Kökaravan genom innerstan

Det första gårdagen bjöd på var ett spårledningsfel som morgonen ärvde från natten. Felet låg mellan T-Centralen och Hötorget norrut, vid signal 182 som envisades med att rött var den enda signalbild den ville visa. Efter omsorg och trugande från TLC kunde rödgult läggas, varpå förarna vid körning från centralen fick stanna och kvittera för att kunna köra vidare. Dessvärre fungerade inte detta alla gånger, utan många fick komplettera hela förfarandet med att trycka P för att få tågen att dra. Följden av ett spårledningsfel mitt under morgonrusningen blev att sträckan mellan Gullmarsplan och Hötorget blev fullproppad med köande tåg som väntade på att få åka fram till den trilskandes signalen och kvittera.

Banarbetare kom snart till signalen och påbörjade arbetet med att söka efter felorsaken. Och efter någon timma var TLC:s omtågande samt vändningar av tåg igång. Tåg vändes i Vällingby, Alvik, Gubbängen och Högdalen för att passa in i turlistan. Vändningarna var fler än de brukar vara, förmodligen för att undvika ett avlösningskaos av Guds nåde.

Det blev ändå en del spruckna avlösningar igår, men som tur var fanns det reserver och bara ett fåtal fick köra vidare utan  avlösning. Men visst märker man vilken röra det är med ‘bemanningskoordinator’ och ‘strategisk planerare’ som sitter i Solna och inte har minsta koppling, annat än telefonledes, till gröna linjen. Det innebär en mindre förståelse för personalens behov, stämningen i mässen och organisationens kärnverksamhet överlag. Att centralisera och bygga en högre hierarkisk trappa än den som redan har funnits sedan SL-tiden känns mycket oklokt, menade en kollega. Det är som om en läkare skulle välja att skilja huvudet från kroppen på en patient och förvänta sig att denne överlever, uttryckte en annan kollega. Fortsättning följer, MH med team ser tiden an för närvarande och väntar med skräckblandad förtjusning på stoppet med stort S.

Dagens snackis: Inte nog med att nya trafikledare sökes på intranätet, nu ska nya förare rekryteras också. Deltidare, även kända som personalkategorin MTR sagt att de inte behöver. Kollegorna hade mycket roligt åt detta.

All denna media. De flesta förarna är glada över att allmänheten får en glimt av hur det är att jobba i tunnelbanan i dagsläget. Däremot ställer man sig frågande till kopplingen media verkar göra mellan elstoppet i torsdags och bemanningsproblemen. Flera kollegor påpekade att media istället borde koppla problemen till arbetssituationen som den är nu i kombination med banans och tågens skick samt underhåll.

Inomhushalkan och slirande tåg. Alla vet att det glider, halkar och slirar överallt nu. Men ändå är det mycket få som rapporterar in det till TLC. En kollega undrade om det beror på att förarna inte tror att rapporterna hörsammas, eller för att slirandet börjar bli det normala banläget. Vem vet?

Olycka vid T-Centralen igår kväll. Röda linjen drabbades av ännu en PUT. En sådan händelse är något man lever med hela livet, oavsett utgången och allas tankar gick idag till föraren, som förhoppningsvis mår bättre nu än igår.

Strömproblem på strömproblem

Under gårdagen gick TLC ut med ett allmänt meddelande om att det var strömlöst från Liljeholmen och söderut på både linje 13 och 14. Förarna hade redan sett att informationen hade börjat rulla på IDTS-skyltarna och väntade på att få veta om ersättningsbussar var beställda samt om strömlösheten skulle bli långvarig. Den varade i litet över en timma, medan Fortum felsökte och därefter åtgärdade felet. Utöver tunnelbanan var det ett stort antal hem söder om söder som inte hade någon el. I tuben hade ett flertal tåg stannat ute på linjen och dessa fick utrymmas. När elen väl kom tillbaka, började omtågnings- och avlösningskaoset. TX fick jobba hårt.

Denna morgon hade elmonstret slagit ut sina mörka vingar över gröna och blå linjen, som båda blev strömlösa på sträckorna Alvik-Odenplan samt Västra skogen-Kungsträdgården. Vilket orsakade allmänt kaos när stockholmarna skulle åka till jobbet. Plattformarna var alldeles mörka när folk väntade, myllrade och letade information. (Vilket är knepigt när det ofta finns en till två informatörer som ska räcka till lite över tusen resenärer.) Trafiken fick ersättas med bussar, vilket självfallet blev en mardröm för resenärerna; en buss rymmer som bekant inte ens en tiondel av ett fullsmockat rusningstrafiktåg och trängseln frestade tålamodet hos många. Timmar förflöt utan att felet hittades, SL fick först en indikation om att felet skulle ligga i två kablar men beskedet blev att det istället låg i en likriktarstation i Kristineberg. När elstrulets källa hade hittats, kunde strömmen ledas om och trafiken rullade igång med en tidmässigt söndersmulad turlista, spruckna avlösningar, uteblivna raster och omtågningsbehov. Även denna dag prövades respektive banas TX krafter. Medan förare, TX och TLC slet röven av sig för att få igång trafiken, passade skvallerpressen på att skutta ned till kaoset och vädra resenärernas missnöje för att sedan sätta det på pränt, men de flesta verkar ha en god förståelse för att personalen på golvet inte har någonting med problemen att göra;  istället måste underhåll och beredskap ses över. Dessutom måste den nya upphandlingen av tunneltågvagnar innebära att vi får tåg som tål väta och kyla. Det går inte att chansa på att antalet större stopp per år är sällsynta, det behövs alltid en reservplan.

