Tyst oktobersöndag

Söndagsmorgonen började med ett himla glidande, då daggen i kombination med kylan skapade blixthalka på sina håll banan runt. Flera tåg gled lite för långt eller hade svårt att stanna och en förare, vars tåg hade stannat nästan förbi signalen, blev beordrad att byta körände och köra tillbaka tåget in till plattformen. Föraren ifrågasatte nyttan i att gå ända till sluthytten för att köra tillbaka tåget någon ynka meter, men fick sedan snällt lomma iväg och flytta vagnarna iallafall. Kanske var det problem med signalen, kanske var TL överansträngd eller så litade man inte på att tåget skulle kunna stanna vid backande. Vem vet? Det slirade i vart fall duktigt ute på gröna linjen och flertalet P-knappar trycktes under morgonens första timmar.

Inomhushalkan fortsatte med samma intensitet som dagen innan, på de sedvanliga stationerna. Vad som däremot inte fortsatte i samma grad var betongsprutningen. Under morgonen verkade arbetet med denna ha upphört, det var bara vid ett tillfälle som MH upptäckte lite dimma på stn Odenplan under dagen. Bryggan rapporterades dock fortfarande vara inkapslad av betongdamm och många förare undrade om någon kommer att städa eller tvätta bort det senare.

Tvätta och städa bort saker fick hjältarna på jourstäd göra under stora delar av morgonen. Spyor, snabbmatsförpackningar, burkar och glas var det enda kvarvarande på plattformarna som vittnade om att människor hade befunnit sig i tunnelbanan under lördagsnatten. De sovande fyllorna städades bort av en annan instans i form av pigga ordningsvakter. Det mesta såg ut och fungerade som det skulle när stockholmarna började åka in till stan vid elvatiden på dagen och radion var därför ovanligt tyst.

Några smärre knaster kom det ändå; En förare rapporterade att hans tåg hade plattor som var medel till stora, TLC meddelade att han fick skriva en rapport eftersom det inte fanns någon montör denna dag. Tur 36 fick vänta vid Gullmarsplan söderut då vakter letade igenom hans tåg efter en knivbeväpnad man. Denne omhändertogs och tystnaden på radion återupptogs.

Dagens snackis: MTR:s dementi av fredagens artikel, som ligger på intranätet tillsammans med en utlysning av tjänster på TLC. Kollegorna hade riktigt roligt åt det faktum att jobbutlysningen kom samma dag som artikeln i SvD, där bristen på trafikledare hade kritiserats.

Arbetsledarna, som är svåra att få tag på. Har de kopplat om telefonen eller gått under jorden? Förarna spekulerar.

Annonser

Dimman vid Odenplan

Det börjar långsamt lacka mot jul. Kanske kan man tycka att det är litet för tidigt att sia om vinterns intåg i vardagen, men när skyddsbrädorna på strömskenan är alldeles vitfrostig om morgnarna känns det som om hösten inte kommer att bli lika lång som vanligt. Kylan under dygnets tidiga timmar gör att morgondaggen ligger kvar länge på rälsen och följaktligen blir det då halt. Under lördagen rapporterade flera tåg in att de slirade, gled och halkade sig runt på utomhussträckorna. Från Farsta centrum ropade två olika förare om att de hade glidit litet för långt och undrade vad signalen visade, eftersom de båda hade hamnat jämsides med den och inte kunde se den. Båda gångerna gav TLC det lugnande beskedet att signalen var grön och två lättade förare kunde rulla vidare. Man passade på att utfärda en halkvarning över radion till alla förare, som därmed manades till extra försiktighet vid infart till station.

