Kategoriarkiv: stopp

Delad trasa

Efter lite välbehövlig vila är MH idag tillbaka med ett litet inlägg. Förra veckans nästintill eviga strul, förseningar och trafikbegränsningar har ersatts av ett lugn i tuben. Nu är det dragna nödbromshandtag och nödöppnade dörrar som ska återställas, tider som ska passas och en vardag som ska återerövras. Den större delen av vardagen under förra veckan gick åt när förarna kom hem; tröttheten hade hos många varit stor och flera kollegor rapporterade att de hade sovit sig igenom delar av eftermiddagarna. En kollega valde att sova middag varje dag, en annan sov bort hela sin fridag. Det är i vart fall en lättnad att trafiken fungerar som den ska. Undantag finns självfallet och nu ska vi beskriva ett par sådana:

Denna tisdag började med att tur 23 gick i nödis tre gånger under infart till Skärmarbrink söderut, sedan var tur 34 tvungen att backa vid Rådmansgatan norrut. Det var lite halt ute, vatten på rälsen brukar göra att man får ta det extra försiktigt -olika tunnelvagnar är olika känsliga för väta. Is spricker när tågen rullar in, men vätan ligger kvar och ställer till det. I snötider är det sällan på utomhussträckorna som det blir mest halt, istället är det inne i tunnlarna och stan som det kan slira till. Småhalkandet inne i stan orsakade dock inga direkta förseningar. Istället var det i västerort som dagens problem uppenbarade sig.

Tur 36 ropade från Blackebergstunneln söderut där tåget hade gått i sekundär mod (en tågdator död) eller liknande. Föraren såg bara en vagn på displayen, de övriga två var borta. Dessutom hade felkod 28 dykt upp i A-delen av vagnen. Man började misstänka att kopplet hade släppt eller liknande och föraren (som satt i B-delens hytt) fick gå till andra änden av V3 för att se om någon säkring var fälld eller hade ‘fallit’ av sig själv. Under tiden fick ett tåg köra motspår från Vällingby till Islandstorget, förbi trasan, eftersom man ville ha igång den södergående trafiken. Nordvästra radiobilens trafikbefäl var på väg till Vällingbydepån för att hämta montör, sedan skulle de bege sig till det stillastående tåget. Föraren konstaterade att ingenting var fel i V3:ans andra hytt, varpå TLC bad honom gå till V2 och se om en säkring eller dylikt var fälld i hytten närmast kopplet. Tågen i västerort började bli många och därför genomfördes vändningar i bland annat Alvik för att få iväg fler tåg söderut. Inom ett par minuter återkom föraren på 36:an med beskedet att det var en luftläcka i kopplet, det blåste mängder luft mellan vagnarna. Felet var funnet och uppgiften för montör, TB och förare blev att dela tåget/koppla isär vagnarna. När så hade skett kördes V3:an ned som en singelvagn till Islandstorget, där den tömdes. En stund efter det följde de återstående två vagnarna. Trasans bägge delar gick i transport till bryggan Rådmansgatan för att där vändas och köras direkt till Vällingbydepån.

När TLC lättat meddelade att trasan var borta och att trafiken kunde återgå till det normala (med de sedvanliga följdförseningarna), ropade en tur från Skanstull norrut där det var sjukdomsfall på tåget. Ambulans var tillkallad. Citybilen ryckte ut och TLC påbörjade ännu en motspårskörning, denna gång runt tåget i Skanstull. Befälet var snart på plats och hälsade att ambulanspersonalen var i full färd med att titta till den sjuka resenären. När ambulansen kommer brukar faran ofta vara över (i fall av svindel, etc), men den här gången var det så pass allvarligt att resenären var tvungen att åka till sjukhuset. Vi hoppas att personen mår bättre nu och är på benen inom kort.

Efter de två stoppen började trafiken så smått komma ikapp, men tågen låg i en osalig oordning och var därför tvungna att turas om, vilket fick följden att förarna hamnade på fel tåg. Det mesta i rast- och avlösningsstrul tycktes dock lösas med ordinarie avlösningar. Den enda som till sist satt på ‘fel’ tåg var reserven, som ropade att det var okej men att hon gärna ville ha lunchavlösning förr eller senare.