TX betydelse på varje platskontor har de senaste två dagarna varit mycket tydlig. Från och med imorgon finns TX inte längre, utan istället genomför MTR en omorganisation som innebär att vi får ett par arbetsledare, ett centraliserat ‘bemanningskoordinator’-kontor ersätter TX och en central strategisk planeringsenhet ersätter de personalplanerare som har funnits på platskontoren. Enligt de arbetsbeskrivningar för yrkena som alla förare har fått hem i brevlådan, är ‘effektivitet’ ett av de starkaste ledorden. PLE-uppgifterna kommer till stor del att tas över av de nya arbetsledarna, men vissa frågor som de inte kan hantera får läggas på postlådor som nu ska finnas på platskontoren. Förarna hyser inte någon större tilltro för omorganisationen, utan inväntar med road uppsyn första bästa storstopp i trafiken, vid vilket den nya organisationen kommer att visa sina styrkor och svagheter.

Veckans snackis: En ny vinterjacka är under utveckling, eftersom den gamla inte duger att arbeta i på vintern. Den nuvarande jackan är en flerfunktionsjacka och är inte specifikt anpassad till kylan vintern innebär. Den nya jackan är blå, med röda armrevärer och kommer att skickas ut till förarna i februari. Eller, som en del kollegor skrattande uttryckte det; i god tid till att vintern är över. Vi håller tummarna för att den kommer tidigare, då en ny vargavinter står för dörren om man ska tro Metro.

TX försvinner. En dålig utveckling, menar majoriteten förare och i mässen undrade en kollega varför ‘precis allt’ ska försämras för förarna.

Folk på spåret. En PUT vid Medis i början av veckan  (en 60-årig man skulle hämta en tappad mobil på spåret och blev påkörd men överlevde), har fått förarna att undra huruvida en del resenärer är rädda om sig eller inte. SL har talat med DN om ett automatiskt spårlarm, MH med team undrar fortfarande när beslutet att glasa in plattformarna ska komma.

Det där långa höstinlägget

Veckor kommer och går, men behovet av kollektivtrafik består. Nu är det höst, vilket alltid innebär mer slitage på vagnarna, större folkmängd och diverse roliga fel i, eller ute på, banan.

Efter en kortare inkörningsperiod har den underliga turlistan ändå blivit aningen mer etablerad än dagarna då den infördes. Den är fortfarande inte bra, i den meningen att körtiden norrut gör att nitton oftast ankommer Hässelby strand sent, varpå föraren får stressvända tåget eftersom vändtiden numera är bara fyra minuter där. Det betyder att tågen som åker söderut lämnar stationen ca två till fyra minuter sena. Körtiden söderut är längre, varför tiden körs in lagom till innerstan. Flera kollegor har påpekat att den nya turlistan gynnar innerstadsstockholmarna, men inte förortsborna. Dessutom skapar stressen norrut, plattformsbytesraster på sex minuter, samt de kortare vändtiderna, arbetsmiljöproblem. En kollega uttryckte det som att ‘det vore kul att få se en kopp kaffe någon gång’, en annan menade att ‘måste man gå (på toa) så måste man’. Sammanfattningsvis har förarna börjat lära sig att arton och nitton har bytt turnummer, men de mer arbetsmiljöovänliga aspekterna av turlistan kommer att leva kvar länge.

Vad har hänt under de senaste veckorna:
Tur 58 felanmälde sin V2:a redan i Högdalsdepån på grund av en stark, frän lukt som föraren beskrev likna den som uppstår vid klottersanering. Hon kände att det stack i hals och bröst och menade att det förmodligen inte var någon bra idé att köra ut vagnsetet i trafik, eftersom exempelvis astmatiker kunde reagera kraftigt och få andningssvårigheter. TLC kontaktade hallen, som skickade ut en sniffare och huruvida vagnarna gick ut i trafik eller ej vet vi tyvärr inte.

Tur 55 hade härom veckan svårt att ta sig ut från Vällingbydepån. Föraren rapporterade att felkod 13 dök upp på displayen, följaktligen ombads han omaktivera tåget. Sagt och gjort. Problemet var nu bara det att tåget fick för sig att snarare lägga till felkoder än att dra ifrån. Felkoderna 13 och 2 stirrade föraren i ansiktet och då tåget hindrade andra turer från att åka ut, fick han byta körände och köra tillbaka in i depån. Detta gick dock mycket långsamt, eftersom tåget drog dåligt.

I Farsta strand hade en traktor parkerats på uppställningsspåret. Det innebar att alla tåg som skulle in på plattform ett gick i nödbroms, då traktorn ‘läckte’ genom växlarna så att tågen trodde att det fanns en stoppunkt där. Ett dygns P-knapptryckande senare var dock traktorn bortkörd och trafiken till Farsta strand kunde rulla på som vanligt. Eller kunde den?

