Kategoriarkiv: spårbeträde

Det där långa höstinlägget

Veckor kommer och går, men behovet av kollektivtrafik består. Nu är det höst, vilket alltid innebär mer slitage på vagnarna, större folkmängd och diverse roliga fel i, eller ute på, banan.

Efter en kortare inkörningsperiod har den underliga turlistan ändå blivit aningen mer etablerad än dagarna då den infördes. Den är fortfarande inte bra, i den meningen att körtiden norrut gör att nitton oftast ankommer Hässelby strand sent, varpå föraren får stressvända tåget eftersom vändtiden numera är bara fyra minuter där. Det betyder att tågen som åker söderut lämnar stationen ca två till fyra minuter sena. Körtiden söderut är längre, varför tiden körs in lagom till innerstan. Flera kollegor har påpekat att den nya turlistan gynnar innerstadsstockholmarna, men inte förortsborna. Dessutom skapar stressen norrut, plattformsbytesraster på sex minuter, samt de kortare vändtiderna, arbetsmiljöproblem. En kollega uttryckte det som att ‘det vore kul att få se en kopp kaffe någon gång’, en annan menade att ‘måste man gå (på toa) så måste man’. Sammanfattningsvis har förarna börjat lära sig att arton och nitton har bytt turnummer, men de mer arbetsmiljöovänliga aspekterna av turlistan kommer att leva kvar länge.

Vad har hänt under de senaste veckorna:
Tur 58 felanmälde sin V2:a redan i Högdalsdepån på grund av en stark, frän lukt som föraren beskrev likna den som uppstår vid klottersanering. Hon kände att det stack i hals och bröst och menade att det förmodligen inte var någon bra idé att köra ut vagnsetet i trafik, eftersom exempelvis astmatiker kunde reagera kraftigt och få andningssvårigheter. TLC kontaktade hallen, som skickade ut en sniffare och huruvida vagnarna gick ut i trafik eller ej vet vi tyvärr inte.

Tur 55 hade härom veckan svårt att ta sig ut från Vällingbydepån. Föraren rapporterade att felkod 13 dök upp på displayen, följaktligen ombads han omaktivera tåget. Sagt och gjort. Problemet var nu bara det att tåget fick för sig att snarare lägga till felkoder än att dra ifrån. Felkoderna 13 och 2 stirrade föraren i ansiktet och då tåget hindrade andra turer från att åka ut, fick han byta körände och köra tillbaka in i depån. Detta gick dock mycket långsamt, eftersom tåget drog dåligt.

I Farsta strand hade en traktor parkerats på uppställningsspåret. Det innebar att alla tåg som skulle in på plattform ett gick i nödbroms, då traktorn ‘läckte’ genom växlarna så att tågen trodde att det fanns en stoppunkt där. Ett dygns P-knapptryckande senare var dock traktorn bortkörd och trafiken till Farsta strand kunde rulla på som vanligt. Eller kunde den?

Under en dryg månad har förarna kunnat köra och stanna tågen utan några som helst problem. Det berodde på att oljelådorna inte varit lika påfyllda, att vissa underhållsfordon hade tvättats, liksom spåren och så vidare. Nu, veckor senare, var oljelådorna fyllda till bredden igen och tågen började halka runt i innerstan på de vanliga stationerna. Dessutom blev farstagrenen blixthal, vilket gjorde att spåret mellan Farsta centrum och stranden blev skrämmande att köra på. En morgon knastrade det till på radion, följt av ett rent dödsångestskrik när föraren på väg söderut kände att bromsarna inte tog alls. Med rödljuset i tunneln började tåget dessutom självbromsa tvärt, vilket gör att det glider ännu mer. Nödbromsen slog an och förvärrade läget betydligt. ‘NÖDBROMS! NÖDBROMS! NÖDBROMS!’, skrek föraren skräckslaget över radion. Med tanke på att växeln stod mot fel plattform, där framförvarande tåg just kört in, var det inte svårt att förstå varför kallsvetten började rinna på TL, kollegor och föraren själv. Krocka eller inte krocka, katastrof eller inte? -Som tur var stannade tåget av sig självt, men det hade nästan kört förbi den röda signalen med alla tre vagnarna. Föraren skickades iväg på drogtest och restriktioner återinfördes återigen mellan stationerna. Det var exempelvis sth 60 längsmed hela Farstagrenen under en vecka…

Veckan efter verkade det vara strul på samtliga trafikslag, med allmänna pendelproblem, tvärbanekaos och växelfel i Liljeholmen på röda linjen. Trafiken blev så skral på bana 2 att tur 4 ombads vända och köra mot Norsborg. Men föraren kände att han, trots behörighet, inte kände banan tillräckligt väl för att göra ett besök. Samma dag orsakade en färdbeviskontrollpatrull uppståndelse vid Globen. Tur 13 rapporterade att en kille hade flytt kontrollanterna och hoppat ned på norrspåret. Han sprang mot Gullmarsplan. Norrgående tur 10 fick i uppdrag att avsyna spåret mellan Enskede gård och Gullmarsplan. Några minuter gick och sedan kom ett anrop från föraren, som meddelade att ännu en person som hade flytt från kontrollpatrullen befann sig på spåret och att hon därför stod still. Personen sprang dock snabbt mot tvärbanan och tåget kunde sedermera långsamt rulla in till stationen. Föraren lät väldigt saklig, som de flesta brukar låta när de är chockade. Från TLC kom ingen fråga om avlösning eller om hon var okej och när hon vid Gullmarsplan meddelade att spåren, förutom incidenten vid Globen, var utan anmärkning, svarade TL att ‘jaja, avsyningen var ju bara för formens skull’. MH:s ögonbryn gick i taket vid det senare uttalandet och tankarna vandrade genast till hur stressade TLC har låtit på sistone. Det verkar inte bara vara förarna som har fått en tyngre arbetsbörda, utan även trafikledarna.