Jobbnytt: MTR söker plattformsvärdar till City, Alvik, Gullmarsplan och Liljeholmen. Jobbet går att söka på adecco.se.

Annonser

Kalabalik på tub

Natten hade varit lång och hård för de tappra själar som körde tåg, ledde trafik och informerade både i spärr och biljetthallar. Flera växelfel, strömlöst på Söderströmsbron och förbiglidningar hade det blivit. Den mest omtalade av de sistnämnda var tåget som gick i nödis i Gullmarsplan och därmed gled hela vägen till Söderströmsbron -det stod redan tåg inne i Gamla stan vilket blev beordrat att åka omedelbart i form av att TLC skrek’ KÖR!KÖR! KÖÖÖÖÖR!!!’. Kollisionen hade varit nära och många förare tvivlade på om det egentligen var en särskilt bra idé att bedriva trafik utomhus i detta läge. I vart fall på en större skala. Snöbromsen fick under natten och denna dag användas grundligt mellan stationerna för att tågen skulle kunna stanna; det var även trevagnståg istället för de ordinarie tvåvagnsåken som brukar cruisa runt banan på söndagarna -skälet sades vara att öka chansen att stanna på stationerna. Snöblåsare, snöslungor, plogfordon, skottare, arbetslok och trafikbefäl slet häcken av sig under natten för att försöka göra spåren farbara. Trots åtgärderna och flera dagskottarteams suveräna insats blev det dessvärre kaos under dagen för nästan samtliga trafikslag. SL med flera fortsätter att uppmana folk att stanna hemma och med facit i hand är det lätt att förstå varför. SMHI:s Klass 2-varning slog in ordentligt.

Tur 26 konstaterade runt femtiden att sträckan Hammarbyhöjden-Kärrtorp var strömfattig och stod bara ett par minuter senare still; tåget drog inte på grund av att linjespänning saknades. Föraren ombads byta körände för att se om det gick att köra tillbaka tåget, eventuellt för att ‘ta sats’ så att det kunde orka framåt senare. Men det var inte långt tåget kom och efter diverse försök, planer på enkelspår, etc. träffades valet att ställa in trafiken mellan Gullmarsplan-Skarpnäck och istället låta ersättningsbussar köra på sträckan. Dessa beställdes snabbt, men kom sent och därför fick förarna hänvisa till ordinarie bussar i området. Eftersom det inte var det minsta lugnt på radion och stopp samt fel uppstod överallt kom en del information lätt bort sig, exempelvis den om vilka stopp det var som hade fått ersättningsbussar eller ej och att tågen på gröna linjen inte stannade i Gamla stan söderut på grund av dålig matning. (Strömmen var usel där och tågen skuttade fram i häftiga hack som om det vore flygkrasch på gång. Under natten hade flera tåg fått köras tillbaka till T-Centralen så att man kunde ‘ta sats’ och komma förbi bron.) TLC koncentrerade sig på att försöka hålla igång trafiken så gott det gick.

Ett av morgonens problem var givetvis den fortfarande avstängda bryggan i Gullmarsplan där stoppbocken har flyttats en bra bit av trasan i fredags och urspårningen i Vällingbydepån. Dessa två saker gjorde att tåg fick vändas på andra ställen än vanligt och att tågen från Vällingby enbart kunde åka in/ut ur depån via Råcksta. Upp till Råcksta är det en rejäl backe och i den var det flera nyutryckta tåg som tack vare den låga farten och snön började glida baklänges. Samma sak var det med backen upp från depån i Högdalen -en förare på väg mot trafikspåret fick röd signal framför sig innan växlarna och var tvungen att bromsa framför denna… varpå tåget började åka baklänges tillbaka nedför backen. Växelfelen gjorde att hemgångarna kom in sent och när det i Högdalsdepån var tänkt att två tåg skulle åka ut var både ett snöröjningsfordon i farten och ett annat tåg på väg in. Föraren på det senare frågade om spår, fick det, började köra in och fick problem med att lägga om växeln framför sig. Inga nya fräscha tåg kunde åka ut, inga gamla sunkiga nedspydda tåg kunde åka in. I Vällingbydepån fick tur 51 problem med linjespänningen och kom ingen vart. Efter cirka tio minuter-en kvart blev föraren riktigt arg på tåget och det tycktes hjälpa då silverfisken plötsligt behagade flytta på sig.