Tyvärr glömde TL att varna för inomhushalkan, som har återvänt. Det var särskilt halt i nedförsbacken mellan Hötorget och T-Centralen denna dag, vilket säkerligen ställde till det för de vagnar som är mer känsliga för halka än andra. Tur 62 felanmälde exempelvis sin V1:a eftersom den slirade för mycket. Snart ropade tur 72 (?) att en person, som var missnöjd då han missat tåget, hade bankat och slitit i hyttdörren tills föraren öppnade passagerardörrarna igen. Föraren ville förståeligt nog ha vakthjälp med mannen och fick veta att hjälpen skulle komma vid Gullmarsplan. En stund senare hälsade TL att vakterna hade fått annat jobb och att de kanske skulle komma först i Skarpnäck.

Under hela dagen ropade oroliga förare med jämna mellanrum om dammet som lagt sig som en dimridå över stn Odenplan. TLC hänvisade till att arbeten med Citybanan pågick och orsakade dammet, som kom från berget. Men lukten sade någonting annat, MH undrade i sitt stilla sinne om det inte var betongdamm och uppenbarligen var det flera förare som närde samma misstanke, varför föraren på tur 81 frågade efter mätningar av partiklarna, som kunde vara farliga. TL sade att han fick kontakta sin arbetsledare och skyddsombudet. När skiftbytet på TLC hade gjorts, bekräftade en TL att det var betongdamm som yrde runt i luften vid Odenplan (och som ligger i tjocka lager på bryggan i gropen, som en förare påpekade). Ett telefonsamtal till DLC avslöjade att det var betongsprutandet av en tunnel som orsakade dammolnen och mysteriet med ODP-diset är således löst. Man hälsade att betongsprutningen inte skulle vara farlig, men flera förare menade att de ändå kände att en mätning av dammpartiklarna vore bra, då dammet kan sätta sig i lungorna. Munskydd brukar ofta rekommenderas vid bygg- och sliparbete där partiklar frigörs ut i inomhusmiljöer, men både förare och trafikanter saknar sådana. Luften vid den dammtäckta bryggan är tung att andas och en mätning välkomnas varmt, då förarna som kör linje 17 på helgerna tillbringar en hel del tid bland dammpartiklarna. Fortsättning följer.

Mediadag i tuben

Dag ett för den nya organisationen kom till sist, på självaste tubens 60-årsjubileumsdag (!) och många är nog lättade över att dagen blev lugn och inte en repris av gårdagens enorma stopp. Flera förare uppmanades ringa ett nytt nummer till centrala bemanningskoordinatorn när de klivit av sina tåg och detta nummer var inte det som hade funnits med bland den information som kommit hem till brevlådan, eller som satt på platskontoren. De förare som ringde det anslagna numrets fyra sista siffror noterade mycket roat att det gick till SL:s försäljningssupport. Värt att nämna i sammanhanget är dock att det även finns fyra nya första siffror att knappa in; alla de gamla numren är skrotade. Utom de som går till TLC. Men det bytet kommer förmodligen snart också.

På kaosfronten var det intet nytt, men en förare konstaterade äcklat i depån att hans tåg inte var städat. Det var varken tidningsplockat eller genomgånget, varför en stor spya prydde golvet i en av vagnarna. Föraren fick ta en extraturs vagnar medan depåpersonalen körde iväg de andra för sanering. Extratågets förare fick snällt stå och vänta vid spår 15 tills vagnarna var sittdugliga. Sedan blev det åka av.

Tur 34 fick omaktivera i Skärmarbrink söderut eftersom dörrarna inte gick att stänga, men fick ordning på tåget efteråt. Nästa varv hände samma sak, men då gick dörrarna igen när föraren tryckte på handmikrofonens talknapp. -C20:s många små egenheter är sannerligen ett mysterium!

Dagens mest spänningsladdade ögonblick på radion var när en förare hade sprucken avlösning och slut för dagen. Tystnaden över radion innan TLC sade att de skulle ‘ringa TX’ var mycket talande. Efter tjugotalet sekunders gång meddelade föraren att problemet var överspelat; avlösaren var på plats. Och alla kunde andas ut.

