Kategoriarkiv: Tvärbanan

Det där långa höstinlägget

Veckor kommer och går, men behovet av kollektivtrafik består. Nu är det höst, vilket alltid innebär mer slitage på vagnarna, större folkmängd och diverse roliga fel i, eller ute på, banan.

Efter en kortare inkörningsperiod har den underliga turlistan ändå blivit aningen mer etablerad än dagarna då den infördes. Den är fortfarande inte bra, i den meningen att körtiden norrut gör att nitton oftast ankommer Hässelby strand sent, varpå föraren får stressvända tåget eftersom vändtiden numera är bara fyra minuter där. Det betyder att tågen som åker söderut lämnar stationen ca två till fyra minuter sena. Körtiden söderut är längre, varför tiden körs in lagom till innerstan. Flera kollegor har påpekat att den nya turlistan gynnar innerstadsstockholmarna, men inte förortsborna. Dessutom skapar stressen norrut, plattformsbytesraster på sex minuter, samt de kortare vändtiderna, arbetsmiljöproblem. En kollega uttryckte det som att ‘det vore kul att få se en kopp kaffe någon gång’, en annan menade att ‘måste man gå (på toa) så måste man’. Sammanfattningsvis har förarna börjat lära sig att arton och nitton har bytt turnummer, men de mer arbetsmiljöovänliga aspekterna av turlistan kommer att leva kvar länge.

Vad har hänt under de senaste veckorna:
Tur 58 felanmälde sin V2:a redan i Högdalsdepån på grund av en stark, frän lukt som föraren beskrev likna den som uppstår vid klottersanering. Hon kände att det stack i hals och bröst och menade att det förmodligen inte var någon bra idé att köra ut vagnsetet i trafik, eftersom exempelvis astmatiker kunde reagera kraftigt och få andningssvårigheter. TLC kontaktade hallen, som skickade ut en sniffare och huruvida vagnarna gick ut i trafik eller ej vet vi tyvärr inte.

Tur 55 hade härom veckan svårt att ta sig ut från Vällingbydepån. Föraren rapporterade att felkod 13 dök upp på displayen, följaktligen ombads han omaktivera tåget. Sagt och gjort. Problemet var nu bara det att tåget fick för sig att snarare lägga till felkoder än att dra ifrån. Felkoderna 13 och 2 stirrade föraren i ansiktet och då tåget hindrade andra turer från att åka ut, fick han byta körände och köra tillbaka in i depån. Detta gick dock mycket långsamt, eftersom tåget drog dåligt.

I Farsta strand hade en traktor parkerats på uppställningsspåret. Det innebar att alla tåg som skulle in på plattform ett gick i nödbroms, då traktorn ‘läckte’ genom växlarna så att tågen trodde att det fanns en stoppunkt där. Ett dygns P-knapptryckande senare var dock traktorn bortkörd och trafiken till Farsta strand kunde rulla på som vanligt. Eller kunde den?

Under en dryg månad har förarna kunnat köra och stanna tågen utan några som helst problem. Det berodde på att oljelådorna inte varit lika påfyllda, att vissa underhållsfordon hade tvättats, liksom spåren och så vidare. Nu, veckor senare, var oljelådorna fyllda till bredden igen och tågen började halka runt i innerstan på de vanliga stationerna. Dessutom blev farstagrenen blixthal, vilket gjorde att spåret mellan Farsta centrum och stranden blev skrämmande att köra på. En morgon knastrade det till på radion, följt av ett rent dödsångestskrik när föraren på väg söderut kände att bromsarna inte tog alls. Med rödljuset i tunneln började tåget dessutom självbromsa tvärt, vilket gör att det glider ännu mer. Nödbromsen slog an och förvärrade läget betydligt. ‘NÖDBROMS! NÖDBROMS! NÖDBROMS!’, skrek föraren skräckslaget över radion. Med tanke på att växeln stod mot fel plattform, där framförvarande tåg just kört in, var det inte svårt att förstå varför kallsvetten började rinna på TL, kollegor och föraren själv. Krocka eller inte krocka, katastrof eller inte? -Som tur var stannade tåget av sig självt, men det hade nästan kört förbi den röda signalen med alla tre vagnarna. Föraren skickades iväg på drogtest och restriktioner återinfördes återigen mellan stationerna. Det var exempelvis sth 60 längsmed hela Farstagrenen under en vecka…

Veckan efter verkade det vara strul på samtliga trafikslag, med allmänna pendelproblem, tvärbanekaos och växelfel i Liljeholmen på röda linjen. Trafiken blev så skral på bana 2 att tur 4 ombads vända och köra mot Norsborg. Men föraren kände att han, trots behörighet, inte kände banan tillräckligt väl för att göra ett besök. Samma dag orsakade en färdbeviskontrollpatrull uppståndelse vid Globen. Tur 13 rapporterade att en kille hade flytt kontrollanterna och hoppat ned på norrspåret. Han sprang mot Gullmarsplan. Norrgående tur 10 fick i uppdrag att avsyna spåret mellan Enskede gård och Gullmarsplan. Några minuter gick och sedan kom ett anrop från föraren, som meddelade att ännu en person som hade flytt från kontrollpatrullen befann sig på spåret och att hon därför stod still. Personen sprang dock snabbt mot tvärbanan och tåget kunde sedermera långsamt rulla in till stationen. Föraren lät väldigt saklig, som de flesta brukar låta när de är chockade. Från TLC kom ingen fråga om avlösning eller om hon var okej och när hon vid Gullmarsplan meddelade att spåren, förutom incidenten vid Globen, var utan anmärkning, svarade TL att ‘jaja, avsyningen var ju bara för formens skull’. MH:s ögonbryn gick i taket vid det senare uttalandet och tankarna vandrade genast till hur stressade TLC har låtit på sistone. Det verkar inte bara vara förarna som har fått en tyngre arbetsbörda, utan även trafikledarna.