Förra veckan hade bana 1 två riktiga kaosdagar. Onsdagen inleddes med ett spårledningsfel vid Gamla stan på söderspår, vilket innebar att förarna var tvungna att trycka P för att komma vidare. Senare på morgonen anropade en tur från Gullmarsplan norrut om att tåget krängde till kraftigt bara några meter efter hållmärket på spåret från plattform ett. Befäl kallades dit och rapporterade att rälen hade kapats, den hölls samman av lite plåt och allt rörde sig. En hastighetsbegränsning på sth 15 infördes, men kort därefter hälsade befälet att skarvarna rörde sig alldeles för mycket, det blev därmed totalt körförbud från plattform ett. Förarna på linje sjutton och arton fick börja vända tågen och köra söderut, linje nitton gick som vanligt och resurser sattes omedelbart in för att göra spåret farbart vid plattform ett. Efter bara en timme hade man lyckats dra ihop alltsammans såpass bra att trafiken kunde börja rulla som vanligt, eller i vart fall hjälpligt. För förarna innebar stoppet ett allmänt kaos i form av spruckna avlösningar, för PLE blev det mycket telefonsamtal och ett allmänt pusslande för att lösa situationerna som uppstod (såsom lång tid på tåg och uteblivna raster). Framåt eftermiddagen började det mesta reda ut sig.

Torsdagen följde och var lugn. Sedan kom fredagen och tur 34, som på vägen norrut från Farsta strand gick i nödbroms (pga problem med ATP:n) ett antal gånger. När föraren kom till Sandsborg fick han order att utrymma tåget och rulla i transport till Gullmarsplan, där ett av extratågen skulle finnas och utgöra tågbyte. Förarens avlösare fick således ta över extratåget, som turades om till en ny 34:a och föraren på extratåget tog över trasan. Nya tur 34 rullade iväg norrut, samtidigt inväntade gamla 34:an grönt ljus ut till bryggan. På väg genom växeln gick det relativt bra… ända tills tåget fick för sig att gå i nödbroms igen. Denna gång nöjde det sig inte med en P-knappstryckning. Eller ens två. Som trasan stod, gick det inte att bedriva trafik. Tågen på väg in till Gullmarsplan kunde inte köra in helt till plattform två och eftersom tågtrasan stod mitt i växeln, gick det inte heller att få tågväg norrut från plattform ett. Stoppet var ett faktum. Trafikbefäl skickades till platsen, samtidigt som föraren meddelade att han hade klarsignal men att tåget inte drog. Efter några korta ordväxlingar undrade en erfaren TL hur många vagnar det fanns på displayen. Föraren meddelade att han bara hade en vagn där. De andra två verkade ha ‘tappats’ på vägen in mot bryggan. Drygt en timme senare lyckades befäl och förare få in tåget på bryggan. Sedan kördes det, i två delar, till Högdalsdepån. Även denna dag blev det därmed kaos, spruckna avlösningar och trötta förare ombads köra vidare/köra på sina raster. Tågen rullade inom kort i relativt god tid, men problemen med avlösningarna fortsatte timmar efteråt; det är så det brukar vara. Vi tycker med andra ord inte heller om när det blir stopp i trafiken. Det kanske är spännande först, eftersom det repetitiva mönstret i jobbet bryts för en stund, men när konsekvenserna av ett stopp landar i medvetandet är det inte riktigt lika roligt längre.

Denna vecka var det mest spektakulära rödljuskörningen mellan Hässelby gård och Hässelby strand. Det regnade ute och var halt i allmänhet. Tur 4, som hade fått röd signal innan Hässelby strand, kunde inte få stopp på tåget som istället gled förbi signalen med flera meter. Tur 41, som hade grönt ut från stranden, kunde småchockat konstatera att det stod ett tåg en hårsmån från hennes eget när det gick genom växeln. Tur 41 blev omturad till en fyra och tågen på nitton kunde inte åka hela vägen ut till HÄS på nästan en timma. Istället fick de köa, ömsom vända på andra ställen. När gamla fyran till sist körts in på plattform ett, var enbart ett spår tillgängligt för nittontågen fram till dess att den nya föraren på fyran kunde ta över och köra söderut.

Veckans snackis:
MTR:s VD lovade att bromsa omorganisationen, nu ska den istället genomföras från och med den första oktober. PLE och TX försvinner, arbetsledarna tar vid och det hela verkar vara allmänt rörigt. Flera kollegor undrar om hela planen är förnuftig, men vi får se hur det hela kommer att bli.

Medarbetarenkäten trillade ner i brevlådan nu i veckan och förarna förhåller sig till denna med blandade känslor; hälften tycker att det är obligatoriskt att fylla i den, hälften menar att man aldrig ska svara på sådana enkäter eftersom det alltid finns något sätt för frågeställarna att identifiera den som besvarar frågorna.

Omplaceringen har flyttats, nu är det den 18 oktober som är placeringsdatumet. Hellre sent än dåliga tjänster, därför tycker MH att det är ett bra beslut att flytta placeringen. Nackdelen med detta är dessvärre att vi förare får sitta på de slavtjänster vi har just nu under några veckor till. När man frågar PLE eller chefen om när placeringen ska skickas ut, får man veta att alla förseningar är fackets fel. När man frågar facket säger de att planerarna måste göra bättre tjänster. Och det senare kan man hålla med om; planerarna borde ha lärt sig hur man gör bra tjänster vid det här laget. Det känns som om tjänsterna har blivit sämre och sämre de senaste två åren, för att nu nå botten.

Jobbsökande. Ännu fler kollegor börjar se sig om efter nya arbeten. Detta är båda bra och dåligt; det är bra för de som har bestämt sig för att de vill göra annat och verkligen ser till att genomföra förändringar. Det dåliga är att vi kommer att förlora flera omtyckta arbetskamrater. Men vi önskar dem alla lycka till. 🙂

Annonser

Nödöppningshets i Högdalen

Det vore säkerligen bra att uppdatera bloggen oftare, men med tanke på att MH och team i likhet med de flesta förare är relativt utleda på/uttröttade av sommarens långa tjänster, är det alltför ofta en fika på stan för att varva ned och sedan sängen som blir det självklara alternativet numera. Detta till trots finns det givetvis en hel del att rapportera om.