Dagens snackis: Ingen lär ha undgått SvD:s artikel om säkerhetshotet mot tunnelbanan. (DN gjorde också ett referat, vilket är värt att länka enbart på grund av att det är så många mer eller mindre oinsatta lekmän som kommenterar artiklarna.) I mässen möttes den med jubel, eftersom de flesta förare har varit med om det ökade övertidstrycket som ständigt vilar som en bila mot nacken; reserverna har under de senaste månaderna används maximalt och ofta har det inte funnits personal att täcka upp spruckna avlösningar med, vilket innebär att en oavlöst förare snällt har fått köra vidare. Det kan bli, beroende på var man befinner sig, upp till en och en halv timma i övertid inledningsvis. Finns det ingen avlösning när föraren kommer tillbaka till avlösningsstället, får denne oftast beskedet att folk saknas och det blir ännu mer körning. Angående personalbristen beror den på att det inte utbildas lika många förare som förut och att förare har sagt upp sig. En kollega menade att TX aldrig har ringt så mycket om extrajobb som under detta år och undrade varför det har varit så få förarkurser.

Varför är övertid och personalbrist en säkerhetsfara? Jo, som många kollegor (och MH-teamet) alltid säger är yrket som förare ett säkerhetsyrke där uppmärksamhet krävs i stort sett hela tiden. När någon jobbar elva timmar finns inte det absoluta fokuset där längre, chansen att göra misstag ökar när huvudet inte riktigt hänger med. Personalbristen gör att fler heltidsförare får jobba över, vilket minskar dygnsvilan och på lång sikt gör föraren ständigt trött. (Varannan vecka jobbar en heltidsförare mellan 46-49 timmar, efter en sådan period är man sliten.) MTR verkar vilja lösa problemet med färre förare och fler körtimmar genom att nu förlänga tjänsterna och på sikt även arbetsdagen. Därmed förslaget på delade tjänster, som nedröstades av majoriteten förare men som godkändes av ST. Kollegorna som vi talade med om detta idag beskrev sedan skämtsamt den framtida förarkåren som en hög hålögda zombies…

Vi visste alla att bemanningen på TLC var dålig, men att den var så usel att bara en radiobil hade hand om alla banorna under helgen var en nyhet och tanken på en ensam YTL som får jobbet att ta hand om alla tillbud är skrämmande. Och en ensam TL på TLC ska inte behöva fatta en stor rad avgörande beslut som vid den berömda Rinkebybranden.

Mer media skulle det bli. Svt hade under dagen filmat ett regionalt nyhetsinslag, som sändes för någon halvtimma sedan.

Annan snackis: Terrornivån höjs, Sverige har nu nivå 3. Är det gult läge, översatt i tunnelbanetermer, månne? MH med team kommer iallafall hädanefter leta bomber och granater med förnyad entusiasm vid iordningställande av tågen i depån. 😉

Strömproblem på strömproblem

Under gårdagen gick TLC ut med ett allmänt meddelande om att det var strömlöst från Liljeholmen och söderut på både linje 13 och 14. Förarna hade redan sett att informationen hade börjat rulla på IDTS-skyltarna och väntade på att få veta om ersättningsbussar var beställda samt om strömlösheten skulle bli långvarig. Den varade i litet över en timma, medan Fortum felsökte och därefter åtgärdade felet. Utöver tunnelbanan var det ett stort antal hem söder om söder som inte hade någon el. I tuben hade ett flertal tåg stannat ute på linjen och dessa fick utrymmas. När elen väl kom tillbaka, började omtågnings- och avlösningskaoset. TX fick jobba hårt.

