade in. TLC tackade för informationen, då man försökte jaga fatt henne på grund av hennes usla säkerhetstänk. Eventuellt skickades personal eller vakter för att tala med henne. TLC ropade på tur 9 som hade stannat i Ängbyplan och förhörde sig om läget där. Föraren svarade att hunden i det ögonblicket befann sig på spåret framför tåget och att spärrexpeditören var sugen på att hoppa ned för att hämta upp den. Då spx inte har spårbehörighet ombads föraren hämta upp hunden, vilket han också gjorde och inom kort var vovven räddad och i tryggt förvar hos spx.

Rusningen med förseningar fortsatte och nästa rapport om filmare kom. En arton hade en kille i tåget som dokumenterade sin omgivning med en stor kamera på axeln. Föraren undrade om han fick filma i hennes tåg, TLC svarade att privatpersoner får filma men är projektet av professionell art måste tillstånd finnas. Kameran var som sagt stor, men det var litet osäkert huruvida någon skulle komma och titta till filmaren eller inte. Någon timma senare var det dags för tågbyte igen, denna gång var det ett orderbyte då hallen ville ha in tur 7:s vagnar tidigare och föraren fick snällt vänta in åttan vid ändstation och ta den som en ny sjua. På andra sidan stan, närmare bestämt vid Fridhemsplan, såg tur 42 att två personer bar ombord en stor möbel längst bak på det södergående tåget. TLC frågade tur 26 om han hade sett en möbel bäras ombord, men föraren hade inte sett något och tingesten förblev ett tyst mysterium.

Runt niotiden blev tur 1 nedmålad i Brommadepån. Tre maskerade killar hade klottrat på V2:an och när föraren upptäckte detta hade de sprungit iväg, men troligen befann de sig fortfarande inne på depåområdet. Föraren menade att de nog borde skicka ut personal att kolla, samt varna nästa tåg som även det löpte risken att bli klottrat. Tur 21 ombads se hur stor målningen var när tåget rullade förbi den, i backen, stillastående ettan och rapporten till TLC löd att det var längsmed de undre panelerna och stort i omfattning. Som tur var skulle kluddet inte synas mot plattformssidan under färden söderut och ettan fick order att gå i trafik till Högdalen och in i depån för att där byta tåg. Han meddelade sin avlösare, som sedan fick kontraorder -hon skulle bli avlöst i Gullmarsplan och sedan passa tur 8 norrut, vilken då skulle bli nya turen 1. Sjuans gamla vagnar, som hallen ville ha in tidigt, stannade således ändå kvar ute på banan. En kvart senare hälsade tur 21 att han tydligen hade råkat få med sig skyddsplasten (?) som hängt från Skanstulls tak. Den stora plastremsan hade släpat efter tåget hela vägen till Skarpnäck innan den upptäcktes och plockades bort.

What a difference a day makes

Idag var det dagen D i tuben och allas vår första arbetsdag för den nya arbetsgivaren MTR Stockholm.

Både i Metro och City slogs det på stora trumman att idag var dagen kommen och nu fanns det 162 plattformsvärdar, femtioelva servicevärdar, datorer, synkroniserade klockor, med mera, med mera. VH/MH/Whatever såg en värd per plattform under rusningen och de var litet svåra att urskilja i allmänhet tills man kom på knepet; de hade knallröda kepsar. En del saknade uniform men bar varselväst och andra saknade varselväst men bar uniform. Än så länge verkade de inte ha några ambitioner att assistera vid dörrstängningen annat än att vinka en hälsning när man öppnar hyttdörren, för att sedan stå där och titta på medan dörrarna stängs och trafikanterna våldskutar mot den krympande dörrspringan för att försöka hindra stängningen. Men det är å andra sidan bara första arbetsdagen för dem och konsten att packa in folk i tåget kanske kommer senare.

Den förändring som mest har synts under dagen är de nya uniformerna och en del omtejpade vagnar. I spärren verkade tideräkningen dock ha närmat sig år 2009. Den berömda storstädningen är väl igång snart och det blir intressant att se hur den går, ty precis som Lucknuckan skriver kan det förekomma vattenspolning av stationerna vilket skulle få roliga resultat när det fryser på… (‘Tur 32, ta det försiktigt vid Brommaplan. Det var några trafikanter som halkade ner på spåret igen.’) Vi ser dock fram emot att ha en hel och relativt ren arbetsplats när det hela är över.

citymtr

Klockorna får vi om åtta veckor, handdatorerna vet vi tyvärr inget om.