Två dagar efter det senaste inlägget började stockholmarna att komma hem från semestern en masse och plattformarna dignade av dramaten- samt resväskor samtidigt som föräldrar försökte hålla reda på sina sommarlovsfirande barn (vilka såklart tänkte leva loppan ända till lovets allra sista timma, såsom barn gör). Då den stora hemkomsten sammanföll med en helg, blev med ens mycket uppenbart/tydligt att de kortare lördagstågen med två vagnar inte räckte på långa vägar. Resenärerna sprang så gott de kunde för att hinna med, kånkande på sitt tunga bagage och med andan tätt hackande i halsen. Från avkoppling och semester till panikstress är det bara en gångtunnels vandring; mellan Centralstation och T-centralen, alternativt flygbussen och tuben. Att tvingas in i stress och trängsel direkt vid hemkomsten kan knappast vara nyttigt. Det är inte heller människovärdigt att stå hoppackade som sillar. Många var förarna som i mässen undrade vad SL höll på med eftersom tågen var fortsatt korta ända in i augusti. Ty vilken människa som helst, med ett kryddmått förnuft, inser det fatala i att köra korta tåg när hela stadens befolkning kommer tillbaka.

Några förare spekulerade i att man säkert försökte testa hur det gick att köra korta tåg i allmänhet, eftersom SL inte vill betala för fullängdståg under ‘lågtrafik’. Samma vecka gick det att läsa i fackets infoblad, Seko i detta fall, om att man hade träffat arbetsgivaren och fått besked om att det i de nya hösttjänsterna skulle tillkomma koppling på gröna linjen. Tågen skulle alltså kortas från tre till två vagnar efter kl. 21 på vardagskvällar och kl. 19 på lördagar. I helgerna skulle det köras korta tåg fram till nio på morgonen, varefter man skulle koppla ihop dem till fullängdståg, tillade en kollega. Förarna, som vet hur många människor det är som är ute och åker på helgerna, var blandat skeptiska och upprörda. Den eniga åsikten var att då det inte fungerar med två vagnar på söndagar, kändes det ytterst orimligt att förvänta sig att det skulle fungera på lördagar. En kollega menade att man borde gå till tidningen med uppgifterna. Knappt hade han sagt det, förrän Seko dessutom skickade ut ett pressmeddelande om saken. Snart hade ett flertal tidningar uppmärksammat detta, bl.a. Stockholms Fria och även Radio Stockholm sände ett inslag om det. I mässen diskuterade förarna i flera dagar om huruvida lördagskopplingen skulle bli av och inte, det senare blev bekräftat i förrgår när Seko informerade att kopplingen på lördagar var inställd och att koppling på vardagskvällar var uppskjuten på obestämd framtid.

Under veckan och helgen som gick hände en hel del. Alltför mycket för att kunna återges, men här nedan följer delar av händelserna:

På linje sjutton dök en hastighetsbegränsning upp helt oannonserad lagom till förra helgen. När tågen lämnade Hammarbyhöjden söderut, för färd mot Björkhagen, sjönk börvärdet obönhörligt till sth 50. Efter att ha kört halva sträckan, var det dock inte svårt att förstå varför; rälsen var kapad och det verkar pågå arbete med en större solkurva där.

En förare hälsade att plattform tre vid Gullmarsplan behövde saneras, detta eftersom en man hade bajsat där. Flera förare ropade under litet mer än en timme efteråt, då lukten var outhärdlig. Värre hade det dock varit för föraren som hade rapporterat om händelsen, då mannen efter sitt toalettbesök hade klivit ombord på tåget och förorenat flera säten, med mera i V3. Jourstäd fick med andra jobb två riktiga skitjobb, om man nu ska vara ordvitsig.

I mitten av förra veckan promenerade några bangubbar mellan Thorildsplan och Kristineberg flera gånger, utan att ge ordentliga klarsignaler och skärrade/arga förare rapporterade detta omedelbart till TLC, som lovade att ringa för att upplysa om hur man signalerade korrekt. Detta tycktes dock inte ha hjälpt, då det under dagen kom flera nya anrop om herrarna ifråga. På norrsidan skötte sig banarbetarna utomordentligt, då de sök upp utåt Hässelby gård-Hässelby strand för att syna räls, strömskenor, elskåp och annat smått och gott. Efter att ha signalerat mycket korrekt, kunde förarna bekräfta signalen tillbaka, varpå vidare infart till ändstation var möjlig.

På söndagkvällen förra veckan, beslöt en trafikant sig för att till varje pris komma med tåget varpå han hindrade förarens hyttdörr att stängas och slog föraren. Mannen kom av förståeliga skäl inte med tåget iallafall och föraren omhändertogs inom kort, kollegor berättade morgonen efter att han hade körts till sjukhus där eventuella skador hade dokumenterats. Trafikanten sades ha varit väldigt full. Men likförbannat ska man inte ge sig på sina medmänniskor trots några groggar innanför västen. Missat tåg eller ej.

I Högdalen stannade tur 35 tvärt en vardagsmorgon, när någon hade nödöppnat en dörr vid avgång norrut. Eftersom tåget knappt hunnit lämna stationen stannade det istället och föraren gick bak för att inspektera samt återställa nödöppnaren. Han hittade ingenting underligt, ingen hade heller sett någonting. Men när han kom fram till hytten igen för att köra, möttes han av kontrasignallampans hånfullt knallröda sken. På IDU:ns display fanns ännu ett felmeddelande om en nödöppnad dörr. På vägen tillbaka var det således en trafikant som hade tröttnat på att vänta och tagit saken i egna händer genom att släppa ut sig själv. Eller kanske var det två trafikanter, då det efter kvittering av första meddelandet stod klart att fler dörrar var öppna. Föraren promenerade bakåt igen och TLC anropade södra bilen, vars befäl trampade gasen i botten i kurs mot Högdalen.