Denna morgon hade elmonstret slagit ut sina mörka vingar över gröna och blå linjen, som båda blev strömlösa på sträckorna Alvik-Odenplan samt Västra skogen-Kungsträdgården. Vilket orsakade allmänt kaos när stockholmarna skulle åka till jobbet. Plattformarna var alldeles mörka när folk väntade, myllrade och letade information. (Vilket är knepigt när det ofta finns en till två informatörer som ska räcka till lite över tusen resenärer.) Trafiken fick ersättas med bussar, vilket självfallet blev en mardröm för resenärerna; en buss rymmer som bekant inte ens en tiondel av ett fullsmockat rusningstrafiktåg och trängseln frestade tålamodet hos många. Timmar förflöt utan att felet hittades, SL fick först en indikation om att felet skulle ligga i två kablar men beskedet blev att det istället låg i en likriktarstation i Kristineberg. När elstrulets källa hade hittats, kunde strömmen ledas om och trafiken rullade igång med en tidmässigt söndersmulad turlista, spruckna avlösningar, uteblivna raster och omtågningsbehov. Även denna dag prövades respektive banas TX krafter. Medan förare, TX och TLC slet röven av sig för att få igång trafiken, passade skvallerpressen på att skutta ned till kaoset och vädra resenärernas missnöje för att sedan sätta det på pränt, men de flesta verkar ha en god förståelse för att personalen på golvet inte har någonting med problemen att göra;  istället måste underhåll och beredskap ses över. Dessutom måste den nya upphandlingen av tunneltågvagnar innebära att vi får tåg som tål väta och kyla. Det går inte att chansa på att antalet större stopp per år är sällsynta, det behövs alltid en reservplan.

TX betydelse på varje platskontor har de senaste två dagarna varit mycket tydlig. Från och med imorgon finns TX inte längre, utan istället genomför MTR en omorganisation som innebär att vi får ett par arbetsledare, ett centraliserat ‘bemanningskoordinator’-kontor ersätter TX och en central strategisk planeringsenhet ersätter de personalplanerare som har funnits på platskontoren. Enligt de arbetsbeskrivningar för yrkena som alla förare har fått hem i brevlådan, är ‘effektivitet’ ett av de starkaste ledorden. PLE-uppgifterna kommer till stor del att tas över av de nya arbetsledarna, men vissa frågor som de inte kan hantera får läggas på postlådor som nu ska finnas på platskontoren. Förarna hyser inte någon större tilltro för omorganisationen, utan inväntar med road uppsyn första bästa storstopp i trafiken, vid vilket den nya organisationen kommer att visa sina styrkor och svagheter.

Veckans snackis: En ny vinterjacka är under utveckling, eftersom den gamla inte duger att arbeta i på vintern. Den nuvarande jackan är en flerfunktionsjacka och är inte specifikt anpassad till kylan vintern innebär. Den nya jackan är blå, med röda armrevärer och kommer att skickas ut till förarna i februari. Eller, som en del kollegor skrattande uttryckte det; i god tid till att vintern är över. Vi håller tummarna för att den kommer tidigare, då en ny vargavinter står för dörren om man ska tro Metro.

TX försvinner. En dålig utveckling, menar majoriteten förare och i mässen undrade en kollega varför ‘precis allt’ ska försämras för förarna.

Folk på spåret. En PUT vid Medis i början av veckan  (en 60-årig man skulle hämta en tappad mobil på spåret och blev påkörd men överlevde), har fått förarna att undra huruvida en del resenärer är rädda om sig eller inte. SL har talat med DN om ett automatiskt spårlarm, MH med team undrar fortfarande när beslutet att glasa in plattformarna ska komma.

Det där långa höstinlägget

Veckor kommer och går, men behovet av kollektivtrafik består. Nu är det höst, vilket alltid innebär mer slitage på vagnarna, större folkmängd och diverse roliga fel i, eller ute på, banan.