Ute på banan var det vinterkalabalik. På sina håll var spåren så igensnöade att det hade blivit helt isolerat och svårt för tågen att överhuvudtaget få någon kontakt med strömskenan. Dessutom drabbades flera turer av vagnfel, varav ett betydande inträffade vid Stora mossen. Tåget blev stående på linjen och hur mycket det än slets, byttes körände, tricksades och lirkades från förares och befäls sida ville det sig inte. Till slut fick man göra sträckan spänningslös, jorda densamma och sedan utrymma tåget. När utrymningen var klar och strömmen åter hade lagts i stod trasan fortfarande kvar. Det enda sättet att bedriva trafik på förbi den var att köra enkelspår samt motspår. Tågen från stan vände i Kristineberg och gick på motspår till Odenplan (växeln i Krillan är som vi alla vet helt igensnöad), där de fick släppa av sina trafikanter, vända på bryggan för att hamna på söderspår igen, åka upp, släppa in trafikanterna igen och köra vidare. Södergående tåg vände även de i Kristineberg och åkte sedan tillbaka, oftast mot Hässelby strand. Montören kom inom kort till trasan och påbörjade arbetet med att försöka flytta den.

När montören till sist hade satt tåget i rullning visade det sig bli en äventyrsfylld färd mot Alvik. Plötsligt hojtade han panikslaget att det inte fanns några bromsar; det gick inte att få stopp på tåget. TLC gav ett lugnande besked om att det för närvarande inte stod något tåg i Alvik, trasan kunde lugnt glida nedför backen och stanna där den stannade för att sedan köras undan. Under tiden ropade en tur att det inte var det minsta roligt att hennes tåg gled förbi varenda station längsmed Farstagrenen så att det fick backas och en annan tur ropade från Hötorget att hans tågs bromsar inte ville ta alls; på eget bevåg hade han spärrat både första och andra dörrparet för att kunna släppa av trafikanterna. TLC såg problemen, gav order om utrymning samt transport till bryggorna i Hötorget respektive Odenplan. När så tur 5 fick ett vagnfel på T-Centralen söderut blev det totalstopp under ett flertal minuter, under vilka trafiken bakom stannades och radiobilen ryckte ut. TLC planerade snabbt ihop en motspårskörning, ty eventuellt skulle det kanske gå att köra undan femman från den andra köränden. Sagt och gjort -föraren på tåget vid Hötorget fick först byta körände och gå norrut genom växeln, efter kom femman som hade fått klarsignal i V1. I samma veva kördes sedan trasan i Alvik undan och trafiken rullade så smått igång igen. Med ödesdigra förseningar.

Både under natten och morgonen satt förarna mellan fem till sju timmar utan rast på sina tåg då det var svårt att ordna avlösningar. Trafiken var helt enkelt alldeles för oregelbunden och få var på rätt plats vid rätt tillfälle. Ofta gapade avlösningsplatserna tomma och då var det bara att köra vidare. Tröttheten i arbetskåren märktes av när många matt frågade om de kunde få avlösning för att äta eller för att gå hem eftersom de haft slut för dagen länge. Tur 37 höll nästan på att missa sin avlösning när strömförsörjningen i backen mellan Kristineberg och Alvik var skral. Liknande var det säkerligen på både röda och blå linjen, där störningar förekom. Blå linjen ersattes med bussar mellan Hallonbergen och Akalla, röda linjen ersattes med buss mellan Norsborg och Alby. Med så många sträckors trafikavsaknad/oregelbundenheter ska våra busskollegor ha en eloge för det arbete de fick utföra. Alla våra kollegor som informerade vid bussar och i biljetthallarna får inte glömmas bort de heller.