Efter den andra återställningen kunde allt ha gått bra. Om det inte vore för att ännu fler dörrar hade blivit nödöppnade när föraren kom tillbaka till hytten. Trafikbefälet hade nu landat och var på väg nedför trapporna, samtidigt som nästa linje nitton fick stå och vänta i Rågsved. Eventuellt kunde det bli fråga om att åka motspår därifrån, eftersom 35:an stod för nära växeln för att mellanspåret skulle kunna användas. Under den tredje återställningen fick föraren vara kvar i hytten medan befälet återställde dörrar. I förarhytten pep fler felmeddelanden fram och föraren talade om vilken dörr det gällde. Befälet återställde den, varpå nya dörrar nödöppnades i samma vagn som den han befann sig i. Med tanke på att det nu snarare var djävulskap än en trött trafikant som ville ut, placerades det ordningsvakter vid varje öppet dörrpar. Därefter nycklade föraren ur i V1, befälet nycklade sedan upp i V3 och körde tillbaka tåget till stationen. Då mellanspåret därmed blev farbart, fick nästföljande tåg rulla ned till stationen och ta över 35:ans passagerare medan man arbetade med att återställa alla nödöppnade dörrar. Tåget fick senare gå i transport norrut och vändas upp i Alvik för att gå därifrån i rätt tid söderut.

Dagarna efter verkade det som om nödöppnartrafikanterna försökte starta en trend; fler anrop kom om nödöppnade dörrar i Högdalen. Men inget av dessa ledde till ett lika dramatiskt händelseförlopp som det vilket drabbade tur 35.

Men annan dramatik försiggick ute på banan; i Farsta centrum har det, som flera bloggläsare redan vet, vidtagits säkerhetsåtgärder när tåg står både i Farsta centrum och på plattform 2 i Farsta strand. Detta innebär att tåg många gånger får stå och vänta söderut i Farsta på att huvudsignalen ska bli grön. När tåget på plattform två lämnar stranden och rullar bort från växeln in dit, kan södergående tåg till sist köra till ändstation. I veckan fortsatte detta och vid ett tillfälle förekom en hel del radiotrafik när tur 9 (?) stannade i Farsta med röd signal framför sig. Flera kollegor hörde hur tåg fick körorder (vilket som var detta tåg är oklart, då MH tyvärr missade delar av radiodiskussionen) varpå tåget i Farsta centrum körde. Mot rött. När TLC såg detta, fick föraren tömma tåget och invänta trafikbefäl samt sin avstängning. Under resten av dagen ropade flera förare på radion och frågade hur länge förfarandet med röd signal skulle finnas, men det var det ingen som visste. Även hastighetsbegränsningen på sth 30 kvarstår.

I Åkeshov försvann en hastighetsbegränsning under veckan, men mellan Stureby och Bandhagen tillkom en som innebär att tågen får bromsa ned till sth 20. Detta beror på att man håller på med broarbeten, bland annat betonggjutande.

Det kommer förmodligen att hända en del intressant framöver, vi ska försöka skriva om det snabbt så att ni slipper så här långa inlägg.

Dagens snackis: SL Dialog, som är en ny avdelning på SL:s hemsida. Resenärer kan surfa in på sidan, tycka till, kommentera, med mera om saker som bland annat punktlighet och turtäthet. Vi får bland annat veta att SL planerar att öppna sin alldeles egna blogg. Dessutom länkar man till SL:s YouTube-kanal, som är riktigt trevlig, vi rekommenderar definitivt ett besök!

Placeringen och hösttjänsterna. Sommartjänsterna var långa och fysiskt samt fysiskt påfrestande. Kollegorna menar att hösttjänsterna verkar bli likadana. Långa tjänster innebär att förarna blir väldigt trötta, vilket lätt blir en säkerhetsrisk i längden.

Förarna på bana 2 råkade ut för två PUT-incidenter inom loppet av 24 timmar, varav en berodde på att en person skulle gena över spåret och blev påkörd av en transport. Att IDTS-skyltarna visar fyra eller fem minuter till nästa avgång betyder inte att det inte kommer tåg. Detta är någonting som MH ofta tänker på när folk skuttar ner på spåret för att hämta tappade saker, eller springer över mellanspåren vid GUP, Skärmarbrink, Vällingby, etc.

Signalfelssöndag

Veckan har varit ganska lugn. Burkplockarna har blivit fler och några cyklister har tänkt åka tunnelbana. Lördagen var desto mer händelserik; den började med att tur 57 ropade från Alvik eller Krillan om att en fylla hade trängt sig in i hytten för att försöka ta sig till förarstolen och köra tåg. Föraren hade dock lyckats övertyga mannen om att han borde hålla sig på plattformen. Där blev han kvar och efterföljande tåg varnades för 1 st. körglad överförfriskad trafikant. Men när nästa förares tåg bromsade in vid plattformen, för att släppa av och på resenärer, tycktes mannen ha lugnat sig betydligt och han gick sedan av i Fridhemsplan för att leta sig ned till blå linjens plattformar. Och vem vet, kanske fortsatte historien där?

Vid Gullmarsplans plattform två, precis vid ITV-skåpet, hade någon blivit av med både frukost, lunch och middag. Personen ifråga hade under sin promenad norrut på plattformen även spytt flera gånger och jourstäd kontaktades omgående. Dessvärre tog det ett bra tag innan de gjorde någonting åt saken (de hade säkerligen en hel del att göra efter den blöta valborgsnatten). Snart knastrade radion till och en förare på nitton, som äcklat förkunnade att den där spyan måste bort snart. Hon hade nämligen precis trampat i den under dörrstängningen. Samtidigt ropade en annan förare att plattform tre behövde saneras, då folk uppenbarligen återigen hade misstagit avlösningsplatsen för att vara en offentlig toalett.