Nu till ett par av dagens händelser: Tur 26 fick ett nödbromshandtag draget i Alvik och var tvungen att gå bak och återställa. Det var i samma vagn, nästan bakom förarens rygg och borde inte ta så lång tid men tåg efter tåg stannades bakom och först efter ett antal minuter meddelade föraren att tåget rullade. Han hade glömt nycklarna i när han stängde hyttdörren och gick till nödbromsen, varpå lite allmän akrobatik eller kollegejakt säkerligen hade genomförts. Men sådant händer ibland, oftast gör man inte om det på ett par år om ens någonsin eftersom det är så förbannat omständigt att låsa sig ute från hytten. Nästa tur att ropa på radion var 37:an, som hade försökt lämna Islandstorget men istället fick en felkod om att körspaken inte fungerade varpå tåget surt gick i nödbroms. En P-knappstryckning räckte denna gång.

Under hela eftermiddagen och större delen av kvällen var det gult läge på banans utomhussträckor. Det var torrt och inte det minsta halt, varför flera förare ropade att det minsann inte var några problem att köra där de befann sig. Det kändes dessutom urfånigt att tuffa runt i sth 60 när 70 verkligen behövs för att komma i tid på vår tjusiga bana. Men läget var befogat; några tåg hade glidit förbi stationer på grund av lövhalka enligt TLC som förklarade det med att stark vind + löv = tågsoppa, ungefär. Värst verkade det ha varit på linje nitton, där de flesta förbiglidningarna skedde. Först runt halv åtta-tiden på kvällen hävdes det gröna läget. Något som också hade hävts (men tidigare) var förbikörningen av Farsta centrum. Stationen hade haft det dåliga omdömet att förbli mörk när skymningen sänkte sina vingar över staden. Belysningen blinkade igång och var på en halvtimma innan den återigen tvärslocknade och TLC införde allmän förbikörning.

På kvällen tänkte man även se till att rulla ut en transport från Brommadepån, då den hade varit i svarven. Svarvvagnens förare ropade för att ge det dystra beskedet att hans vagn hade fått totalt linjebortfall. Skulle han försöka sig på lite batteridrift, månne? TLC frågade om det gick att bara ligga i nolläge på rull, men tyvärr befann sig vagnen i uppförsbacke och batteridrift var det enda som förmodligen skulle fungera. Det blev med andra ord från Alvik och norrut samt från Stora mossen och söderut under några minuter medan vagnen flyttades undan. När föraren återgick till normal drift pep flera Alviksbetonade felkoder fram på IDU:n såsom ex. 1031. Men tåget drog iallafall och det kortvariga stoppet löstes upp. Strömmen kom och gick även mellan Råcksta och Åkeshov några gånger under dagen. Varje gång man slökör runt i västerort förväntar man sig att TL ska yla ‘slå ifrån!, slå ifrån!’ som om det var någon Baader-Meinhofkupp i görningen. Vi hoppas att allt arbete med strömmen därute är klart inom en snar framtid.

Som ni ser har bloggen fått ett provisoriskt namn och en ny snygg bild som akutbeställdes igår kväll. Fint, va? 😀

Helvetesdugg

Hela dagen regerade helvetesdugget och i timmar var det gult läge, vilket innebar att de flesta tåg var mer än lovligt försenade. Placeringen hade dessutom kommit upp, vilket mottogs med blandade känslor. Och tur 20 fick en hel hord nödbromshandtag dragna i Bagis och var tvungen att gå bak för att återställa. När det är flera handtag brukar man i regel hitta ett sjukdomsfall i samma vagn, men här rörde det sig om multipel okynnesdragning av några snorungar som glatt sprang iväg från tåget under återställandet.

Rusningen kom och genast märktes halkan då de berömda fyraminutersluckorna gjorde att flera tåg fick tung belastning genom staden; är man som förare redan sen är det alltid så upplyftande att veta att tåget för varje innerstadsstation kommer att bli senare och senare. Och senare. Nian fick hjälp vid Guppet att få av den beryktade rullatorfyllan, vilken senare dök upp på tur 33 också. En sjutton blev taggad. TLC ropade om att någon trafikant som blödde i ansiktet eventuellt var på väg att göra något dumt i Alvik, det var oklart vilken körriktning det gällde varpå samtliga tåg varnades. Tur 21 och 71 var först på ingång efter varningen och tog det försiktigt (vilket man garanterat ändå gör när det är halt ute, iaf Alvik norrut). Vakter var på väg.

Till sist kom det efterlängtade gröna läget tillbaka. Det höll sig kvar i drygt två timmar, tills tur 34 gled förbi Globen och gult läge infördes åter.