Diskussionerna kring säkerheten i tuben fortsätter. SEKO bemöter SL:s testsystem för varning vid spårbeträde med kalla fakta; enda helt säkra lösningen för att förhindra att folk hoppar ned på spåret eller trillar ned är en inglasning. Ty ett tåg kan inte bromsas så att det står stilla på ett par sekunder. Vi snackar om flera ton tåg, folk i tåget (samt ett antal färre boggis än i de gamla tågen om man pratar om C20) och en bromssträcka på flera, flera meter. Vilket också nämns i artikeln.
Något som vi kanske borde nämna är det faktum att alla som blir påkörda inte dör; fler klarar sig -närmare bestämt 75%. I trafiken försöker vi förhindra olyckor innan de sker; alla som arbetar med den spårbundna trafiken, från trafikledare till spärrisar, förare, städare och värdar av olika slag, har god koll på när man behöver varna om eventuell olycka. Står någon för nära plattformskanten på andra sidan varnar den förare som lämnar stationen det mötande tåget över radion, likaså varnar TLC när de har fått tips om starkt berusade på plattformen eller om någon beter sig udnerligt (ex. står på en och samma station, vankar av och an länge samt stirrar på spåret). Men hur mycket man än försöker undvika något händer det ibland iallafall. Och då är det fördjävligt för alla inblandade parter.
Idag var det en idealisk arbetsdag där ingenting direkt hände. Sådana dagar är de bästa. Tur 2 fick med sig en trafikant ner på bryggan vid vändningen i Alvik, där personen ifråga nödöppnade en dörr för att komma ut. Föraren förklarade att hon skulle vända och passageraren lugnades av det beskedet. Vad föraren inte hade räknat med var att dörren inte ville återställas helt, utan den indikerades fortfarande som öppen på IDU:n. Nästa arton rullade till bryggan och fick med sig tvåans resenär tillbaka till Alvik. I samma veva lyckades föraren på tvåan trycka igen det trilskande dörrparet och fick därmed order att gå i transport söderut för att gå i rätt tid från Farsta strand. Trean rullade efter i trafik och sedan var det mesta frid och fröjd. Då både dimma ute i det fria och från förarnas andedräkter förkunnade att kylan var tillbaka igen kom självfallet de iskalla hytterna och passagerarutrymmena som ett brev på posten. Pass.utrymmets problem är välkänt; kretskort saknas och då blir det kallt. Dessa berömda kretskort tycker man ju borde gå att beställa. Det känns riktigt skamset de gånger man får köra runt ett tåg där flera vagnar är kalla. Beträffande hytterna trodde vi att problemet var löst med hjälp av den nya kupévärmaren/flygplansmotorn men ett antal sådana värmare har under de senaste dagarna felanmälts då de gått sönder…
SMHI; snälla, ge oss goda nyheter framöver. Vi vill ha sol.
EMTEÄRRHORA 