Efter en kortare inkörningsperiod har den underliga turlistan ändå blivit aningen mer etablerad än dagarna då den infördes. Den är fortfarande inte bra, i den meningen att körtiden norrut gör att nitton oftast ankommer Hässelby strand sent, varpå föraren får stressvända tåget eftersom vändtiden numera är bara fyra minuter där. Det betyder att tågen som åker söderut lämnar stationen ca två till fyra minuter sena. Körtiden söderut är längre, varför tiden körs in lagom till innerstan. Flera kollegor har påpekat att den nya turlistan gynnar innerstadsstockholmarna, men inte förortsborna. Dessutom skapar stressen norrut, plattformsbytesraster på sex minuter, samt de kortare vändtiderna, arbetsmiljöproblem. En kollega uttryckte det som att ‘det vore kul att få se en kopp kaffe någon gång’, en annan menade att ‘måste man gå (på toa) så måste man’. Sammanfattningsvis har förarna börjat lära sig att arton och nitton har bytt turnummer, men de mer arbetsmiljöovänliga aspekterna av turlistan kommer att leva kvar länge.

Vad har hänt under de senaste veckorna:
Tur 58 felanmälde sin V2:a redan i Högdalsdepån på grund av en stark, frän lukt som föraren beskrev likna den som uppstår vid klottersanering. Hon kände att det stack i hals och bröst och menade att det förmodligen inte var någon bra idé att köra ut vagnsetet i trafik, eftersom exempelvis astmatiker kunde reagera kraftigt och få andningssvårigheter. TLC kontaktade hallen, som skickade ut en sniffare och huruvida vagnarna gick ut i trafik eller ej vet vi tyvärr inte.

Tur 55 hade härom veckan svårt att ta sig ut från Vällingbydepån. Föraren rapporterade att felkod 13 dök upp på displayen, följaktligen ombads han omaktivera tåget. Sagt och gjort. Problemet var nu bara det att tåget fick för sig att snarare lägga till felkoder än att dra ifrån. Felkoderna 13 och 2 stirrade föraren i ansiktet och då tåget hindrade andra turer från att åka ut, fick han byta körände och köra tillbaka in i depån. Detta gick dock mycket långsamt, eftersom tåget drog dåligt.

I Farsta strand hade en traktor parkerats på uppställningsspåret. Det innebar att alla tåg som skulle in på plattform ett gick i nödbroms, då traktorn ‘läckte’ genom växlarna så att tågen trodde att det fanns en stoppunkt där. Ett dygns P-knapptryckande senare var dock traktorn bortkörd och trafiken till Farsta strand kunde rulla på som vanligt. Eller kunde den?

Under en dryg månad har förarna kunnat köra och stanna tågen utan några som helst problem. Det berodde på att oljelådorna inte varit lika påfyllda, att vissa underhållsfordon hade tvättats, liksom spåren och så vidare. Nu, veckor senare, var oljelådorna fyllda till bredden igen och tågen började halka runt i innerstan på de vanliga stationerna. Dessutom blev farstagrenen blixthal, vilket gjorde att spåret mellan Farsta centrum och stranden blev skrämmande att köra på. En morgon knastrade det till på radion, följt av ett rent dödsångestskrik när föraren på väg söderut kände att bromsarna inte tog alls. Med rödljuset i tunneln började tåget dessutom självbromsa tvärt, vilket gör att det glider ännu mer. Nödbromsen slog an och förvärrade läget betydligt. ‘NÖDBROMS! NÖDBROMS! NÖDBROMS!’, skrek föraren skräckslaget över radion. Med tanke på att växeln stod mot fel plattform, där framförvarande tåg just kört in, var det inte svårt att förstå varför kallsvetten började rinna på TL, kollegor och föraren själv. Krocka eller inte krocka, katastrof eller inte? -Som tur var stannade tåget av sig självt, men det hade nästan kört förbi den röda signalen med alla tre vagnarna. Föraren skickades iväg på drogtest och restriktioner återinfördes återigen mellan stationerna. Det var exempelvis sth 60 längsmed hela Farstagrenen under en vecka…