Informationen från taket på plattformarna tycktes dock ha glömts bort alldeles under långa perioder och trötta förare fick veta exakt vad resenärerna tyckte om SL, SJ, fan och hans moster. En del skrek tillmälen, hytte med nävar, pekade menande på sina klockor och hotade ibland förarna med stryk. Flera kollegor menade oroligt att smockan tidvis hängde i luften och att de inte kände sig trygga. Det är förståeligt att man är jävligt arg över att tågen aldrig kommer, men den ilskan kan man ge utlopp för någon annanstans. Eller kanske snarare på ett annat sätt istället. Alla förare, spärrexpeditörer, med flera är också vi trafikanter. Vi förstår därför så väl den frustration som infinner sig när trafiken inte fungerar eftersom vi själva också känner den. Det är inte kul att komma en halvtimme-timme sent till stationerna eller att inte ha koll på vad det är som händer för informationens skull. Det är inte kul att bromsa bara för att glida förbi stationer som man försöker stanna vid. Det är inte heller kul att fastna ute på linjen strömlös och pulsa fram och tillbaka i halvmeterssnö mellan hytterna i lönlösa försök att flytta ett stillastående tåg. Känslan av maktlöshet som infinner sig är välbekant. Vi gör alla vårt bästa och tack alla ni resenärer som förstår det och tog er tid att ge en välbehövlig kamratlig klapp på axeln eller ett vänligt ord. Det är för er vi plikttroget pulsar i den där snön, smygstannar/snöbromsstannar tågen och informerar så gott vi kan.

Nu går MH till sin läsfåtölj, sveper in sig i morgonrocken trots att klockan bara är 18 och pimplar té. Det är dags att återfå sin normala kroppstemperatur. Imorgon prövas trafiken i rusningarna ordentligt. Var beredda på mer kollektivtrafikstrul.

Dagens citat:
#1: ”Det här är tamigfan det värsta jag har varit med om!” -ung förare
#2: ”Nej, nej, nej. Du skulle varit med på sjuttiotalet!” -äldre förare
#3: ”Jag är i backen mot X och har röd signal! Jag måste få grönt! Annars fastnar jag här!” -förare med god bankännedom
#4: ”Det går inte att köra här, vi kommer inte vidare.” -Snöblåsen

Snökaos, enkelt som sjutton

Morgonen började bra. Snöblåsaren och loken hade ägnat både kvällen innan och natten åt snöröjning samt växelsopning och trots små vita flingor i luften kändes rällaget bra. Snöfallet vid femtiden blev inom bara en timma betydligt glesare och trafiken tycktes fungera, med undantaget linje sjutton. Eftersom bryggan i Gullmarsplan är avstängd sedan tur 5 gled in i stoppbocken igår vändes det i Slussen på plattform ett istället. Tågen blev därför försenade. När destinationen senare blev Odenplan tycktes det som att lördagen skulle bli mycket lugnare än fredagen. Sedan började det snöa igen och då kom första rapporten om dålig matning på sträckan mellan Hammarbyhöjden-Kärrtorp; en förare hälsade att tåget hade fått mängder felkoder relaterade till strömförsörjningen. Låg linjespänning, bland annat. TLC lyfte luren till DLC, som skulle skicka ut personal att ombesörja eventuell skottning. Men som sagt; tågen rullade och det var inga större störningar i trafiken. Detta upptäckte stockholmarna snabbt, tack vare tidningar, uppmaningar att ställa bilen, lokalnyheter och internet, varpå det började vallfärdas in till staden i sedvanlig ordning. När MH såg att människorna började leta sig ut i större och större antal kom tanken i bakhuvudet att det då säkert snart skulle gå åt helvete.