Från linje sjutton hälsade tur 66 att några ungar hade klättrat in på spårområdet och stulit ett ploghindermärke som de nu stod och viftade med bredvid spåret. TLC bad nästa tåg undersöka saken och avvaktade, kanske var man tvungen att kontakta Trygg-C. Men norrgående tåg rapporterade att ungarna verkade ha nöjt sig med ett pinnviftsuppträdande och sedan lämnat platsen. TL slapp skicka vakter och sedan föll lugnet över radion i en hel timma eller två… tills tur 66 ropade från Kärrtorp igen (norrut denna gång och med ny förare) att hon såg i ITV:n att hennes bak var målad. Det blev helt tyst på radion. Sedan harklade sig föraren och förtydligade att V3:an var målad. TL konstaterade att det nog hade skett i Skarpnäck och plockade bort ett evenemangståg som istället fick bli ett vagnbyte till 66:an. Nästan samtidigt fick tur 56 ett vagnfel som var av den graden att tåget måste bytas; varpå nästa evenemangståg försvann för att bli tågbyte. Trasan 56 stod i Gullmarsplan på plattform 4 i drygt en halvtimme innan den kunde forslas bort och under tiden kördes all trafik via plattform 3. Tågbytet för 66:an genomfördes därför i Skärmarbrink och klottertåget gick först i transport till Skogskyrkogården, för att där vändas och rulla mot Guppet, där det vändes på bryggan för en sista transportsträcka till Högdalsdepån.

Söndagen har även den varit händelserik. På lördagen följde TLC en spårbeträdande burkplockare noga och även denna dag fick de hålla koll på en sådan. Tågen fick ta det oerhört försiktigt i Blackeberg, där mannen plockade burkar på spårområdet. Han smet sedan upp på en närbelägen bergbit, via vilken han sedan tog sig ut från banan. Och i likhet med lördagen blev linje sjutton klotteransatt även idag. Tur 23:s förare ropade från Kärrtorp söderut att en dörr var nödöppnad och att hon skulle gå bak för att återställa den. TL tyckte att det lät bra, men tänkte ett varv till och bad föraren att ta en titt längsmed vänstersidan av tåget också, eftersom det var sannolikt att tåget blev klottrat. En titt senare rapporterade hon att TL:s farhåga tyvärr var besannad. En återställning senare hade ett tågbyte börjat ordnas, men tågets avgångar ställdes in under ett varv eftersom tågbytet skulle ske i depån (?). Även tur 25 fick ett tågbyte. Ty det tåget hade en ständigt uppdykande felkod 1031, vilket gjorde att förarna var tvungna att be om att få trycka P för att kunna köra.

Men alla dessa småhändelser till trots var det under söndagseftermiddagen som det stora kaoset utbröt och fortfarande pågår. Strax efter klockan tre hojtade TLC att alla tåg i stan skulle stå still. Om förarna var på väg in till en station kunde de köra in på denna och stå still där. Efter att ha stannat tåg både till höger och vänster meddelade TL att ställverket hade ‘gått ner sig’ mellan Gullmarsplan och Fridhemsplan. Därmed hade man ingen kontroll vare sig över signal- eller växelläggande och ATP:n var kort sagt ‘körd’. De tåg som stod stilla tömdes ur illa kvickt och förarna fick hänvisa sina resenärer till ersättningsbussar. Några minuter in i ställverkskapsejsandet fick man kontroll över delarna runt Slussen-Skanstull, varpå det planerades att köra undan tåg. Men inom kort visade datorn sin grymhet genom att ilsket neka TL kontrollen igen och växlarna kunde inte läggas om för att vända ex. tur 7 vid Slussen. Man gick snabbt ut med ett allmänt meddelande till förarna om att linje 17 och 19 skulle vända i Gullmarsplan och linje 18 i Skärmarbrink.

Det är således sedan två timmar tillbaka för närvarande totalt stopp i trafiken mellan Gullmarsplan-Fridhemsplan. Och problemen verkar fortsätta. Avlösningarna spricker såklart och flera förare kommer få jobba över, kaoset efter kaoset kommer förmodligen att vara omfattande när alla tåg ska turas om och rätt person ska sättas på rätt plats. Siemens personal har säkerligen ryckt ut för att felsöka/hjälpa till att åtgärda felet och alla kollegor gör sitt bästa i ännu ett trafikkaos, samtidigt som de, vid det här laget, trafikluttrade stockholmarna möts av texten ‘stopp pga signalfel’ och söker nya färdvägar såsom Tvären, bana 2, ordinarie busslinjer, etc. När trafiken väl släpps på, kommer det gå långsamt i början eftersom en del dörrar på tågen i stan lär slitas och hållas i när alla vill hem. Och därefter blir det tågkänning när alla tågen i stan i gåsmarsch ska lämna den. Då kan det vara lönt att vänta ett par tåg och slippa den värsta trängseln.

Uppdatering 1: 17:55 -MH-teamet har fått mejl om att trafiken är redo att rulla igång norrut, men tur 7 verkar dessvärre ha fått dörrproblem. TL rapporteras vara mycket frustrerad, vilket man blir med nästan tre timmars stopp i bagaget. Efter tre timmar vill man bara att allt ska flyta.

Uppdatering 2: 18:10 -Trafiken är igång.