Under en dryg månad har förarna kunnat köra och stanna tågen utan några som helst problem. Det berodde på att oljelådorna inte varit lika påfyllda, att vissa underhållsfordon hade tvättats, liksom spåren och så vidare. Nu, veckor senare, var oljelådorna fyllda till bredden igen och tågen började halka runt i innerstan på de vanliga stationerna. Dessutom blev farstagrenen blixthal, vilket gjorde att spåret mellan Farsta centrum och stranden blev skrämmande att köra på. En morgon knastrade det till på radion, följt av ett rent dödsångestskrik när föraren på väg söderut kände att bromsarna inte tog alls. Med rödljuset i tunneln började tåget dessutom självbromsa tvärt, vilket gör att det glider ännu mer. Nödbromsen slog an och förvärrade läget betydligt. ‘NÖDBROMS! NÖDBROMS! NÖDBROMS!’, skrek föraren skräckslaget över radion. Med tanke på att växeln stod mot fel plattform, där framförvarande tåg just kört in, var det inte svårt att förstå varför kallsvetten började rinna på TL, kollegor och föraren själv. Krocka eller inte krocka, katastrof eller inte? -Som tur var stannade tåget av sig självt, men det hade nästan kört förbi den röda signalen med alla tre vagnarna. Föraren skickades iväg på drogtest och restriktioner återinfördes återigen mellan stationerna. Det var exempelvis sth 60 längsmed hela Farstagrenen under en vecka…

Veckan efter verkade det vara strul på samtliga trafikslag, med allmänna pendelproblem, tvärbanekaos och växelfel i Liljeholmen på röda linjen. Trafiken blev så skral på bana 2 att tur 4 ombads vända och köra mot Norsborg. Men föraren kände att han, trots behörighet, inte kände banan tillräckligt väl för att göra ett besök. Samma dag orsakade en färdbeviskontrollpatrull uppståndelse vid Globen. Tur 13 rapporterade att en kille hade flytt kontrollanterna och hoppat ned på norrspåret. Han sprang mot Gullmarsplan. Norrgående tur 10 fick i uppdrag att avsyna spåret mellan Enskede gård och Gullmarsplan. Några minuter gick och sedan kom ett anrop från föraren, som meddelade att ännu en person som hade flytt från kontrollpatrullen befann sig på spåret och att hon därför stod still. Personen sprang dock snabbt mot tvärbanan och tåget kunde sedermera långsamt rulla in till stationen. Föraren lät väldigt saklig, som de flesta brukar låta när de är chockade. Från TLC kom ingen fråga om avlösning eller om hon var okej och när hon vid Gullmarsplan meddelade att spåren, förutom incidenten vid Globen, var utan anmärkning, svarade TL att ‘jaja, avsyningen var ju bara för formens skull’. MH:s ögonbryn gick i taket vid det senare uttalandet och tankarna vandrade genast till hur stressade TLC har låtit på sistone. Det verkar inte bara vara förarna som har fått en tyngre arbetsbörda, utan även trafikledarna.

Förra veckan hade bana 1 två riktiga kaosdagar. Onsdagen inleddes med ett spårledningsfel vid Gamla stan på söderspår, vilket innebar att förarna var tvungna att trycka P för att komma vidare. Senare på morgonen anropade en tur från Gullmarsplan norrut om att tåget krängde till kraftigt bara några meter efter hållmärket på spåret från plattform ett. Befäl kallades dit och rapporterade att rälen hade kapats, den hölls samman av lite plåt och allt rörde sig. En hastighetsbegränsning på sth 15 infördes, men kort därefter hälsade befälet att skarvarna rörde sig alldeles för mycket, det blev därmed totalt körförbud från plattform ett. Förarna på linje sjutton och arton fick börja vända tågen och köra söderut, linje nitton gick som vanligt och resurser sattes omedelbart in för att göra spåret farbart vid plattform ett. Efter bara en timme hade man lyckats dra ihop alltsammans såpass bra att trafiken kunde börja rulla som vanligt, eller i vart fall hjälpligt. För förarna innebar stoppet ett allmänt kaos i form av spruckna avlösningar, för PLE blev det mycket telefonsamtal och ett allmänt pusslande för att lösa situationerna som uppstod (såsom lång tid på tåg och uteblivna raster). Framåt eftermiddagen började det mesta reda ut sig.

Torsdagen följde och var lugn. Sedan kom fredagen och tur 34, som på vägen norrut från Farsta strand gick i nödbroms (pga problem med ATP:n) ett antal gånger. När föraren kom till Sandsborg fick han order att utrymma tåget och rulla i transport till Gullmarsplan, där ett av extratågen skulle finnas och utgöra tågbyte. Förarens avlösare fick således ta över extratåget, som turades om till en ny 34:a och föraren på extratåget tog över trasan. Nya tur 34 rullade iväg norrut, samtidigt inväntade gamla 34:an grönt ljus ut till bryggan. På väg genom växeln gick det relativt bra… ända tills tåget fick för sig att gå i nödbroms igen. Denna gång nöjde det sig inte med en P-knappstryckning. Eller ens två. Som trasan stod, gick det inte att bedriva trafik. Tågen på väg in till Gullmarsplan kunde inte köra in helt till plattform två och eftersom tågtrasan stod mitt i växeln, gick det inte heller att få tågväg norrut från plattform ett. Stoppet var ett faktum. Trafikbefäl skickades till platsen, samtidigt som föraren meddelade att han hade klarsignal men att tåget inte drog. Efter några korta ordväxlingar undrade en erfaren TL hur många vagnar det fanns på displayen. Föraren meddelade att han bara hade en vagn där. De andra två verkade ha ‘tappats’ på vägen in mot bryggan. Drygt en timme senare lyckades befäl och förare få in tåget på bryggan. Sedan kördes det, i två delar, till Högdalsdepån. Även denna dag blev det därmed kaos, spruckna avlösningar och trötta förare ombads köra vidare/köra på sina raster. Tågen rullade inom kort i relativt god tid, men problemen med avlösningarna fortsatte timmar efteråt; det är så det brukar vara. Vi tycker med andra ord inte heller om när det blir stopp i trafiken. Det kanske är spännande först, eftersom det repetitiva mönstret i jobbet bryts för en stund, men när konsekvenserna av ett stopp landar i medvetandet är det inte riktigt lika roligt längre.