Någon timma gick och TLC meddelade plötsligt att man inte fick växeln i Hässelby strand att läggas om. De flesta växlarna på banans utomhussträckor används för säkerhets skull inte då man vill undvika att få ett växelfel i onödan, enbart de växlar som är absolut nödvändiga för att trafiken ska fungera är i bruk. Exempelvis växeln i HÄS, i FAS, HAG, ALV, ÅKH och HÖD. Men givetvis kan det ändå bli fel i någon av dem också. Så blev det denna förmiddag och tågen började vändas upp i Hässelby gård medan arbetet med att få kontroll på växeln påbörjades. Trafikanterna hänvisades till buss 119. En olycka kommer som bekant sällan ensam. Flera tåg var nära att halka förbi stationer, några var tvungna att trycka P efter att ha backat och inom kort föll en av sjuttonförarnas profetior in angående strömmatningen på söderspåret mellan Hammarbyhöjden och Kärrtorp.

Oron hade varit att ett tåg skulle bli stående och nu ropade tur 63 att hans tåg hade sjunkande HB-tryck, dålig strömupptagning och femhundranittio felkoder som kom och gick. Efter att ha fått upp HB-trycket en aning ombads han köra in tåget helt till Kärrtorp, men det gick inte trots modiga försök. Södra bilen ryckte ut till platsen… samtidigt tappade tåget bakom all linjespänning och tömdes ur. Totalstoppet var ett faktum. Snabbt valde man att använda tur 62 i Skarpnäck som pendeltåg till och från Skärmarbrink precis som under gårdagen medan flertalet metoder för att flytta tur 63 (åka bakåt, framåt upprepade gånger, ta sats för att tåget skulle orka fram, med mera) provades. När den till sist äntligen kunde rullas undan och fara till Skarpnäck (bröt de HS för att komma bort?) blev tur 64, även den utan linjespänning, kvar ute på linjen. Så vitt MH vet står den där ännu. Enligt SL:s störningsinfo bedrivs det fortfarande enkelspårstrafik på sträckan. Som tur var hade även ersättningsbussar satts in mellan Gullmarsplan-Skarpnäck så att trafiken rullade hjälpligt, om än långt ifrån perfekt.

Blå linjens förbikörning av Kista hävdes inatt. På röda linjen var det idag växelfel mellan Norsborg och Alby, där drogs man även med diverse vagnfel. Så ock på bana ett, som fick sin beskärda del av tågbyten.

Nu ska MH laga middag och sedan slå sig ned i fåtöljen med en stor kopp äppel/kanelté, kanske läsa lite på en bok innan det blir melodifestival. Sedan är det dags att sova och gå upp för att arbeta ännu en dag i snöyran. Ett stort tack ska mannen ha som kom fram efter att ha klivit av i Brommaplan för att berätta att vi gjorde ett bra arbete och att han uppskattade det. Sådant värmer den mest luttrade (och för ögonblicket ordentligt nedkylda) tågförare. 🙂

Fyra nyanser av kaos

Kommer det aldrig bli sommar mer, var den första tanken MH tänkte när hon klev ut i den visslande, yrande snöstormen imorse. Den andra var att magen kändes konstig. Det var lätt att lista ut hur dagen skulle bli, känslan var i likhet med vinden illavarslande. Hur skulle dagen yttra sig? Skulle det bli något växelfel eller några kalla hytter, kanske?

Det blev både och. Och lite till. Att strömskenevärmen fortfarande inte är installerad i Hässelby strand var en fjärt i vinden jämfört med det spårskoj som snart drabbade banan; redan tidigt konstaterades det att halkan var svår utåt Farsta, det sammanföll sedan med att ett tåg klappade ihop och istället för att kunna fokusera på att ordna upp strulet på var punkt spreds TLC:s koncentration över resten av banan när det blev växelfel precis överallt. Som grädde på moset började halkan göra att flera turer över hela gröna linjen gled förbi diverse stationer, andra var tvungna att trycka P eftersom de backat sig i nödis för att kunna öppna passagerardörrarna.