Dålig fjutt i västerort

Dagen började lugnt och ljuset målade Stockholm i sina vackra färger under gryningstimmarna. MH tuffade belåtet omkring med sitt tåg under morgonrusningen och det verkade som om tisdagen skulle bli ännu en i raden av rätt händelselösa dagar. Men då började rapporter komma över radion om att det var dåligt med ström mellan Abrahamsberg och Åkeshov. Kort därefter ropade förarna att de hade fått totalt linjespänningsbortfall och att tågen inte drog. TL svarade sammanbitet att det var strömlöst från Abrahamsberg till Hässelby strand; i praktiskt taget hela västerort blev tågen stående på stationerna medan kunnigt folk försökte ta reda på vad det var som felades med strömmen. Tåg började vändas i Stora mossen, Abrahamsberg och Alvik. Den sistnämnda stationen var den det vändes mest vid. Ersättningstrafiken gick mellan just Alvik och Hässelby strand. Varsamt lotsades tågen genom stan fram en station i taget av trafikledningen, för att i Kristineberg eller Thorildsplan (oftast) få veta var de skulle vända. Under tiden kunde förarna i västerort mest bara acceptera läget, dvs att de inte kom någonstans och informera om vad det var som gällde med jämna mellanrum. Runt en timma senare meddelade förarna hoppfullt att strömmen började komma tillbaka på  en del stationer, men TL höll kvar tågen en stund för att låta dem pumpa upp alldeles för låga HB-tryck, för att hinna planera trafiken och för att -viktigast av allt- strömmen skulle komma tillbaka överallt.

När trafiken åter började rulla till och från västerort var det inte överallt; det var fortfarande strömlöst mellan Råcksta och Hässelby strand, varpå ersättningstrafiken kortades ned till att gå mellan de stationerna. Nu blev det också problem med extratågen, eftersom flera av dessa skulle gå ned i depån via Råcksta eller Vällingby -inte bara sträckorna på banan var strömlösa, utan det läget hade även drabbat depån. Istället vändes extratågen eller kördes in temporärt på uppställningsspår och bryggor medan man försökte bedriva trafik på de sträckor som hade ström. Dryga halvtimmen senare kunde tågen mellan Hässelby och Råcksta till sist börja rulla. Medan avlösningarna sprack i lika skarpt snabb takt som ett på ett gammalt hederligt kinesiskt smatterband, påbörjades omtågningen av linje 18 samt 17. Linje 19 följde snart efter, så fort det stod klart att tågen låg i en någorlunda vettig ordning. Framåt halv tolv-ett sjönk lugnets varma kappa sig i stilla försiktighet ned över banan. Dagens trafikstrul var över.

Trodde vi, ja. En timma och en rapport om spårbeträde ute i Hässelby senare, var TLC tvungna att stanna trafiken igen. Tågen på väg mot Hässelby fick vända i Vällingby, eftersom en man hade tagit sig in på spårområdet och vägrade lämna det. På radion lät det som om han stod på eller hade slagit sig ned på spåret och strömmen på sträckan bröts omgående. Trafikanterna hänvisades till ordinarie bussar från Vällingby och vändningarna fortsatte där medan de av ärendet berörda instanserna omhändertog mannen. En halvtimme senare var trafiken åter igång på hela gröna linjen.

Mitt upp i alltsammans ropade tur 2 från Farsta strand om att det luktade mycket starkt i södra änden av stationen; lukten var sprejfärg och vi vet ju alla vad det betyder -klottersäsongen har börjat, kluddfjantarna är återigen tillbaka och i deras farvatten kommer de inställda avgångarna på grund av skadegörelse, vilka inte bara kostar pengar utan framförallt stockholmarnas tid och tålamod, eftersom folk faktiskt kunde ha åkt med de inställda tågen någonstans…

Dagens snackis:
1) Bombdåden i Moskvas tunnelbana. Läskigt. Scenarior över hur det skulle se ut om samma sak hände i Sverige dyker såklart upp i de flesta förares tankar.

2) Almega, som representerar arbetsgivarna, tycker att 0% löneförhöjning och mer arbete är en bra idé. Lokal och individuell lönesättning tycks vara årets arbetsgivarmodell. Läs mer om individuell lönesättning här och här. Passa på att läsa om vad Almega håller som huvudpunkter i avtalsrörelsen 2010. Och självfallet vad spårtrafikdelegation (som agerar för arbetstagarna) skriver. Vad säger kollegorna? Det är blandat. Merparten tycks dock vara emot arbetsgivarnas förslag. Likaså MH-teamet. Det är viktigare med rättvisa villkor åt alla. För intresserade är det demo imorgon mot Almegas lönepolitik, samling på Stureplan kl. 13:00, för avmarsch mot Almegas huvudkontor på Östermalm.

Uppdatering: Både DN och SvD passade på att skriva lite om dagens tubprövningar. Roligast är som vanligt DN, där kommentarfältet alltid utgör god underhållning. SvD skriver kort om både strömlösheten och spårspringet.

Två tröga dagar och ärtsoppa

Eftersom söndagen var så tyst och trevlig var MH väldigt trött när hon kom hem och somnade nästintill direkt vid hemkomsten. Det var första advent och innan jobbet hade stjärnor satts upp i fönstren. Något som är lika självklart som julpyntande i hemmet under adventhelgerna är att vi kör med trevagnståg varje söndag, vilket underlättar nät den intensiva rusningen drar igång mitt på eftermiddagen. Tågen kommer oftare i tid, dessutom är det skönt att bara kunna slappna av hela körningen. En fara med det är dock att man inte blir lika alert som annars, särskilt när det som igår var mycket tyst på radion. Tur 42 ropade om att några ungar stod bakom simhallen i Vällingby och kastade sten på hans tåg, vilket hade resulterat i mindre skador på fönstren. En liggande på stn Odenplan, en fylla i Skanstull och en cyklist vid Rådmansgatan var andra höjdpunkter på radion.

Rapporten från söndagen vore inte fullständig utan att berätta om spårledningsfelet norrut som spökade under stora delar av eftermiddagen och kvällen. Tågen körde in med snabbt sjunkande börvärde på stationen, trots grön signal och TLC svor ve och förbannelse över felet. ATP:n startades om två gånger utan felet helt försvann. Snart listade man ut att felet uppstod vid tågkänning på väg in till stationen och flera turer hölls kvar extra länge vid T-Centralen då TL ville skapa tågkänning för turen bakom. Två omgångar tåg passerade utan problem. Sedan kom felet tillbaka igen och banarbetare kallades in. Runt åttatiden tycktes man äntligen ha fått bukt med problemet.