Veckan efter verkade det vara strul på samtliga trafikslag, med allmänna pendelproblem, tvärbanekaos och växelfel i Liljeholmen på röda linjen. Trafiken blev så skral på bana 2 att tur 4 ombads vända och köra mot Norsborg. Men föraren kände att han, trots behörighet, inte kände banan tillräckligt väl för att göra ett besök. Samma dag orsakade en färdbeviskontrollpatrull uppståndelse vid Globen. Tur 13 rapporterade att en kille hade flytt kontrollanterna och hoppat ned på norrspåret. Han sprang mot Gullmarsplan. Norrgående tur 10 fick i uppdrag att avsyna spåret mellan Enskede gård och Gullmarsplan. Några minuter gick och sedan kom ett anrop från föraren, som meddelade att ännu en person som hade flytt från kontrollpatrullen befann sig på spåret och att hon därför stod still. Personen sprang dock snabbt mot tvärbanan och tåget kunde sedermera långsamt rulla in till stationen. Föraren lät väldigt saklig, som de flesta brukar låta när de är chockade. Från TLC kom ingen fråga om avlösning eller om hon var okej och när hon vid Gullmarsplan meddelade att spåren, förutom incidenten vid Globen, var utan anmärkning, svarade TL att ‘jaja, avsyningen var ju bara för formens skull’. MH:s ögonbryn gick i taket vid det senare uttalandet och tankarna vandrade genast till hur stressade TLC har låtit på sistone. Det verkar inte bara vara förarna som har fått en tyngre arbetsbörda, utan även trafikledarna.

Förra veckan hade bana 1 två riktiga kaosdagar. Onsdagen inleddes med ett spårledningsfel vid Gamla stan på söderspår, vilket innebar att förarna var tvungna att trycka P för att komma vidare. Senare på morgonen anropade en tur från Gullmarsplan norrut om att tåget krängde till kraftigt bara några meter efter hållmärket på spåret från plattform ett. Befäl kallades dit och rapporterade att rälen hade kapats, den hölls samman av lite plåt och allt rörde sig. En hastighetsbegränsning på sth 15 infördes, men kort därefter hälsade befälet att skarvarna rörde sig alldeles för mycket, det blev därmed totalt körförbud från plattform ett. Förarna på linje sjutton och arton fick börja vända tågen och köra söderut, linje nitton gick som vanligt och resurser sattes omedelbart in för att göra spåret farbart vid plattform ett. Efter bara en timme hade man lyckats dra ihop alltsammans såpass bra att trafiken kunde börja rulla som vanligt, eller i vart fall hjälpligt. För förarna innebar stoppet ett allmänt kaos i form av spruckna avlösningar, för PLE blev det mycket telefonsamtal och ett allmänt pusslande för att lösa situationerna som uppstod (såsom lång tid på tåg och uteblivna raster). Framåt eftermiddagen började det mesta reda ut sig.

Torsdagen följde och var lugn. Sedan kom fredagen och tur 34, som på vägen norrut från Farsta strand gick i nödbroms (pga problem med ATP:n) ett antal gånger. När föraren kom till Sandsborg fick han order att utrymma tåget och rulla i transport till Gullmarsplan, där ett av extratågen skulle finnas och utgöra tågbyte. Förarens avlösare fick således ta över extratåget, som turades om till en ny 34:a och föraren på extratåget tog över trasan. Nya tur 34 rullade iväg norrut, samtidigt inväntade gamla 34:an grönt ljus ut till bryggan. På väg genom växeln gick det relativt bra… ända tills tåget fick för sig att gå i nödbroms igen. Denna gång nöjde det sig inte med en P-knappstryckning. Eller ens två. Som trasan stod, gick det inte att bedriva trafik. Tågen på väg in till Gullmarsplan kunde inte köra in helt till plattform två och eftersom tågtrasan stod mitt i växeln, gick det inte heller att få tågväg norrut från plattform ett. Stoppet var ett faktum. Trafikbefäl skickades till platsen, samtidigt som föraren meddelade att han hade klarsignal men att tåget inte drog. Efter några korta ordväxlingar undrade en erfaren TL hur många vagnar det fanns på displayen. Föraren meddelade att han bara hade en vagn där. De andra två verkade ha ‘tappats’ på vägen in mot bryggan. Drygt en timme senare lyckades befäl och förare få in tåget på bryggan. Sedan kördes det, i två delar, till Högdalsdepån. Även denna dag blev det därmed kaos, spruckna avlösningar och trötta förare ombads köra vidare/köra på sina raster. Tågen rullade inom kort i relativt god tid, men problemen med avlösningarna fortsatte timmar efteråt; det är så det brukar vara. Vi tycker med andra ord inte heller om när det blir stopp i trafiken. Det kanske är spännande först, eftersom det repetitiva mönstret i jobbet bryts för en stund, men när konsekvenserna av ett stopp landar i medvetandet är det inte riktigt lika roligt längre.