Tur 5 ropade från Gullmarsplansbryggan där tåget hade glidit mot den röda dvärgsignalen och vidare in i stoppbocken med besked, varpå personal skickades ut till bryggan och föraren omhändertogs enligt konstens alla regler (efter att man försäkrat sig om att hon inte själv var skadad). Tågen fortsatte storartat att glida förbi både signaler och stationer och föraren på tur 62 lät mycket frustrerad och orolig över att hans tåg körde förbi trots att farten sänkts betydligt (ned under sth för rött läge till och med). Röda linjen fick stopp i Axelsberg och växelfel mellan Fruängen och Mörby centrum. Blå linjen slutade vid tvåsnåret att stanna i Kista på grund av halkan.

Växelfelen var omfattande och innebar både stopp samt stora trafikstörningar. I depåerna kunde extratågen inte komma in på grund av snöpackade växlar. Strulet i Farsta gjorde att tågen fick vända i Farsta centrum istället för att åka hela vägen till stranden och växelfelet mellan HÖD-HAG innebar att ett enda skytteltrafikståg trafikerade sträckan medan övriga nittontåg vände på mellanspåret. Snart ordnade både det och växelfelet i Åkeshov upp sig, men då kvarstod ännu ett växelfel -ner till Alviksbryggan. Linje arton vände därför vid Hötorget och Odenplan. De omfattande förseningarna och den oregelbundna trafiken gjorde livet surt inte bara för trafikanterna, utan även för förarna som förgäves ropade efter avlösning. Flera kollegor kom upp i fem timmar på samma tåg utan rast, några var till och med över den gränsen.

När till sist växeln till bryggan i Alvik åter ville vara med i leken bestämde sig istället strömmen i Hammarbyhöjden norrut för att alldeles kollapsa och tåget som försökte rulla in på stationen stannade tvärt. När det stod klart att den så populära strömglesa sträckan blivit mer strömlös än gles utrymdes tåget och med en stående tågkropp på stationen blev det till att köra enkelspår mellan Skarpnäck och Skärmarbrink medan banarbetarna samt snöröjning ryckte ut för att få ordning på det hela. Linje sjutton från stan började istället köras till Farsta och trafikanterna på sjutton var förståeligt frustrerade över utvecklingen. Två timmar senare rullade trafiken på linjen igång, men såklart med förseningar och oregelbundenhet.

SMHI har utfärdat en klass 2-varning för helgen och SL är enligt DN oroade, SvD varnar för trafikproblem.  Det innebär kort och gott att folk bör stanna hemma i stugorna och glo på OS, passa på att bunkra upp med mat och dricka så att det räcker några dagar. 😉

När snöstormen kom

Vintern tog återigen ett järngrepp om Stockholm när det på onsdagen helt enligt SMHI:s spådomar rådde snöstorm ute. Dagen efter var mångt och mycket översnöat, varpå tur 59 ropade tidigt på morgonen om att tåget knappt gick att köra upp för backen till Hammarbyhöjden norrut. Det var snö och is på strömskenan, tåget fick inte tillräckligt mycket ström helt enkelt. TLC undrade om det gick framåt och fick svaret att jodå, det gjorde det. Men väldigt långsamt. Någon timma senare ropade tur 25 från samma backe och den här gången fastnade tåget på linjen. TB/YTL kom till platsen och det fanns ingen annan råd än att köra tillbaka till Björkhagens station. För färd vidare norrut var man tvungen att bryta HS, annars hade det inte gått att besegra backen. Eftersom det brutits måste HS plombas om, dessutom verkade det vara något mer strul med 25:an eftersom den sedan gick i transport som trasa in i depån. Även mellan Rågsved och Hagsätra var det dåligt med ström, men där var det ingen som fastnade.