Spårledningsfelet till trots var det ändå dimman som förarna skulle minnas från söndagen. Dimslöjorna låg disig och tjock som ärtsoppa över hela staden, vissa stationer var på grund av detta svåra att se när mörkret föll och man fick förlita sig till ledljuset från plattformsbelysningen vid infart.

Dimma över Pollak.

Nu till måndagen, som också var relativt lugn. Spårledningsfelet hade inte kommit tillbaka, istället roade vi oss med att göra tågbyten på bana ett. Tur 25 byttes mot 75:an i Skärmarbrink söderut då den förstnämnda saknade både hel och halvljus i ena fronten, tur 22 bytte vagnar med 72:an på samma station men norrut på grund av fel på frontrutan. Det var ett tågbyte till som ägde rum senare på kvällen, men detta missa tyvärr MH.

Alviksbryggan smittade en av artonturerna med de sedvanliga felkoderna för ‘drivning bortkopplad’, ‘modulkontaktor’-koder med mera. Olika förare omaktiverade därför under dagen tåget när de kom till Farsta strand och då hjälpte det ett tag… eller iallafall ända fram till nästa gång tåget vändes på bryggan. Något som också levde sitt egna lilla liv var tur 43:s vindrutetorkare som föraren felanmälde; torkaren hade startat av sig själv två gånger under dagen, eller som föraren själv uttryckte sig: ‘det börjar kännas som rena Transformers här’. Montören, som precis var klar med 34:an, fick ärendet direkt. Kvällen inleddes med spårspring i Gullmarsplan, men lugnade sedan ned sig. Folk spar krutet till lillördagen nu när löningshelgens partajande är avklarat. 😉

Imorgon börjar de nya tjänsterna att gälla.

Lunka på, lunka på…

Jordbävning blev det inte när stora trafikstrulet efter flera veckor till sist kom, men nog kan man säga att det var en intensiv arbetsdag för alla förare, spx, pfv, ksv, trafikledare, med flera. Redan under fredagens tidiga timmar hade ett spårledningsfel kunnat konstateras vid Slussen och detta skulle vara hela dagen, kvällen och nästan in mot natten. På eftermiddagen blev nian av med en strömsko och fick totalt strömbortfall flera gånger på sträckan Medborgarplatsen-Gullmarsplan. I Skärmarbrink var det bara att tömma tåget och ta in trasan på bryggan. (Självklart såg traktens mindre begåvade ‘konstnärer’ till att klottra tåget i flera omgångar under kvällen.) Samtidigt verkade det som om strömskon vid sitt frånfälle även hade tuttat eld på tidningspapper eller dylikt i växeln mellan Slussen och Medborgarplatsen, där rökutveckling uppstod. (Enligt SvD var det en fiberduk, inte papper.) Både befäl och räddningstjänsten ryckte ut till stationen och trafiken stannades tills dess att inspektionen av platsen var klar. När klartecken till körning kom luktade det fortfarande bränt papper -tillsammans med spårledningsfel både infart Slussen söderut och sedermera även i växeln Gullmarsplan söderut mot Skärmarbrink var kaoset snart ett faktum.

TLC, som var en man kort denna eftermiddag, gjorde så gott de kunde med att styra om trafiken. Dessvärre hade de fått order from above att inte ställa in extratågen, som därför åkte ut på banan och orsakade mer kaos när hela innerstan snabbt blev igenkorkad av södergående köande tåg som bara kunde köra några meter åt gången fram till signal 013 infart Slussen, där förarna fick trycka P och passera signal i stopp. (Likaså var det framför signal 239 vid Gullmarsplan.) Hade tåget väl kommit förbi signalen var det bara att köra i normal hastighet. Ganska snart insåg man att det var alldeles för många tåg ute och dessa började tömmas, köras in på bryggor och vändas upp på diverse ställen. Inga omtågningar gjordes under de första timmarna, utan förarna åkte omkring med sina (i vissa fall 30-50 minuter) sena tåg och hoppades på bättre tider. Dessa bättre tider kom tyvärr inte direkt, utan många förare satt över tiden på sina tåg eller fick lov att fortsätta köra efter att de hade slutat för dagen.

Mitt i alltihop fick tur 72 ett nödbromshandtag draget i Fridhemsplan och fick gå bak för att återställa. Tur 12 ombads vända vid Rådmansgatan på bryggan och gå i transport till Vällingbydepån, men var istället tvungen att gå i trafik när det visade sig att två fulla ryssar fortfarande fanns kvar ombord. Tur 79 fick ett nödbromshandtag draget på Pollak och tur 78 jublade över att signal 013 blev grön, men ropade mindre muntert sedan över radion för att hälsa att tåget gått i nödis eftersom signalen tvärt slog om till rött. Banarbetarna höll nämligen på att fixa och dona med den fastlåsta växeln som orsakade felet och signalen slog om litet som den ville under en timma tills de (slitandes i sitt anletes svett) började få fason på den.

Under tiden ropade fler och fler förare att de hade suttit maxtiden sex timmar på sina tåg och syndikalisternas blockad blev verksam efter fem timmar på samma tåg. TLC och TX pusslade med avlösningar, raster och hemgångar så gott det gick. Men med sengångarkörandet genom staden var det svårt att få till de ordinarie avlösningarna. Reserverna gick åt fort, som alltid vid större trafikstörningar var det bara att hålla tummarna för att det stod någon och väntade när man skulle ha rast eller gå hem. Radion dominerades av P-knappstryckningar och både trötta, rastberövade förare samt trafikledare som varken fick toapauser eller ro. För att rensa upp bland tågröran ute på banan började tåg köras in i depåerna på löpande band. När det blev dags för nästa skift på TLC hade orken runnit av oss alla och de förare som hade suttit alldeles för länge på sina turer, utan någon avlösning ännu i sikte, fick ställa upp tågen på bryggor, mellanspår och äntligen gå hem. Förutsatt att de inte jobbade över genom att köra transporter till Vällingbydepån eftersom Högdalshallen enligt uppgift nästan var full.