Denna vecka var det mest spektakulära rödljuskörningen mellan Hässelby gård och Hässelby strand. Det regnade ute och var halt i allmänhet. Tur 4, som hade fått röd signal innan Hässelby strand, kunde inte få stopp på tåget som istället gled förbi signalen med flera meter. Tur 41, som hade grönt ut från stranden, kunde småchockat konstatera att det stod ett tåg en hårsmån från hennes eget när det gick genom växeln. Tur 41 blev omturad till en fyra och tågen på nitton kunde inte åka hela vägen ut till HÄS på nästan en timma. Istället fick de köa, ömsom vända på andra ställen. När gamla fyran till sist körts in på plattform ett, var enbart ett spår tillgängligt för nittontågen fram till dess att den nya föraren på fyran kunde ta över och köra söderut.

Veckans snackis:
MTR:s VD lovade att bromsa omorganisationen, nu ska den istället genomföras från och med den första oktober. PLE och TX försvinner, arbetsledarna tar vid och det hela verkar vara allmänt rörigt. Flera kollegor undrar om hela planen är förnuftig, men vi får se hur det hela kommer att bli.

Medarbetarenkäten trillade ner i brevlådan nu i veckan och förarna förhåller sig till denna med blandade känslor; hälften tycker att det är obligatoriskt att fylla i den, hälften menar att man aldrig ska svara på sådana enkäter eftersom det alltid finns något sätt för frågeställarna att identifiera den som besvarar frågorna.

Omplaceringen har flyttats, nu är det den 18 oktober som är placeringsdatumet. Hellre sent än dåliga tjänster, därför tycker MH att det är ett bra beslut att flytta placeringen. Nackdelen med detta är dessvärre att vi förare får sitta på de slavtjänster vi har just nu under några veckor till. När man frågar PLE eller chefen om när placeringen ska skickas ut, får man veta att alla förseningar är fackets fel. När man frågar facket säger de att planerarna måste göra bättre tjänster. Och det senare kan man hålla med om; planerarna borde ha lärt sig hur man gör bra tjänster vid det här laget. Det känns som om tjänsterna har blivit sämre och sämre de senaste två åren, för att nu nå botten.

Jobbsökande. Ännu fler kollegor börjar se sig om efter nya arbeten. Detta är båda bra och dåligt; det är bra för de som har bestämt sig för att de vill göra annat och verkligen ser till att genomföra förändringar. Det dåliga är att vi kommer att förlora flera omtyckta arbetskamrater. Men vi önskar dem alla lycka till. 🙂

Sommartider, sommartider…

Det är definitivt dags för en blogguppdatering. Här kommer veckan som gick i referat och även lite dagsaktuella skojiga saker.

Knappt hade glöden från bussbranden vid Slussen falnat förrän det var dags igen, denna gång var det bana 1 som drabbades av en brand. Rapporterna var av skilda slag; först ropade en förare att det var en ordentlig brand på gång i spåret nära stn S:t Eriksplan, en annan ropade att det kom rök men såg ingen eld. Rökutvecklingen var i vart fall bekräftad och därmed blev det stopp i innerstan medan trafiken styrdes om till att vändas i bland annat Odenplan. Räddningstjänsten kom dit, en mindre kabelbrand sades det röra sig om och polisen ville utrymma både tåg och station medan läget bedömdes. Efter någon timma var trafiken återigen igång, med det vanliga efterföljande omtågandet och spruckna avlösningar.

På tisdagen och onsdagen avvisades några cyklar, någon enstaka burkplockare var i farten och båda dagarna slog TLC larm om att förarna skulle vara försiktiga då personer i stan tycktes fundera på att göra någonting riktigt dumt. Dessutom hade man passat på att poängtera en gång för alla vem det är som ska gå på vilken toalett, genom att sätta upp viktorianska kvinno- och mansprofiler på toalettdörrarna. På torsdagen klämde en av MH-medarbetarna en rollator och råkade stänga dörrarna framför näsan på en blind man. En riktig otursdag, med andra ord. Sådana har vi alla.

Artonhundratalet har kommit till GUP?

På fredagen kulminerade rapporterna om halkan mellan Farsta centrum och stranden med att tur 6 fick slirning och gled mer än en vagnslängd förbi rödljuset i tunneln. Tur 5, som höll på att lämna Farsta strand, stannade med hytten utanför plattformen när signalen där slog om till rött då femman bröt igenom ATP:n från sitt håll. Både femman och sexan blev stående medan befäl styrde radiobilen mot platsen. Tur 7 vände i Farsta centrum på plattform två under tiden. Snart var dock befälet framme och kunde köra tillbaka en station, för att där sedan tömma tåget på resenärer. Han noterade frankt att V1:an hade fått ‘känsliga små plattor’ och gick i transport till GUP, där en avlösare tog över, vände på bryggan och körde in trasan i Högdalsdepån. TLC turade om ett par artontåg och sexans gamla förare skickades på drogkontroll, vilket är brukligt vid rödljuskörningar. Underligt dock, då detta uppenbarligen handlade om att tåget självt inte hade gått att få stopp på. Vagnarna är förmodligen helt bortplockade från trafiken för närvarande och som säkerhetsåtgärd har en hastighetsbegränsning på 30 lagts längs plattformssträckan i Farsta centrum, vilken övergår i sth 20 i tunneln mot Farsta strand.

Självklart hände det mer under fredagen; en tant fastnade med väskan i dörren på ett tåg varpå en dörr nödöppnades och tur 26 kunde torrt/roat konstatera att det stod en man och onanerade öppet på plattformen i Alvik när hennes tåg rullade in till stationen. Vakter kontaktades för att kontrollera plattformen och fredagen fortsatte sedan med diverse cyklar som avvisades.