Förra veckan hade bana 1 två riktiga kaosdagar. Onsdagen inleddes med ett spårledningsfel vid Gamla stan på söderspår, vilket innebar att förarna var tvungna att trycka P för att komma vidare. Senare på morgonen anropade en tur från Gullmarsplan norrut om att tåget krängde till kraftigt bara några meter efter hållmärket på spåret från plattform ett. Befäl kallades dit och rapporterade att rälen hade kapats, den hölls samman av lite plåt och allt rörde sig. En hastighetsbegränsning på sth 15 infördes, men kort därefter hälsade befälet att skarvarna rörde sig alldeles för mycket, det blev därmed totalt körförbud från plattform ett. Förarna på linje sjutton och arton fick börja vända tågen och köra söderut, linje nitton gick som vanligt och resurser sattes omedelbart in för att göra spåret farbart vid plattform ett. Efter bara en timme hade man lyckats dra ihop alltsammans såpass bra att trafiken kunde börja rulla som vanligt, eller i vart fall hjälpligt. För förarna innebar stoppet ett allmänt kaos i form av spruckna avlösningar, för PLE blev det mycket telefonsamtal och ett allmänt pusslande för att lösa situationerna som uppstod (såsom lång tid på tåg och uteblivna raster). Framåt eftermiddagen började det mesta reda ut sig.

Torsdagen följde och var lugn. Sedan kom fredagen och tur 34, som på vägen norrut från Farsta strand gick i nödbroms (pga problem med ATP:n) ett antal gånger. När föraren kom till Sandsborg fick han order att utrymma tåget och rulla i transport till Gullmarsplan, där ett av extratågen skulle finnas och utgöra tågbyte. Förarens avlösare fick således ta över extratåget, som turades om till en ny 34:a och föraren på extratåget tog över trasan. Nya tur 34 rullade iväg norrut, samtidigt inväntade gamla 34:an grönt ljus ut till bryggan. På väg genom växeln gick det relativt bra… ända tills tåget fick för sig att gå i nödbroms igen. Denna gång nöjde det sig inte med en P-knappstryckning. Eller ens två. Som trasan stod, gick det inte att bedriva trafik. Tågen på väg in till Gullmarsplan kunde inte köra in helt till plattform två och eftersom tågtrasan stod mitt i växeln, gick det inte heller att få tågväg norrut från plattform ett. Stoppet var ett faktum. Trafikbefäl skickades till platsen, samtidigt som föraren meddelade att han hade klarsignal men att tåget inte drog. Efter några korta ordväxlingar undrade en erfaren TL hur många vagnar det fanns på displayen. Föraren meddelade att han bara hade en vagn där. De andra två verkade ha ‘tappats’ på vägen in mot bryggan. Drygt en timme senare lyckades befäl och förare få in tåget på bryggan. Sedan kördes det, i två delar, till Högdalsdepån. Även denna dag blev det därmed kaos, spruckna avlösningar och trötta förare ombads köra vidare/köra på sina raster. Tågen rullade inom kort i relativt god tid, men problemen med avlösningarna fortsatte timmar efteråt; det är så det brukar vara. Vi tycker med andra ord inte heller om när det blir stopp i trafiken. Det kanske är spännande först, eftersom det repetitiva mönstret i jobbet bryts för en stund, men när konsekvenserna av ett stopp landar i medvetandet är det inte riktigt lika roligt längre.

Denna vecka var det mest spektakulära rödljuskörningen mellan Hässelby gård och Hässelby strand. Det regnade ute och var halt i allmänhet. Tur 4, som hade fått röd signal innan Hässelby strand, kunde inte få stopp på tåget som istället gled förbi signalen med flera meter. Tur 41, som hade grönt ut från stranden, kunde småchockat konstatera att det stod ett tåg en hårsmån från hennes eget när det gick genom växeln. Tur 41 blev omturad till en fyra och tågen på nitton kunde inte åka hela vägen ut till HÄS på nästan en timma. Istället fick de köa, ömsom vända på andra ställen. När gamla fyran till sist körts in på plattform ett, var enbart ett spår tillgängligt för nittontågen fram till dess att den nya föraren på fyran kunde ta över och köra söderut.

Veckans snackis:
MTR:s VD lovade att bromsa omorganisationen, nu ska den istället genomföras från och med den första oktober. PLE och TX försvinner, arbetsledarna tar vid och det hela verkar vara allmänt rörigt. Flera kollegor undrar om hela planen är förnuftig, men vi får se hur det hela kommer att bli.

Medarbetarenkäten trillade ner i brevlådan nu i veckan och förarna förhåller sig till denna med blandade känslor; hälften tycker att det är obligatoriskt att fylla i den, hälften menar att man aldrig ska svara på sådana enkäter eftersom det alltid finns något sätt för frågeställarna att identifiera den som besvarar frågorna.

Omplaceringen har flyttats, nu är det den 18 oktober som är placeringsdatumet. Hellre sent än dåliga tjänster, därför tycker MH att det är ett bra beslut att flytta placeringen. Nackdelen med detta är dessvärre att vi förare får sitta på de slavtjänster vi har just nu under några veckor till. När man frågar PLE eller chefen om när placeringen ska skickas ut, får man veta att alla förseningar är fackets fel. När man frågar facket säger de att planerarna måste göra bättre tjänster. Och det senare kan man hålla med om; planerarna borde ha lärt sig hur man gör bra tjänster vid det här laget. Det känns som om tjänsterna har blivit sämre och sämre de senaste två åren, för att nu nå botten.