Denna vecka var det mest spektakulära rödljuskörningen mellan Hässelby gård och Hässelby strand. Det regnade ute och var halt i allmänhet. Tur 4, som hade fått röd signal innan Hässelby strand, kunde inte få stopp på tåget som istället gled förbi signalen med flera meter. Tur 41, som hade grönt ut från stranden, kunde småchockat konstatera att det stod ett tåg en hårsmån från hennes eget när det gick genom växeln. Tur 41 blev omturad till en fyra och tågen på nitton kunde inte åka hela vägen ut till HÄS på nästan en timma. Istället fick de köa, ömsom vända på andra ställen. När gamla fyran till sist körts in på plattform ett, var enbart ett spår tillgängligt för nittontågen fram till dess att den nya föraren på fyran kunde ta över och köra söderut.

Veckans snackis:
MTR:s VD lovade att bromsa omorganisationen, nu ska den istället genomföras från och med den första oktober. PLE och TX försvinner, arbetsledarna tar vid och det hela verkar vara allmänt rörigt. Flera kollegor undrar om hela planen är förnuftig, men vi får se hur det hela kommer att bli.

Medarbetarenkäten trillade ner i brevlådan nu i veckan och förarna förhåller sig till denna med blandade känslor; hälften tycker att det är obligatoriskt att fylla i den, hälften menar att man aldrig ska svara på sådana enkäter eftersom det alltid finns något sätt för frågeställarna att identifiera den som besvarar frågorna.

Omplaceringen har flyttats, nu är det den 18 oktober som är placeringsdatumet. Hellre sent än dåliga tjänster, därför tycker MH att det är ett bra beslut att flytta placeringen. Nackdelen med detta är dessvärre att vi förare får sitta på de slavtjänster vi har just nu under några veckor till. När man frågar PLE eller chefen om när placeringen ska skickas ut, får man veta att alla förseningar är fackets fel. När man frågar facket säger de att planerarna måste göra bättre tjänster. Och det senare kan man hålla med om; planerarna borde ha lärt sig hur man gör bra tjänster vid det här laget. Det känns som om tjänsterna har blivit sämre och sämre de senaste två åren, för att nu nå botten.

Jobbsökande. Ännu fler kollegor börjar se sig om efter nya arbeten. Detta är båda bra och dåligt; det är bra för de som har bestämt sig för att de vill göra annat och verkligen ser till att genomföra förändringar. Det dåliga är att vi kommer att förlora flera omtyckta arbetskamrater. Men vi önskar dem alla lycka till. 🙂

Kort höststart

Hösten kom till bana 1 med besked denna vecka och på onsdagen var det extra tydligt, när morgonkylan slog sina klor i stockholmare på väg till arbetet. Flera resenärer hade bytt bort sommargarderoben mot långärmat och även någon enstaka mössa kunde siktas i folkmassorna.

Trafiken var blandat rörig och organiserad. Förarna hängde på stationerna för att vänta in sina hålltider, samtidigt som vändningarna innebar en del sena avgångar. Att förändra ett fungerande system tar tid och utfallet av en sådan förändring kan bli antingen katastrofalt eller fantastiskt. För MTR är det säkerligen fantastiskt, eftersom tågen ligger i tid även om det väntas vid en hel del stationer. Förarna är dock fortsatt skeptiska, MH-teamet likaså.