På lördagen fortsatte gåsmarscherna mellan de två Farstastationerna och det tycktes verkligen vara på linje arton som det mesta hände. Tur 54 ropade att en man med blå tröja hade blivit kvar på stn Skogskyrkogården, där han gapade och skrek. Då han inte verkade må så bra ombads förarna köra försiktigt vid infart och vakter kontaktades omgående. 54:an skulle få mer att göra under dagen när en dörr nödöppnades Gullmarsplan söderut… detta hände även en andra gång på bryggan i Alvik -föraren gick för att återställa dörren och prata med trafikanten som hade öppnat den, samtidigt beordrades 55:an att gå i transport från Alvik till Abrahamsberg och vända där. Efter mycket om och men, samt en försäkran till de tre dörröppnande killarna om att tåget strax skulle åka till Alvik igen, rullade äntligen 54:an iväg söderut. Tur 60 rapporterade om den nu ständiga halkan mellan Bagarmossen och Skarpnäck tur och retur, samtidigt fick 58:an veta att det eventuellt fanns en liggande i V2:an och att kundservicevärdar (!) skulle titta igenom tåget vid Gullmarsplan. Och jo, visst försökte folk att plocka med sig cyklar även denna dag. Lördagen var ju ändå den mest somriga dagen på mycket länge och stockholmarna vimlade glatt runt på stan, på plattformarna och solade på varenda gräsplätt som fanns. Söndagen var lugn och molntung jämfört med lördagen. En herrelös hund irrade runt på plattformen i Rågsved i nästan tjugo minuter innan vakter fick tag i den.

Och nu är det måndag igen. En dag som inleddes med att förare och resenärer möttes av ett plötsligt enkelspår mellan Skärmarbrink och Kärrtorp. Anledningen var ett planerat banarbete… som ingen tycktes veta någonting om. Inga meddelanden om detta hade skickats ut eller anslagits på tavlan bredvid TX, inte heller hade trafikanterna informerats om trafikändringen. På TLC slog nyheten om att bangubbar med lok precis intagit söderspåret mellan Björkhagen och Kärrtorp ned som en blixt från klar himmel, ledningen över bana 1 ställde sig också frågande till varför de fanns där. Men spåret var iallafall avstängt, vilket markerades med hindermärken och de varselklädda arbetarna strosade omkring med sina verktyg på området. På Gullmarsplan hade det enligt en kollega varit mycket springande och snart hade det stått klart att det hade utfärdats ett tillstånd för arbetet, men huruvida arbetet skulle bli av eller ej hade varit otydligt. Tills denna måndag. Enkelspårstrafiken ska enligt ett anonymt mejl fortsätta under tre veckor, fram till den sjätte juni och tågtrafiken går under denna tid med tjugominutersintervall mot Skarpnäck. Från GUP går tågen på klockslagen 04, 24 och 44. Bussar förstärker också trafiken.

Uppdaterat: 20:48 – SL har tagit bort linje 17:s enkelspår från sin störningsinformation. Vad det betyder i nuläget vet vi tyvärr inte.

Uppdaterat: 21:00 – Bussarna är nu indragna och linje 17 går enligt ordinarie tidtabell. (Vilket strax är 15-minuterstrafik.)

Våroffer, eller det lilla påskstoppet

Under helgen har enkelspårstrafiklösningen utan enkelspår bedrivits på praktiskt taget samma sätt som under fredagen. Artontågen har vänts på Hötorgsbryggan nästan lika mycket som på plattform två, Rådmansgatan. Det har varit outsägligt lugnt många och långa stunder, men idag började folk komma tillbaka från påskfirandet och därför kunde det tidvis vara en hel del resenärer på plattformarna i innerstan. Nu ville det sig dessvärre så illa att tur 82 kapsejsade i Skanstull och helt plötsligt bildades en tågkö/propp bakom, medan föraren omaktiverade tåget för att försöka få det att dra igen. 56:an fick vänta i Gullmarsplan under tiden. TLC hojtade efter både montör Holm och trafikbefäl, radiobilen lade gasen i botten och styrde mot Skanstull, men sedan Medborgarplatsen eftersom 82:an lyckades rulla exakt en station innan den klappade ihop igen. Tanken var att vända trasan i Slussen och ta hem den till depån, men strax meddelade föraren att han började tappa vagnar på IDU:ns vagnsbild och till sist visade den att han bara hade en vagn kvar. Det blev totalstopp i trafiken och TLC beordrade ut två tåg på motspår förbi trasan, samtidigt vände de en södergående linje nitton för att få igång trafiken norrut snabbt.

När TB, YTL, montör och fan och hans moster hade kommit till Medis påbörjades ett delningsarbete. Tågets vagnar kopplades isär och syftet var att köra undan trasans bitar så fort det bara gick då det var kö in mot stan från Hammarbyhöjden respektive Globen. Då det stod klart att sjuttontågen började skockas kring Skärmarbrink ropade en TL på högvarv att tur 61 skulle tömma tåget där och ‘vända på Anita Ekberg’. En kort stund senare förtydligades detta med ‘bryggan Skärmarbrink’, men föraren hade uppfattat det första och var redan i full gång att rulla bort från stationen. Nästa sjutton slussades till  SKB och gick samma öde till mötes. Linje arton fick plocka med sig trafikanterna till Gullmarsplan, för att där hänvisa dem till norrgående linje nitton. Sedan vändes arton på bryggan Gullmarsplan för att gå söderut.