Jobbsökande. Ännu fler kollegor börjar se sig om efter nya arbeten. Detta är båda bra och dåligt; det är bra för de som har bestämt sig för att de vill göra annat och verkligen ser till att genomföra förändringar. Det dåliga är att vi kommer att förlora flera omtyckta arbetskamrater. Men vi önskar dem alla lycka till. 🙂

Annonser

Rökt förare rapporterar

När Veoliahoran anlände till jobbet var det bara att göra som flera av kollegorna; hoppa på första bästa tåg eftersom förarna från morgonskiftet hade suttit alldeles för länge och kört utan rast. Man bedrev ingen trafik genom innerstan (där var det totalstopp), utan på norra sidan vändes tågen i Odenplan och på södra sidan vändes linje sjutton i Skanstull, arton i Skärmarbrink och nitton i Gullmarsplan. På röda linjen kördes alla extratåg in, tågen vände i Mariatorget, Stadion och Karlaplan. Det var mycket folk ute och på röda möttes förarna av en hel del rök vid Östermalm. Avlösningarna sprack och raster drogs in på löpande band då ett tågs avlösare kunde befinna sig på fel sida om trafikavstängningen och den lilla trafik som fanns skulle gå med någorlunda jämna luckor. Många förare hade dessutom slut för dagen sedan lång tid tillbaka, men TLC gick ut med ett allmänt meddelande om att det i en klausul finns en force majeure för sådana här oförutsedda tillfällen. Men både de och trafikexpeditionen gjorde vad de kunde för att ordna raster och avlösare.

Det oförutsedda tillfället var såklart arbetstågsbranden (som tydligen hade startat i en laddningskabel) i en tunnel mellan T-Centralen och Kungsträdgården. TLC meddelade att det var en ordentlig brasa som räddningstjänsten kämpade med och förklarade sedan att ersättningsbussar från Gullmarsplan rullade samt att Tvärbanan kunde ta med trafikanter till Alvik så länge trafikstörningarna varade. Runt kvart-tjugo över ett hade TLC fått kopplingsbesked vilket betydde att elen skulle kunna läggas i igen (det måste alltid göras spänningslöst när räddningstjänsten arbetar, av säkerhetsskäl såklart) men trafiken kom inte igång igen förrän dryga kvarten senare eftersom man ville se om tåg som stod strömlöst fick tillbaka linjespänningen ordentligt och eftersom luckorna behövde drygas ut. Då det inte hade gått några tåg genom stan skulle det gå trögt då tågen låg med bra mellanrum på de andra sträckorna. Men snart rullade första tåget genom staden och trafiken var i full gång, sånär som på stationerna T-Centralen och Fridhemsplan vilka var avstängda på brandkårens order.

Nu när trafikkaoset långsamt klarnade tog avlösningsdramats andra akt vid och TLC undrade vilka förare det var som hade suttit länge på sina tåg. Tur 76, 82 och 71 sade i tät följd över radion att de hade suttit över sex respektive fem timmar på samma tåg jämfört med de vanliga tre till fyra. TLC noterade tiderna och började tillsammans med TX försöka få förarna att hamna rätt i tillvaron. En hierarkiskt ordnad lista gjordes där den som hade suttit längst hade topprioritet. I samma veva skulle tur 51 rulla från Farsta strand, men hans tåg hade för stora hjulplattor och borde därför inte vara ute i trafik. Vagnarna kördes tillbaka och sedan inväntades montör som VH tolkar det. Minuterna gick och förare efter förare möttes av tomma avlösningsplatser samt det glada beskedet att det inte fanns någon reserv (reserven fick påhugg redan innan tjänsten hade börjat, av förståeliga skäl). Till slut hade mångas arbetsdag överskridits med upp till två timmar; en förare ropade nästan med gråten i halsen. menandes att denne hade börjat 05:33 på morgonen och att klockan nu var 15:30. Föraren orkade helt enkelt inte mer. TLC gjorde en notering på sin lista och lyfte luren till TX.

Den stora omturningen av tågen påbörjades, för att tågen skulle gå enligt turlistan samt för att underlätta för de förare som satt på fel tåg och nu skulle börja jaga det de egentligen skulle sitta på. Mitt i all villervalla med avlösningar, småförseningar och så vidare ropade tur 83 från Ängbyplan där någon hade dragit ett nödbromshandtag längst bak i V3:an. Föraren gick bak för att återställa och meddelade när hon var tillbaka i hytten att tåget rullade med en stor färsk målning på just V3. Turen vändes upp i Vällingby och efter en närmare inspektion rapporterades en målning över hela M-delen och delar av A-delen in. TLC sade ett tag senare att det blev ett tågbyte i Högdalen söderut. Tur 82 ropade från Stora mossen, där några killar satt sig på en grässlänt med kameror i nävarna. De verkade vänta på något. Klottertåget, konstaterade TLC och ringde efter vakter efter att ha fått gossarnas mer precisa placering.

Tur 83 ropade senare igen efter tågbytet, då fel turlista låg i det nya tåget. En ny ordnades fram. På annat håll fastnade tur 79:s hyttdörr i Slussens plattform på samma ställe där de alltid fastnar norrut. En förare från syndikalisterna ropade att han behövde bli avlöst innan Alvik eftersom hans fack har blockad mot arbete som överskrider fem timmar utan rast; avlösning fick han, men först i Alvik söderut. I stan högg många trafikanter tag i en och ställde alla möjliga frågor om resvägar och bussar. Tyvärr gick blå linjens ersättningsbussar mellan Centralen och Västra skogen, vilket gjorde att vi fick hänvisa dem till att gå från Gamla stan/Hötorget eller St: Eriksplan/Thorildsplan till ordinarie hållplatser för ersättningsbussar. Det var ett jäkla meck för de stackars trafikanterna att ta sig hem. Särskilt i början, när vi inte fick någon som helst info om vart de skulle hänvisas till. Ordern blev att ropa innan stationerna ifråga. TLC fick löfte av brandkåren att de inställda stationerna skulle kunna trafikeras från ett visst klockslag, men den tiden kom och gick. Förbikörningen fortsatte. Tur 76 rapporterade att det var några personer som promenerade på T-Centralens plattform, varpå TLC menade att det säkert var personal från någon av myndigheterna på plats. 76:an påpekade att de så kallade myndighetspersonerna var i femtonårsåldern ungefär och då ropade TL på nordvästra bilens befäl som fick undersöka saken. Man undrar ju hur de hade tagit sig in eftersom alla linjer körde förbi och stället var igenbommat…