Tur 27 ropade från Hagsätra och plattform två där en tvärslå i staketet hade lossnat, alternativt bänts loss. Föraren menade att det kunde vara ett första steg i en process där klottrare kanske skulle klippa upp staketet och kunna springa in och ut för att måla tågen. DLC kontaktades.

I Farsta strand rapporterade tur 42 in klotter. TLC frågade om det rörde sig om en målning eller streck och svaret blev att kluddpellarna hade varit framme och gjort en stor graffitimålning på en av vagnarna. Som tur var skulle tåget bara åka genom stan och sedan rulla in i depån. Därmed togs det inte ur trafik direkt.

Tur 50 hade otur med hyttdörren. Den fastnade i Råckstas plattformskant. Efter att ha ryckt och dragit i dörren, lyckades föraren få den att stängas.

Och kring Ängbyplan verkade ett djur befinna sig på spåret, men det försvann lika kvickt som det kom, av radion att döma.

Hösttrafiken rullar

Tisdag och morgonkaos. Det var ingenting särskilt som hade hänt, men idel röda signaler över hela banan ställde till det. Väntande förare ropade otåligt från sina ändstationer och ville byta färg på signalen. TLC hade ett sjå med att ordna detta under rusningen och tidvis kunde en del TL vara rentav snäsiga. Men när rusningen lade sig, försvann även de täta signalropen och mysstämningen på TLC ökade säkert med 100-200%…

Tur 55 ropade från linje arton för att meddela att det låg en död räv mellan rälerna på sträckan Sandsborg-Skogskyrkogården. Det arrangerades för upplockande av det stackars djuret och TL förhörde sig om var den låg mer exakt. Farstagrenen fick uppleva mycket. Ett tågs förare berättade skamset att han hade stannat tåget vid tvåvagnsmärket och öppnat dörrarna. De stängdes kvickt, varpå han gick bak för att kontrollera att ingen hade ramlat ut ur tåget. När han hade försäkrat sig om att allt var i sin ordning kördes tåget in helt på stationen och en händelserapport skrevs senare.

Morgonen var annars lugn. Litet senare återkom rapporterna från gårdagen om koppelåkare, vilka rörde sig runt Slussen. Främst hade de synts åka på bana 2:s sida men det är ändå alltid en självklarhet att skärpa uppmärksamheten även på bana 1. Koppelåkning är en allvarlig och mycket dumdristig företeelse, varje upptäckt samt hindrad koppelåkare innebär att någons liv blir litet längre.

Dagens snackis: Hösttrafiken och turlistan. Förarna tycker att den är uppåt väggarna och är varken förtjusta i vare sig de nya körtiderna eller de kortare vändtiderna, det allmänna omdömet tycks vara att det är tur att körtiderna är längre eftersom man inte hinner vända tågen och avgå i rätt tid åt det håll man ska. Att det har lagts till och dragits ifrån minuter hit och dit är förvirrande. Särskilt när de har lagts till/dragits ifrån på fel ställen. Frustrationen är stor.

Mer frustration blev det dock under dagen. En kollega som lämnade mässen såg mer än lovligt skeptisk ut när han kramade sitt placeringskuvert i näven. PP hade iallafall varit förutseende nog att maila ut placeringsnumren på en lista till förarna, nu saknas bara papper för val av utlåning, elev, etc. De stora nyheterna verkar vara att inga S1-jobb finns och att mellanjobben har fått en mycket längre sträckning; nu finns ut/mellan och in/mellan som sökalternativ. Sådana mellantjänster på dagkommendering betyder att personalplaneraren med gott (?) samvete kan planera in en förare att sluta tio-elva på kvällen och börja elva dagen efter. Resultatet? -Zombieförare som till slut är för trötta för att köra. Vilket i längden blir en säkerhetsrisk.