Föraren på trasan hälsade att tåget var färdigdelat och redo att köras undan, vilket sedan skedde efter att de två motspårstågen hade gått över på rätt spår igen. 82:an vändes på bryggan Hötorget, vilket gjorde det knepigt för linje arton att komma fram till Rådmansgatan (det gick inte alls, med andra ord) men inom kort tömdes bryggan och trasan gick i transport till depån. Fler transporter blev det, eftersom ett par tåg hade hamnat rejält fel. Den nitton som tidigare hade vänts för att gå norrut, fick under körningen söderut veta att turen skulle tas ur trafik vid Gullmarsplan, vända på Pollak och gå i transport norrut för att gå i rätt tid från Alvik. Tur 83 tycktes ha försvunnit ett tag, eftersom den under TLC:s omtågningsvända temporärt blev en 82:a mellan Alvik och Gullmarsplan. Men det löste sig när föraren kunde köra från Guppet som en 83:a igen. Linje arton gick i tid efter sin omturning, likaså linje 17. Men frågan är om den arma föraren på tur 63, som körde vidare utan att ha fått avlösning, har kommit av sitt tåg ännu? -Det blev som vanligt lite avlösningsstrul, med andra ord. Stoppet tog tio minuter, men röran efteråt tog uppåt två timmar att reda ut för TX, TLC och förarna.

Dagens anrop:
Förare: Finns det några vakter eller så i stan? Jag har två gubbar som sitter i min V1:a och klipper varandra. Det är hår överallt.

Dålig fjutt i västerort

Dagen började lugnt och ljuset målade Stockholm i sina vackra färger under gryningstimmarna. MH tuffade belåtet omkring med sitt tåg under morgonrusningen och det verkade som om tisdagen skulle bli ännu en i raden av rätt händelselösa dagar. Men då började rapporter komma över radion om att det var dåligt med ström mellan Abrahamsberg och Åkeshov. Kort därefter ropade förarna att de hade fått totalt linjespänningsbortfall och att tågen inte drog. TL svarade sammanbitet att det var strömlöst från Abrahamsberg till Hässelby strand; i praktiskt taget hela västerort blev tågen stående på stationerna medan kunnigt folk försökte ta reda på vad det var som felades med strömmen. Tåg började vändas i Stora mossen, Abrahamsberg och Alvik. Den sistnämnda stationen var den det vändes mest vid. Ersättningstrafiken gick mellan just Alvik och Hässelby strand. Varsamt lotsades tågen genom stan fram en station i taget av trafikledningen, för att i Kristineberg eller Thorildsplan (oftast) få veta var de skulle vända. Under tiden kunde förarna i västerort mest bara acceptera läget, dvs att de inte kom någonstans och informera om vad det var som gällde med jämna mellanrum. Runt en timma senare meddelade förarna hoppfullt att strömmen började komma tillbaka på  en del stationer, men TL höll kvar tågen en stund för att låta dem pumpa upp alldeles för låga HB-tryck, för att hinna planera trafiken och för att -viktigast av allt- strömmen skulle komma tillbaka överallt.

När trafiken åter började rulla till och från västerort var det inte överallt; det var fortfarande strömlöst mellan Råcksta och Hässelby strand, varpå ersättningstrafiken kortades ned till att gå mellan de stationerna. Nu blev det också problem med extratågen, eftersom flera av dessa skulle gå ned i depån via Råcksta eller Vällingby -inte bara sträckorna på banan var strömlösa, utan det läget hade även drabbat depån. Istället vändes extratågen eller kördes in temporärt på uppställningsspår och bryggor medan man försökte bedriva trafik på de sträckor som hade ström. Dryga halvtimmen senare kunde tågen mellan Hässelby och Råcksta till sist börja rulla. Medan avlösningarna sprack i lika skarpt snabb takt som ett på ett gammalt hederligt kinesiskt smatterband, påbörjades omtågningen av linje 18 samt 17. Linje 19 följde snart efter, så fort det stod klart att tågen låg i en någorlunda vettig ordning. Framåt halv tolv-ett sjönk lugnets varma kappa sig i stilla försiktighet ned över banan. Dagens trafikstrul var över.

Trodde vi, ja. En timma och en rapport om spårbeträde ute i Hässelby senare, var TLC tvungna att stanna trafiken igen. Tågen på väg mot Hässelby fick vända i Vällingby, eftersom en man hade tagit sig in på spårområdet och vägrade lämna det. På radion lät det som om han stod på eller hade slagit sig ned på spåret och strömmen på sträckan bröts omgående. Trafikanterna hänvisades till ordinarie bussar från Vällingby och vändningarna fortsatte där medan de av ärendet berörda instanserna omhändertog mannen. En halvtimme senare var trafiken åter igång på hela gröna linjen.

Mitt upp i alltsammans ropade tur 2 från Farsta strand om att det luktade mycket starkt i södra änden av stationen; lukten var sprejfärg och vi vet ju alla vad det betyder -klottersäsongen har börjat, kluddfjantarna är återigen tillbaka och i deras farvatten kommer de inställda avgångarna på grund av skadegörelse, vilka inte bara kostar pengar utan framförallt stockholmarnas tid och tålamod, eftersom folk faktiskt kunde ha åkt med de inställda tågen någonstans…

Dagens snackis:
1) Bombdåden i Moskvas tunnelbana. Läskigt. Scenarior över hur det skulle se ut om samma sak hände i Sverige dyker såklart upp i de flesta förares tankar.