Framåt kvällen började kvälls- och nattarbetande förare sina skift. Förarna satt inte längre på fel tåg i samma utsträckning och det blev för första gången på länge ganska tyst på radion. Då och då frågade någon om det fortfarande var förbikörning T-Centralen och Fridhemsplan, vilket fick ett jakande svar från TLC. En tur fick skit från några ungdomar som stod och rökte inomhus. Det enda han hade gjort var att påpeka att rökning var förbjuden…

Runt halv tio meddelade de att tågen i St: Eriksplan och Kristineberg skulle stå still, eftersom loket som hade brunnit skulle bogseras bort från bana 3. Ordern ställdes dock in efter en stund; personal på plats ringde och meddelade att flyttandet hade försenats. Tågen kunde köra igen. Söderut meddelade tur 81 att polisen hade påbörjat sina traditionella tågkontroller, vilka pågick under 30-40 minuter. En timma senare kom beskedet att tågen åter kunde trafikera de inställda stationerna! Branden hade tagit cirka elva timmar att släcka, om man får tro Aftonskvallret.

Då var det dags för Veoliahoran att utmattat ragla hemåt, men ändå med en viss stolthet i sinnet. Återigen påminns man om vilket teamwork tunnelbanan egentligen är. Och stolt blir man även som stockholmare. Visst, en del gnäller, skäller och är arga men många är också väldigt förstående och tåliga. Det är närapå becksvart ute nu, de starkt surt rökstinkande arbetskläderna vädras ute på balkongen och kvällsduschen är avklarad. Bröstet är tungt och ögonen svider. Fan vet vad man har andats in under arbetsdagens tio färder genom stan… det luktade ju satan; olja, metall, syra, med mera. Att köra in i tunneln mot Fridhemsplan söderut och se röken komma rullande mot en gör verkligen att man tänker efter. Visserligen var det stora störningar i trafiken idag, precis som vid kabelbranden på röda linjen i december förra året. Men vi har ändå varit lindrigt drabbade -det kan lätt gå så mycket mer illa. Vid kraftig rökutveckling sprids röken snabbt ut i stora delar av tunnelsystemet och det är lätt att drömma upp värstascenarion.

Men det är rätt deprimerande, dessutom är det här blogginlägget redan löjligt långt och därför ämnar Veoliahoran nu istället göra en varm kopp choklad, krypa i morgonrocken och dega framför TV:n en stund innan det är sovdags. Ha en bra kväll och sköt om er allesammans!

Kontakten ur

Dagen började inte bra för stockholmsresenärerna; en kontaktledning hade blivit nedriven i Bromma och vare sig Nockebybanans eller Tvärbanans vagnar kunde rulla ut i trafik. Bussar ersatte från klockan 4:45 på morgonen och åtta timmar framåt för tolvan, medan Tvärbanans resenärer kunde börja åka redan efter fem timmar om man får tro SL:s störningsinfo.

Snart var det dags för VH och kompani att börja jobba. Det var ganska tyst på radion, men några rop kom det väl ändå -ett som stod ut var TLC:s önskan om att tur 32:s förare skulle kolla sitt tåg noga eftersom en trafikant hade glömt kvar sin hund (!) i tåget. VH missade tyvärr hur det hela slutade, men för sin inre blick ser hon en hop mardrömsscenarion. Stulen vovve, vovve som spårspringer, etc… att tappa bort jycken är inte skoj.

Det knastrade till över radion igen och tur 26 frågade om han fick trycka P. Tåget hade gått i nödbroms utan vare sig anledning eller felkod och behövde fortsätta rulla söderut. Jodå, det gick bra att trycka. Några minuter senare ljöd förarens stämma igen när tåget beslöt sig för att ge sjutton i att åka längre än någon station eller två. Det skulle även bli ett tredje anrop, efter vilket TLC sade åt föraren att tömma tåget och gå i transport till Gullmarsplan, där tågbyte med turen 25 skulle ske. Det var nämligen mer nödvändigt att ha en 26:a än 25:a i trafik eftersom den förra går hela vägen till Skarpnäck, medan den andra bara vänder på Pollak. Sagt och gjort. Nya tur 25 fick köra in i hallen och kvittera ut ett felfritt vagnsset samt gå i transport norrut till Hötorgets brygga, där turan vändes upp för att gå söderut.

Och i Stora mossen (norrut) fick tur 20 inte upp sina dörrar, varpå tåget omaktiverades. Med ett till tåg ståendes på linjen i självaste Vinkelboda var det tur att omaktiverandet fungerade. Just Stora mossen var annars denna dag dörrpermissivtryckandets paradis. Ingen ropade dock in för att fråga varför, det var först på kvällen som en förare undrade om det verkligen skulle vara så. TLC hade inget svar på frågan och lät nästa förare se om samma öde drabbade hennes tåg. Hon hade varit med under ett antal timmar och meddelade direkt att det hade varit så hela dagen. Mysteriet tätnade därmed en aning och nu har vi då för tillfället två stationer som kräver dörrpermissiv; Stora mossen norrut och Krillan söderut. Ja, om man bortser från Blåsut söderut (som är en modern klassiker på grund av sin rysligt korta slinga efter renoveringen) och Svedmyra söderut där man ibland får trycka.