Torsdagen fortsatte i samma anda, men banans växlar tog då på sig huvudrollen när de en efter en på kritiska punkter bestämde sig för att sluta fungera. Åkeshov fick växelfel, likaså Vällingby, Högdalen och Alvik. Dessa var dock kortvariga, i Skärmarbrink verkade det vara två växlar som krånglade och TB med flera ryckte ut för att skotta samt sopa växel. Tågen på arton fick vänta i omgångar för att sedan passera signal i stopp, ge akt på växlars läge samt YTL:s handsignaler. Som grädde på moset när trafiken var som bäst igång fick tur 3 problem med det mesta vid T-Centralen på väg norrut. Det gick inte att öppna dörrarna och några fula felkoder stirrade hånfullt föraren i ansiktet. Tågen stoppades bakom och återigen ryckte befäl ut för att hjälpa till. I samma veva som befälet kom fram lyckades föraren öppna dörrarna från annan vagn och tåget kördes sedan undan.

På det stora hela fungerade dock trafiken bra, vilket den brukar göra när det snöar. Värre var det för pendeltågen och framförallt bussarna. SL hade i både gratistidningar och på nätet uppmanat folk att hålla sig till den spårbundna trafiken (och särskilt tunnelbanan) i den mån det var möjligt, varför det var mer folk än vanligt som stod på plattformarna och väntade. När belastningen ökar blir det gärna någon minut eller tres försening hit och dit men utöver det verkade de flesta turer rulla som de skulle.

Fredagen var lika vit och kall som torsdagen. MH hade turen att få varma hytter och slappade slött i dem.

Innerstadsstopp

Imorse föll ATP:n ur mellan Slussen och T-Centralen. Tillståndet varade ungefär en timme och smärre kaos uppstod, det blev dock aldrig lika rörigt som det kan bli under en eftermiddagsrusning eftersom morgonrusningen är kortare och tågen efter TLC:s omtågningar, vändningar, etc praktiskt taget går i tid. En kort stund efter att felet hade uppdagats gick det absolut inte att köra där och man började strax vända tågen på norra sidan felet vid Hötorget medan tågen på södra sidan vände vid Medborgarplatsen, senare Slussen. Ersättningsbussar rullade igång på sträckan och tågen i depåerna fick stanna där tills de fick höra något annat från TLC. Ett av tågen i Högdalen fick åka ut, de övriga ställdes för tillfället in. Tågen i innerstan åkte fram ett steg/en stn i taget fram till vändplatserna och samtidigt som det arbetades flitigt med att lokalisera och åtgärda det tekniska felet. Snart började 17 och 18 vändas i Skärmarbrink respektive Gullmarsplan för att få undan tåg från kön till Medborgarplatsen. Enbart linje nitton När det blev tur 33:s tur att vända i Slussen fick man inte i signalen, dessutom höll folk på att arbeta med ATP-strulet i närheten så det tog en stund innan det gröna ljuset sken mot föraren och det bar av mot Slussens plattform fyra för vad som blev den sista vändningen där. Ty runt åtta var trafiken åter igång på sträckan till trafikanters och förares förtjusning, vilket då gjorde att enbart omturandet av tågen, vändningar och avlösningspussel kvarstod.

I övrigt konstaterade tur 8 att en vagn i hans tåg var iskall och omaktiverade i Farsta strand. Tre gånger. Detta då nya felkoder började dyka upp på IDU:n. Till slut skickades en montör ut till stranden och nian körde om åttan…

Lunka på, lunka på…

Jordbävning blev det inte när stora trafikstrulet efter flera veckor till sist kom, men nog kan man säga att det var en intensiv arbetsdag för alla förare, spx, pfv, ksv, trafikledare, med flera. Redan under fredagens tidiga timmar hade ett spårledningsfel kunnat konstateras vid Slussen och detta skulle vara hela dagen, kvällen och nästan in mot natten. På eftermiddagen blev nian av med en strömsko och fick totalt strömbortfall flera gånger på sträckan Medborgarplatsen-Gullmarsplan. I Skärmarbrink var det bara att tömma tåget och ta in trasan på bryggan. (Självklart såg traktens mindre begåvade ‘konstnärer’ till att klottra tåget i flera omgångar under kvällen.) Samtidigt verkade det som om strömskon vid sitt frånfälle även hade tuttat eld på tidningspapper eller dylikt i växeln mellan Slussen och Medborgarplatsen, där rökutveckling uppstod. (Enligt SvD var det en fiberduk, inte papper.) Både befäl och räddningstjänsten ryckte ut till stationen och trafiken stannades tills dess att inspektionen av platsen var klar. När klartecken till körning kom luktade det fortfarande bränt papper -tillsammans med spårledningsfel både infart Slussen söderut och sedermera även i växeln Gullmarsplan söderut mot Skärmarbrink var kaoset snart ett faktum.