2) Almega, som representerar arbetsgivarna, tycker att 0% löneförhöjning och mer arbete är en bra idé. Lokal och individuell lönesättning tycks vara årets arbetsgivarmodell. Läs mer om individuell lönesättning här och här. Passa på att läsa om vad Almega håller som huvudpunkter i avtalsrörelsen 2010. Och självfallet vad spårtrafikdelegation (som agerar för arbetstagarna) skriver. Vad säger kollegorna? Det är blandat. Merparten tycks dock vara emot arbetsgivarnas förslag. Likaså MH-teamet. Det är viktigare med rättvisa villkor åt alla. För intresserade är det demo imorgon mot Almegas lönepolitik, samling på Stureplan kl. 13:00, för avmarsch mot Almegas huvudkontor på Östermalm.

Uppdatering: Både DN och SvD passade på att skriva lite om dagens tubprövningar. Roligast är som vanligt DN, där kommentarfältet alltid utgör god underhållning. SvD skriver kort om både strömlösheten och spårspringet.

Delad trasa

Efter lite välbehövlig vila är MH idag tillbaka med ett litet inlägg. Förra veckans nästintill eviga strul, förseningar och trafikbegränsningar har ersatts av ett lugn i tuben. Nu är det dragna nödbromshandtag och nödöppnade dörrar som ska återställas, tider som ska passas och en vardag som ska återerövras. Den större delen av vardagen under förra veckan gick åt när förarna kom hem; tröttheten hade hos många varit stor och flera kollegor rapporterade att de hade sovit sig igenom delar av eftermiddagarna. En kollega valde att sova middag varje dag, en annan sov bort hela sin fridag. Det är i vart fall en lättnad att trafiken fungerar som den ska. Undantag finns självfallet och nu ska vi beskriva ett par sådana:

Denna tisdag började med att tur 23 gick i nödis tre gånger under infart till Skärmarbrink söderut, sedan var tur 34 tvungen att backa vid Rådmansgatan norrut. Det var lite halt ute, vatten på rälsen brukar göra att man får ta det extra försiktigt -olika tunnelvagnar är olika känsliga för väta. Is spricker när tågen rullar in, men vätan ligger kvar och ställer till det. I snötider är det sällan på utomhussträckorna som det blir mest halt, istället är det inne i tunnlarna och stan som det kan slira till. Småhalkandet inne i stan orsakade dock inga direkta förseningar. Istället var det i västerort som dagens problem uppenbarade sig.

Tur 36 ropade från Blackebergstunneln söderut där tåget hade gått i sekundär mod (en tågdator död) eller liknande. Föraren såg bara en vagn på displayen, de övriga två var borta. Dessutom hade felkod 28 dykt upp i A-delen av vagnen. Man började misstänka att kopplet hade släppt eller liknande och föraren (som satt i B-delens hytt) fick gå till andra änden av V3 för att se om någon säkring var fälld eller hade ‘fallit’ av sig själv. Under tiden fick ett tåg köra motspår från Vällingby till Islandstorget, förbi trasan, eftersom man ville ha igång den södergående trafiken. Nordvästra radiobilens trafikbefäl var på väg till Vällingbydepån för att hämta montör, sedan skulle de bege sig till det stillastående tåget. Föraren konstaterade att ingenting var fel i V3:ans andra hytt, varpå TLC bad honom gå till V2 och se om en säkring eller dylikt var fälld i hytten närmast kopplet. Tågen i västerort började bli många och därför genomfördes vändningar i bland annat Alvik för att få iväg fler tåg söderut. Inom ett par minuter återkom föraren på 36:an med beskedet att det var en luftläcka i kopplet, det blåste mängder luft mellan vagnarna. Felet var funnet och uppgiften för montör, TB och förare blev att dela tåget/koppla isär vagnarna. När så hade skett kördes V3:an ned som en singelvagn till Islandstorget, där den tömdes. En stund efter det följde de återstående två vagnarna. Trasans bägge delar gick i transport till bryggan Rådmansgatan för att där vändas och köras direkt till Vällingbydepån.

När TLC lättat meddelade att trasan var borta och att trafiken kunde återgå till det normala (med de sedvanliga följdförseningarna), ropade en tur från Skanstull norrut där det var sjukdomsfall på tåget. Ambulans var tillkallad. Citybilen ryckte ut och TLC påbörjade ännu en motspårskörning, denna gång runt tåget i Skanstull. Befälet var snart på plats och hälsade att ambulanspersonalen var i full färd med att titta till den sjuka resenären. När ambulansen kommer brukar faran ofta vara över (i fall av svindel, etc), men den här gången var det så pass allvarligt att resenären var tvungen att åka till sjukhuset. Vi hoppas att personen mår bättre nu och är på benen inom kort.

Efter de två stoppen började trafiken så smått komma ikapp, men tågen låg i en osalig oordning och var därför tvungna att turas om, vilket fick följden att förarna hamnade på fel tåg. Det mesta i rast- och avlösningsstrul tycktes dock lösas med ordinarie avlösningar. Den enda som till sist satt på ‘fel’ tåg var reserven, som ropade att det var okej men att hon gärna ville ha lunchavlösning förr eller senare.

Jobbnytt: MTR söker plattformsvärdar till City, Alvik, Gullmarsplan och Liljeholmen. Jobbet går att söka på adecco.se.