Eftermiddagen fortsatte i stilla lunk, tills tur 8 bytte körände på bryggan i Alvik och upptäckte att någon hade nödöppnat en dörr. Då fick vi ett avbrott i tristessen eftersom någon person inte setts till och sträckan därmed behövde avsynas. Tur 9, 38 och 27 fick täcka in området och meddelade alla att det var utan anmärkning. Strax efter detta ropade TLC att förarna på linje nitton skulle hålla utkik efter en pojke som hade kommit bort. I samma veva ropade tur 32 att det norrgående tåget i Sockenplan var målat på V3:an, vilket ledde till att TLC upplyste föraren på tur 42 att han var målad och skulle inspektera omfattningen närmare i Hässelby strand. Föraren hade dock kastat ett öga på vagnen redan då och meddelade att det såg ut som om alla M-delens tre dörrpar var övermålade. Det föll sig väl med tågbyten eftersom tur 43 skulle in i hallen varvet efter och de två tågen turades om tidigt för att sedan bytas i Högdalen söderut. Några frågor kom upp om signalläggningen och så vidare från TLC:s sida under bytet, men så brukar det bli strax efter skiftbytet. Snart kunde nya tur 42 åka vidare mot Hagsätra medan 43:ans förare körde in klottervagnarna i Högdalsdepån.

Från Hagsätra var det tänkt att tur 37 skulle tas ur trafik för kvällen och rulla in i hallen. Föraren fick dock problem med ett ‘knarkarpar’ som försenade transporten; kvinnan låg däckad kvar i tåget medan mannen hade lyckats kliva av, väntat tills dörrarna hade stängts och sedan börjat skrika och slå på tåget. TLC sade åt föraren att sitta kvar i hytten medan vakter kallades och i kamerorna såg de mannens beteende varpå det konstaterades att han förmodligen ville att dörrarna skulle öppnas. Föraren öppnade dörrarna så att mannen kunde försöka väcka liv i den avtuppade kvinnan, vilket enligt föraren förmodligen skulle visa sig vara mycket svårt, samtidigt som vakter inväntades för att eskortera de tu från stationen.

Dagens snackis var nog, (utöver de mörka IDTS-skyltarna vid Thorildsplan och det eviga dörrpermissivtryckandet), liberalernas förslag på att gräva ner Centralstation

Modevisning i tunnelbanan

Imorse hade vi vagnbrist, några avgångar ställdes in men sedan fortsatte dagen på ett lugnt sätt. Veoliahoran noterade att plattformsvärdarna på Hötorget fortsätter att småmingla och vifta med händerna litet grann vid avgång för att hindra trafikanter från att dundra in i tåget. Givetvis springer de despo-stressade stockholmarna ändå in mellan dörrarna som små skott, utan större insatser från nämnda plattformsvärdar. Om de hade presenterats som rusningens stenhårda men rättvisa riddare skulle det säkert råda en annan ordning på torpet, men nu är de praktiskt taget lanserade som trivselvärdar istället. Nej, utrusta dem med klappbräden och kevlarrustning så ska ni få se på andra bullar! 😉

Bana 3 hade rökutveckling vid Solna centrum och fick därför ett tvärstopp, med ersättningsbussar som tillfällig lösning medan orsaken till röken inspekterades. Ungefär en timma senare var trafiken igång igen på blå, med de obligatoriska förseningarna för förarna att bita i.

Tvären hade fått ett växelfel nere i självaste Alvik, fick Veoliahoran höra i mässen. Det hade varit relativt lättåtgärdat och spårtrafiken kunde börja rulla bara en halvtimma efter felets uppkomst.

Mer man fick höra i mässen var att SL har gått in i ännu ett sökande skede i jakt på mängder av det hiskeliga turkosblå tyg man vill sy de nya jackorna och västarna av. En förare hade samtalat med ett par access-informatörer som hade fått den nya uniformen och kontentan av det hela hade tydligen varit att man känner sig som en clown i rampljuset i den. Färgen lyser milsvida. Och det är mjukiskläder-varning på plaggen. De enda ute i kollektivtrafiken som har en respektabel uniform är nog kontrollanterna.

Om Veoliahoran fick bestämma skulle det iochförsig fortfarande vara putsade knappar i dubbla rader, skärmmössa respektive båtmössa med SL-emblem och lackdojjor som gällde. Eller de militärt inspirerade plaggen. Man är ju uniformsfetischist! Skämt åsido, en riktig uniform för mer respekt med sig än en kofta och är ordentligt mycket snyggare. Bara något så enkelt som de gamla västarna och kavajerna ger ett korrekt, propert intryck och gör att man känner sig litet rakare i ryggen. Man borde dra lärdom av SJs uniform från 2008, den ser iallafall presentabel ut. Men nej, varför göra det när det finns en hel värld asbilliga tyger av tvivelaktig kvalitet att sy heteronormativa mjukiskläder av?

Ingen vet hur länge vi kommer att få vänta på den nya uniformen, en röst hävdade att det säkert kommer bli ända fram till när SL presenterar vem som vunnit anbudskampen om tunnelbanan. Vi får se, under tiden är det bara att avnjuta denna lilla modevisning som Veoliahoran har satt ihop tillsammans med sina bästisar Stålmannen och Mary-Sue för att ge er en preview av den nya uniformen:

Stålis har här på sig en finstickad cardigan med slips till den blå skjortan, medan Mary-Sue bär nya flygvärdinnelooken charmigt kokett.

Stålis har här på sig en finstickad cardigan med slips till den blå skjortan, medan Mary-Sue bär nya flygvärdinnelooken charmigt kokett.