TLC, som var en man kort denna eftermiddag, gjorde så gott de kunde med att styra om trafiken. Dessvärre hade de fått order from above att inte ställa in extratågen, som därför åkte ut på banan och orsakade mer kaos när hela innerstan snabbt blev igenkorkad av södergående köande tåg som bara kunde köra några meter åt gången fram till signal 013 infart Slussen, där förarna fick trycka P och passera signal i stopp. (Likaså var det framför signal 239 vid Gullmarsplan.) Hade tåget väl kommit förbi signalen var det bara att köra i normal hastighet. Ganska snart insåg man att det var alldeles för många tåg ute och dessa började tömmas, köras in på bryggor och vändas upp på diverse ställen. Inga omtågningar gjordes under de första timmarna, utan förarna åkte omkring med sina (i vissa fall 30-50 minuter) sena tåg och hoppades på bättre tider. Dessa bättre tider kom tyvärr inte direkt, utan många förare satt över tiden på sina tåg eller fick lov att fortsätta köra efter att de hade slutat för dagen.

Mitt i alltihop fick tur 72 ett nödbromshandtag draget i Fridhemsplan och fick gå bak för att återställa. Tur 12 ombads vända vid Rådmansgatan på bryggan och gå i transport till Vällingbydepån, men var istället tvungen att gå i trafik när det visade sig att två fulla ryssar fortfarande fanns kvar ombord. Tur 79 fick ett nödbromshandtag draget på Pollak och tur 78 jublade över att signal 013 blev grön, men ropade mindre muntert sedan över radion för att hälsa att tåget gått i nödis eftersom signalen tvärt slog om till rött. Banarbetarna höll nämligen på att fixa och dona med den fastlåsta växeln som orsakade felet och signalen slog om litet som den ville under en timma tills de (slitandes i sitt anletes svett) började få fason på den.

Under tiden ropade fler och fler förare att de hade suttit maxtiden sex timmar på sina tåg och syndikalisternas blockad blev verksam efter fem timmar på samma tåg. TLC och TX pusslade med avlösningar, raster och hemgångar så gott det gick. Men med sengångarkörandet genom staden var det svårt att få till de ordinarie avlösningarna. Reserverna gick åt fort, som alltid vid större trafikstörningar var det bara att hålla tummarna för att det stod någon och väntade när man skulle ha rast eller gå hem. Radion dominerades av P-knappstryckningar och både trötta, rastberövade förare samt trafikledare som varken fick toapauser eller ro. För att rensa upp bland tågröran ute på banan började tåg köras in i depåerna på löpande band. När det blev dags för nästa skift på TLC hade orken runnit av oss alla och de förare som hade suttit alldeles för länge på sina turer, utan någon avlösning ännu i sikte, fick ställa upp tågen på bryggor, mellanspår och äntligen gå hem. Förutsatt att de inte jobbade över genom att köra transporter till Vällingbydepån eftersom Högdalshallen enligt uppgift nästan var full.

I samma veva började de festsugna stockholmarna ge sig ut på stan för att sätta sprätt på lönepengarna. Tonårsfyllorna som höll i dörrar, spårsprang i Blåsut och nödöppnade samma dörrar som de höll i bidrog inte direkt till att minska de förseningar som fanns. Som tur var hade omtågningen då påbörjats och framåt elva var det flera tåg som låg någorlunda rätt tidsmässigt.

MH hade i jämförelse med sina kollegor en relativt lugn dag, men likaväl var det förbannat skönt att komma hem. Kära arbetskamrater, vi slet alla som djur idag och förtjänar att sova riktigt jävla gott i natt.