I samma veva började de festsugna stockholmarna ge sig ut på stan för att sätta sprätt på lönepengarna. Tonårsfyllorna som höll i dörrar, spårsprang i Blåsut och nödöppnade samma dörrar som de höll i bidrog inte direkt till att minska de förseningar som fanns. Som tur var hade omtågningen då påbörjats och framåt elva var det flera tåg som låg någorlunda rätt tidsmässigt.

MH hade i jämförelse med sina kollegor en relativt lugn dag, men likaväl var det förbannat skönt att komma hem. Kära arbetskamrater, vi slet alla som djur idag och förtjänar att sova riktigt jävla gott i natt.

Ännu en blöt, mörk fredag

Det såg ut att bli en dag utan regn, men som alltid på fredagar är det ändå en del som får en blöt kväll. En man på tur 25 tycktes ha börjat tidigt, ty han satt i V1, luktade alkohol och var blodig. Föraren tillade att han reagerade på tilltal, men var allmänt förvirrad. TLC ringde Trygg-C och ordningsvakter skulle komma efter vägen. Rusningen smög igång, det var inte så mycket som hände medan dagsljuset dröjde sig kvar. Tur 73 fick tågbyte redan i hallen, vad MH hörde och det nya tåget var inte perfekt det heller, utan hade en mörk strålkastare som måste ordnas till innan turen kunde rulla iväg. Till slut valde man att ta ut 73:an via Råcksta istället för den vanliga transporten till Hässelby strand och i trafik därifrån. När så nattsvärtan kröp fram över Stockholm hälsade tur 21 att stn Björkhagen var mörk. YTL/befäl skickades dit för att undersöka huruvida det gick att trafikera stationen eller ej och bedömde att det inte borde vara alltför problematiskt att stanna eller genomföra dörrmanövrar. Som en förare senare uttryckte det fanns där iallafall ledljus. Nåväl, ingen rusning är komplett utan ett stopp och tur 71 ropade att trafikanter hade sagt att det fanns en avsvimmad person i tåget. Ett befäl hade funnits på tåget och höll på att se hur det var med det misstänkta sjukdomsfallet. Under tiden stannade TLC tågen bakom. Efter någon minuts spänd väntan ljöd YTL:s röst i radion; ‘har ni vakter? Det är en fylla.’ varpå trafiken strax rullade igång igen.

Den kommande halvtimmen felanmälde tur 40 sin förarstol som åkte fram och tillbaka utan att kunna låsas, värdarna tittade på medan trafikanterna stormade dörrparen samt försökte undvika att dras med i strömmen och TLC meddelade för femtioelfte gången att alla som skulle jobba söndag måste dubbelkolla DK-listan eftersom det hade blivit fel i tjänsterna som låg på intranätet. Ute på banan blev det småhalkigt då regnet till sist ändå föll och tur 37 menade att det var mycket, mycket halt i Hässelby gård. TLC frågade runt om det var halt och fick jakande svar från flera förare men samtidigt även lugnande besked om att det gick att köra om man idkade försiktighet. Ett tag senare frågade de tur 38 om ‘halkläget’ igen och föraren sade att det blivit gradvis halare längre norrut. I en handvändning blev det då gult läge i västerort. Föraren förtydligade sig i Hässelby gård med att det var halt där, men att det inte varit svårt att stanna någon annanstans. Inbakat i de orden fanns en antydan om att gult läge inte var nödvändigt. På södra sidan stan hade började regnet avta, likaså på norra sidan. Nästa gång TLC vände sig till tågen i västerort menade 38:an att det var gott fäste, tur 42 ställde sig litet mer tvekande till detta och det gula läget blev kvar.

En kvart senare upplyste 42:an TLC om att det inte regnade längre och tur 43 märkte i sin tur inte ens av någon halka. Grönt läge återinfördes till allas glädje. Några kollegor i mässen menade senare att det varit en överdosering av gult läge den senaste tiden och MH är böjd att hålla med. TLC:s knapptryckarfingrar tycks klia rysligt ofta, ungefär som på en revolverman i vilda västern. Vi vet att hjulplattor är dåligt, men de flesta förare kan hantera halkan bra. När det bara släpper vid inbromsning och tåg börjar glida förbi stationer, det är färgskalan kan börja bli gul eller röd.

Kvällen fortsatte med ett påtagligt lugn, det typiska fredagslugnet innan fylleslagen krogen. TLC meddelade att det inte bara var söndagen som blivit fel på intranätet, utan även måndagen och att förarna skulle se till att kolla DK-listorna igen. Runt niotiden kom spårspringet, vilket rapporterades från Thorildsplan. Tur 31 ombads ta det mycket försiktigt och se om personen var kvar. Mannen hade klättrat upp på plattformen på förarens uppmaning, men verkade inte vara helt ‘klar i huvudet’. Han såg mycket förvirrad ut och snart gick en ordentlig varning ut över radion om en ‘psykiskt instabil’ person som eventuellt var sugen på att beträda spåret igen. Sedan började man stanna tågen på bägge sidor om Thorildsplan; ordningsvakter fanns nämligen i närheten och ingen spårtrafik skulle bedrivas förrän mannen hade gripits.

När gripandet i Thorildsplan var klart kom duggregnet till söderort och tur 6 gled rejält förbi Farsta centrum med pompa och ståt. Blixthalkan slog till och det gula läget var därmed tillbaka…

Dagens snackis: Det stundande julbordet som inte alla får möjlighet att gå på. Och hur funkar det mobila teamet för spx nu när spärrlinjen alltid ska vara sluten?