Känner ni den friska fläkten av sommaren? Under den varma västen för de litet kyligare sommarnätterna bär Stålis den stiliga vita uniformsskjortan, medan Mary-Sue ärtigt kombinerar kjolen med dampikétröjan.

Känner ni den friska sommarbrisens fläkt? Under den varma västen för de litet kyligare sommarnätterna bär Stålis den stiliga vita uniformsskjortan, medan Mary-Sue ärtigt kombinerar kjolen med dampikétröjan.

Brrrrr, hösten är här! Känner du hur det blåser, Mary-Sue? säger Stålmannen och gör en machopose i sin fina knallturkosa jacka. Tihihi, kvillrar Mary-Sue och undrar om man kan matcha jackan med rosa skor.

Brrrrr, hösten är här! Känner du hur det blåser, Mary-Sue? säger Stålmannen och gör en machopose i sin fina knallturkosa jacka. Tihihi, kvittrar Mary-Sue och undrar om man kan matcha jackan med rosa skor.

Nej, nu går Veoliahoran och spelar avslappnande hack and slash på konsolen!

Vändning Krillan

Söndagen började bra, ett par smårop vid fyratiden om ditten och datten, men sedan var det kolugnt. Såpass lugnt att Veoliahoran nästan slumrade till av välbehag i sin hytt där värmen surrade muntert. Lagom mycket folk dessutom, eftersom det var efter shoppingrusningen. Runt halv sju hojtade TLC så det skrällde på radion; ’38, STÅ KVAR I ALVIK! 19.38!?’ Sedan stoppade man omgående även nitton som stod i Kristineberg. Tur 9 blev tillsagd att åka till Thorildsplan och inte längre medan tur 8, som stod i Brommadepån, helt enkelt fick stå kvar där. Sirener ljöd i kvällen och infarten till Tranebergsbron i båda riktningar kantades av blåljus. (Se artiklar i Häxpressen, DN, SvD samt Aftonskvallret.) Polisen och brandförsvaret gav strax beskedet att en av Stockholms mest använda broar var avstängd för all trafik på grund av rasrisk. Bilisterna och trafikanterna fick panik, vilket yttrade sig i att bilar körde kors och tvärs för att hitta nya färdvägar medan trafikanterna oroligt travade fram till tågförarna för att få veta vad det var som hände. Det var bara att informera efter bästa förmåga genom micken och dra varenda alternativ resväg man kunde på en höft.

TLC beordrade snabbt vändning av tågen i Alvik och Krillan. Med flera tåg i rad som nu stannades i Abrahamsberg, Fridhemsplan och St:Eriksplan var det viktigt att få igång en jämn trafikering igen trots den avskurna färdvägen. Trafikanterna norrut måste plötsligt åka runt stan för att komma hem och förarna blev därför givetvis trots informerandet överösta med frågor, vilket ledde till ännu fler förseningar. Har man någon gång under ett totalstopp försökt att vända en tur i tid förstår man problemet; först går det inte att komma ut från hytten eftersom trettielvahundra pers skockar sig runt föraren, sedan ska ett flertal springa efter och hindra en på vägen till andra köränden eftersom de i chock totalt har glömt/stängt ute första högtalarutropet. Efter mycket om och men måste föraren be om tillstånd att trycka P för att rulla, vilket inte är det allra lättaste när kaos brytit ut även över tågradion. (Det är överhuvudtaget svårt under kaosdagar för alla att få veta vad som gäller över radion. Turer vänds till höger och vänster, de dras in eller hamnar i osynk och måste fråga om hur TLC har planerat för dem. Det kan vara svårt att komma fram. Blir det tyst tänker man ‘aha’ och trycker på sändknappen, bara för att höra det förrädiska ‘dduuuuuu’-pipet som indikerar att en annan förare hunnit före.)

Problemet SL fick var att all trafik var avstängd på bron. Ersättningsbussar på sträckan gick alltså inte att göra rakt av. Efter tio minuter-en kvart kom lösningen att låta trafikanterna på gröna linjen få byta till blå och åka till Västra skogen, där ersättningsbussar gick mot Brommaplan. Att åka röda linjen till Liljeholmen och byta till Tvärbanan eller att åka till Gullmarsplan och göra detsamma var också det ett alternativ. I taket ropade dessutom informatören om pendeltågsresvägar. Trafikanterna på de vändande tågen i Krillan satt således kvar ombord för att åka söderut i jakt på den reservresväg de valt.

Nu gällde det att styra upp mängden tåg på banan. Framförallt söder om bron, där alla artonturer utom en befann sig. Lite enkelt räknat inser man då att det var alldeles för många tåg ute på den delen av banan och med bryggan Gullmarsplan avstängd skulle det inte gå att vända sjuttonturerna där, vilket annars brukar vara praxis vid stora trafikstörningar. Totalt kaos var att vänta, TLC löste det hela med att låta linje 17 trafikera Skarpnäck-Skärmarbrink så att linje 18 kunde vända gropen Odenplan eftersom det inte gick att komma till Alvik. Nitton fick rulla från Hässelby till Alvik, samt Hagsätra till Kristineberg och där vända. Med sjutton blev det praktiskt knepigt med vändningen i Skärmarbrink, eftersom man på grund av den knappa restiden från punkt A till B enbart kunde använda sig av tre tåg på sträckan i jämförelse med fyra som det annars brukar bli. Flera sjuttonturer fick gå in i hallen, tillsammans med ett par artonturer. Nu skulle man ju kunna tro att det började bli ordning på torpet, om det inte hade varit så att tur 31 bestämt sig för att klappa ihop i Kristineberg. (Som det tredje vändande tåget där dessutom.) Med plattform ett i Krillan blockerad av en surt stillastående trasa blev vändandet där mer omständigt eftersom mer tid förlorats och förarna fick som lösning köra upp till plattform två på motspår.

Avlösningarna började självklart spricka nu när ett flertal förare befann sig på fel sida om stan. Hade man tur kunde PLE lösa det med någon reserv eller någon avlösande förare som stod tåglös. Många hade inte turen att bli avlösta och fick spendera flera timmar extra på sina tåg (fem timmar i sträck är max vad man får sitta), andra fick offra sina lunch- eller toaraster.

20:50 kom klartecknet från polisen och brandförsvaret om att det gick att trafikera bron igen. Men eftersom 31:an fortfarande tvärvägrade flytta på sig vad Citybilen och övriga personalen på plats än gjorde, var tågen på linje 19 tvungna att efter Thorildsplan gå upp på motan och rulla så hela vägen till Stora mossen där växeln över till medspår finns. Med tåg som då måste avvakta tio-femton minuter i Abrahamsberg, medan motspårståget körde på sträckan i obligatoriska 50km/h, hann det bli stora förseningar. Eller som informatören uttryckte det i högtalarna; ‘Stora… STORA förseningar på linje 19’. Som om ett ‘stora’ inte räckte för att förklara magnituden av det hela.

Det var bara att köra på och hoppas på ett mirakel, men som de luttrade förare vi är allesammans visste vi att the båttåm was nådd och att det bara var att förvänta sig mer av samma medicin. Det skulle dröja lite drygt en timma till innan trasan 31 kunde bogseras undan så att trafiken kunde börja rulla ordentligt på nitton igen. Och då var redan de flesta förares scheman uppfuckade bortom allt förstånd. Nu är det ju tyvärr som så att TLC har en stor fin tavla med lysande små prickar där de kan se hela trafiken, men de kan inte se när vi förare ska sluta. Det innebar bland annat att P i omgångar fick hojta över radion att han ville bli avlöst en tre,-fyra gånger innan något ordnades och att J fick köra fram och tillbaka likt en dödens lammunge mellan Farsta-Hötorget-nej-Odenplan-transport-nej inte transport, trafik till Gullmarsplan-nej, Högdalen och in i hallen. A med flera fick det muntra beskedet att de trots hemdepå Högdalen skulle gå i transport genom stan och in i Vällingbydepån istället. De som kört in turer tidigare på kvällen hade tur och fick skjuts, de senare hemgångarna fick ta sig hem på egen hand medan de absolut senaste depåingångarna tack och lov skulle få hemskjuts ordnad, eller i värsta fall taxi. Eftersom TLC efter några timmars strul här och där hade rå-PMS kanske just taxi är ett riktigt välkommet alternativ.

Det var en tuff kväll för oss alla, man märkte att både förare och trafikledning var dödströtta på skiten när bitchigheter brände till här och där i uppriktiga missförstånd på radion. Repliken ‘Ni kör som vi säger åt er’ får tala för den delen. Veoliahoran höll på att sätta sin ömt sparade godisfisk i vrångstrupen åt den kommentaren i mellanhytten på vägen hem.

En omelett, någon?

C hade full rulle på tur 24 igår kväll. Vid Odenplan stod det några killar och kastade ägg på frontrutan, som blev alldeles gulspräcklig och simmig. Det är småläskigt när folk kastar saker mot frontrutan, men istället för att bli arg är det bara att tänka som så att alla dessa personer som gör sådant är mindre intelligent begåvade personer än en själv. Förhoppningsvis växer de upp en dag och blir ansvarsfulla människor… hm, nja, det vore kanske för mycket att hoppas på? Särskilt innanför spärrarna. Det känns ibland som om folk öppnar handväskan eller ryggsäcken och dumpar hjärnan i den innan de träder in på området. Det skulle iallafall förklara varför en farbror släpade ombord en kundvagn full med sopsäckar på Cs tåg just vid Odenplan. Eller, vem vet; bagladytrenden kanske har nått Stockholm med full kraft nu?

Gårdagen bjöd på ett antal burkplockare utefter banans stationer, såväl ungvalpar som äldre rutinerade rävar. En av de mer organiserade siktades i Blackeberg på eftermiddagen, han är en riktig kändis och lätt att känna igen på sin beiga jacka, keps och framförallt på sin långa gripklo i metall med vilken han plockar burkar från spåret med. Problemet med klogubben är att han brukar knata runt i sin egen lilla värld och man kan som förare räkna med att han lugnt kan hänga halvvägs med överkroppen ner mot spåret i sin jakt på 50 öre. Att varningstuta med tyfonen brukar funka, iallafall. Han är alltså inte döv, bara tankspridd. De gånger uppmärksamheten är höjd på gubben gömmer han sig i trappan upp till plattformen, bakom hissen eller annat valfritt skrymsle. Han vet att de rödklädda vakterna annars får nys om var han håller hus och eskorterar ut honom från området. Föga anar han att det dessa gånger redan strömmat in rapporter om hans förehavanden och om vilka stationer han går av vid för att fortsätta sin skattjakt. Missförstå oss rätt nu; burkplockarna är bra, eftersom de får bort burkskräpet. Vad som är mindre bra är att de inte fattar att spåret är farligt och att man kan dö om man beträder det. Därför håller vi koll på dem.

Man arbetade igår med växelpartiet och spåret norr om Vällingbydepån för att reparera skadorna efter urspårningen från dagen innan. Uppenbarligen var det inte så farligt, eftersom endast vissa turer beordrades gå ner via Råcksta. Senare på kvällen kunde hemgångare börja rulla ner via mellanspåret Vällingby igen.

Tvärbanan hade någon krock eller vad det var igår, trafiken från Guppet ner till Sickla och tillbaka var iallafall inställd. De ropade om att trafiken ersattes med bussar däremellan. Jag vet inte om det krockades med en bil eller liknande, men annars hade det väl rubricerats olycka istället för kollision. Många vilsna själar irrade runt uppe i biljetthallen och bråkade med varandra om huruvida ersättningsbussarna gick från vägen utanför eller om man var tvungen att ta sig upp till bussterminalen ‘på taket’. Lösningen blev att hälften gick till vardera buss och tryckte innan någon smart på ena stället uppenbarligen faktiskt läste vad som stod på hållplatsen och konstaterade att bussarna inte alls gick därifrån. Massvallfärd mot rätt hållplats, mao. Veoliahoran hann precis se det stresstyngda lämmeltåget dra förbi när arbetspasset började. Folk brukar alltid gnälla på att det informeras för lite i sådana här situationer, men frågan är om de inte helt enkelt vill kunna ha någon anställd att skylla på, som ‘borde ha sett till’ att de inte framstår som bortgjorda illitterata idioter i sitt yra kors-och-tvärs-springande.

Imorse var det strömavbrott på 18 ut mot Farsta men även mot Hässelby, vilket orsakade inställning av trafiken på sträckorna. Med ett sådant facit (eller omen?) redan på morgonkvisten ska det bli kul att se vad stenåldersbana ett kommer att hitta på idag under eftermiddagen och kvällen. Ett växelfel eller två… kanske bjuds vi på ett saftigt signalfel. Eller varför inte ännu en kabelbrand mellan Medis och Skanstull så att det blir fett tvärstopp?

Nu blev det kväller!

Det har varit personalbrist idag. Enligt tyst florerande rykten ska det ha funnits för lite förare till tågen de senaste dagarna, vilket har inneburit att befäl har fått rycka ut i körning. Även utbildningen sägs försöka punktmarkera tåg utan ordinarie förare, vilket Veoliahoran i sådana fall inte märkte av. Det verkade mest som om folks tåg blev kapade till både höger och vänster varför det ibland i mässen ploppade in förare lika glada som nyblivna lotterivinnare.

Största stoppet för TUB1 under eftermiddagen var sjukdomsfallet L fick på sitt tåg. En man var mycket illa däran, kanske var det därför ingen hjälpte honom ut på plattformen och ambulansen tog i sin tur lite tid på sig att komma till platsen. Det kan tyckas kallsinnigt att helt burdust dumpa en sjuk trafikant på en station och köra iväg, men det håller tidtabellen medan den sjuke kan få frisk luft (till skillnad från det fadda luftbytet i C20-vagnarna) och andrum i väntan på assistans. Föraren larmar alltid TLC vid dessa situationer och TLC larmar i sin tur ambulans eftersom de har direktlinje till SOS. Även om den sjuke förpassas till en stationsbänk är hjälpen alltid på väg. Å andra sidan är ett liv värt mer än en tidtabell, varför vissa saker ändå måste få ta sin tid. Det är svårt att göra en direkt bedömning av ett händelseförlopp man inte har alla detaljer kring. Cirka 15 minuter efter anrop kunde trafiken återigen så smått börja rulla. På tunnelbanan hände det inte mycket mer än vad som sker på en fredag annars; TUB2 och TUB3 drogs med inställda avgångar på grund av vagnfel. Röda hade ordningsproblem, vilket senare även drabbade gröna. Som sagt; det är fredag. Folk håller i dörrar, nödöppnar, nödbromsar, spyr och har allmän cirkus i vagnarna.

Häromdagen skrev jag att Tvärbanan hade varit gudabenådad från trubbel den dagen då alla andra banor hade haft någon form av krångel. Men, men, säg den frid som varar för evigt! Idag blev Tväris strömlös tack vare ett strömavbrott som även drabbade oss på tuben mellan stationerna Fridhemsplan och Kristineberg. För vår del innebar det att signalerna betedde sig underligt (hoppade ur och dylikt), en del tåg på sträckan gick omotiverat i nödbroms simultant, Fridhemsplan hade nödbelysning i taket medan Thorildsplan drogs med svarta IDTS-skyltar hela eftermiddagen. (Att köra in på Fridhemsplan var rena kvällen, så skumt var det inne på stationen. Plötsligt vandrar tankarna till hur det var för Londonborna att gömma sig i tunnelbanan under andra världskriget. Bara filtar och vatten saknades-plus någon halvt misguided Florence Nightingale.) Strömlösheten på Tvärbanan varade i tre timmar innan trafiken kunde släppas på igen. Givetvis var det ingen info som gått ut till oss förare om att banan blivit strömlös, det var först när en förare undrade om denne missat något eftersom en ersättningsbuss för Tvärbanan rullade förbi som besked kunde ges från TLC. Oh, joy.

Men inte nog med det, det blev debacle dubbelt upp i Alvik eftersom Nockebybanan drabbades av ett vagnfel vilket gjorde att sporadisk trafik gick med två vagnar mellan Alvik och Nockeby. Parallellt med dessa två trotjänare rullade det ersättningsbussar på sträckan, vilket myriaden väntande Brommabor på plattformen självfallet hade missat. Muttrandet av svavelosande eder över SL, Connex, förare, spärrvakter samt fan och hans moster rabblades lika pliktskyldigt som böner i ett nunnekloster när några få upplysta började sin vandring ner till bussarna. Kom igen, är det inte dags att fixa det där jämrans infosystemet nere i Alvik nu? Vem vet, vi skulle ju kunna anmäla SL till Lyxfällan så att Charlie och Mathias kan reda upp finanserna och som grädde på moset lämnar över en fin check på ett nytt högtalarsystem i slutet av avsnittet. Ok det är inte realistiskt, men å andra sidan… hur realistiskt är det att förvänta sig att högtalarna kommer att lagas under detta århundrade?