Par i fel

Ni vet hur inläggen har blivit kortare och glesare… det är lugnt, lugnt och åter lugnt att jobba i gryningslandet. Men idag blixtrade det till ute på banan och det blev minsann någonting att skriva om! Morgonen var mestadels lugn. En kall hytt hit, något kvarglömt dit och ett par felanmälningar cirkulerade i etern. Men sedan, runt klockan ett, blev det tvärstopp vid stn Fridhemsplan för den norrgående tur 38 eftersom växeln mellan FHP och Thorildsplan inte gick att lägga om. Föraren, som redan hade lämnat stationen, fick avvakta medan TLC försökte få kontroll på växeln. När detta inte gick beordrade de istället att tåget skulle köras tillbaka till stationen. Nu hade 38:an turen att ha en kollega i sluthytten, vilken nycklade upp och kunde köra in tåget. TLC hojtade på YTL, den ene befann sig i Gullmarsplan, men den andre satt i tur 33:s sluthytt och landade strax i Fridhemsplan, han fick direkt ett medgivande på sträckan mellan FHP och THP. Medan YTL traskade iväg till växeln för att ta sig en titt (alt. nödomlägga?) beordrades 33:an tömma ur, byta körände och köra norrut. 38:an fick körordern att åka söderut. Mitt i det uppblossande kaoset vändes ännu en södergående tur, denna gång i Stora mossen och tåg stoppades till både höger och vänster. När två av vändningarna var i full gång lyckades man få fason på växeln, varpå trafiken kunde släppas på som vanligt. Tur 38 fick åter byta körände men nu köra norrut, som den skulle ha gjort från början. De andra två tågen fortsatte rulla norrut och hamnade således i fel luckor. För att råda bot på både turföljd och tidtabell började en allmän omtågning, vilket i sin tur som alltid innebär att förare hamnar på fel tåg och att avlösningar spricker. Så skedde även denna dag, men förseningarna var inte fullt så besvärliga. En halvtimme senare gick tågen i skaplig tid.

Då fick tur 28, stående i T-Centralen, felkod 56 och några extrakoder, bland annat en som menade att det inte gick att öppna dörrarna. Efter dörrpermissivstryckning och dubbla omaktiveringar framgick det att tåget inte tänkte flytta sig från platsen. Och passagerardörrarna gick fortfarande inte att öppna. Dessutom saknades klarsignalen. Tur 9, som stod vid Hötorget, rymdes ur eftersom tåget bakom stod i tunnel. Föraren rullade sedan ner i backen mellan stationerna så att tåget i tunneln kunde parkera på stationen. För att undvika att fler tåg blev stående på linjen började TLC stoppa tågen bakom. Det tog inte lång tid innan ett befäl kom till undsättning, stoppet hade då varat i cirka 20-25 minuter. Vagnarna utrymdes och HS bröts, därpå blev det transportåkning i sth 30 mot hallen. TLC ställde in alla vändningsplaner och släppte på trafiken. De bakomvarande tågen kunde således nu åka i försenad sävlig tågkänningskonvoj söderut.

Och sedan tog omtågnings- och avlösningskarusellen sin andra vända för dagen…

Julveckans nyfunna värme

Under förra veckan och denna veckas inledning har anrop efter anrop till TLC gjorts om iskalla hytter, stelfrusna förare har med skallrande tänder stapplat in i mässen nästan gråtandes av glädje över den välkomnande värmen… och på tisdagen meddelades det att en lösning var på gång. Den fick vi se igår, på onsdagen. Flera förare hade då redan pratat länge om att kupévärmare borde införskaffas; fanns det kontors-AC kunde det väl lika gott få finnas en simpel kupévärmare, menade de. MH höll med och blev därför positivt överraskad när föraren som hon avlöste stolt berättade att hans tåg minsann hade en värmefläkt! Och visst stod där en vit liten kloss i högra fönstersmygen, ivrigt surrandes och fullt upptagen med sitt värv att värma upp omgivningen. Den var mycket trevlig att ha, särskilt på utomhussträckorna där det annars brukar bli svinkallt rent utsagt i de gamla vagnarna. Senare under dagen när extratågen var på väg ut var det en kollega som hälsade att det kanske var litet onödigt att två av hans mellanhytter hade fått kupévärmaren installerad -han menade förmodligen att då alla gamla vagnar inte hunnits med än kanske det hade rangerats fram ledarvagnar i 20/21-serien utan värme varför två mellanhytter med värmefläkt… ja, ni fattar.

Förarens bästa vän.

Den 23:e december blev precis som man kunde förvänta sig; mycket ‘sista minuten’-spring inne i stan (klapphandel plus julresande) fram till klockan sex och efter det sänkte sig det totala lugnet över banan. Några fyllor ropades det givetvis in om och tur 28 hade blivit klottrad invändigt (kluddpellarna tycker det är för kallt att klottra utvändigt för närvarande). Eftersom tagsen inte var helt torra tömdes tåget ur, gick ut på bryggan i Åkeshov och gick sedan i transport söderut. Tur 71 i Brommadepån blev en ny 28:a. 28:ans ordinarie förare körde klottertåget till Alvik, där en reserv tog över och själv inväntade han sitt tåg som strax kom omturat upp från bryggan. Klottertåget skulle till Högdalen, men TLC ändrade sig, vände upp det vid Rådmansgatan och hälsade att föraren kunde köra hem det till hallen i Vällingby istället.

För MH var det en mycket lugn arbetsdag sånär som på två överstressade småbarnsföräldrar som använde sina barnvagnar som murbräcka, vilket ledde till smärre hjärtklappning, att knapptryckarfingret fick motionera ett par gånger extra samt att tåget blev lite sent då hela öppna/stänga-förloppet fick göras om båda gångerna. Förseningen gick dock lätt att ta igen tack vare att Stockholm är rätt folktomt under julhelgen.

Men nu är det underbart att fira jul. Staden ligger insvept i ett tjockt vitt snötäcke där ljusen från singlar och familjer i Sofo varmt välkomnar en när tåget ömsom dundrar ömsom glider nedför backen mot Skanstull. Men där fönstren lovar värme och liv gapar plattformarna tomma. En rulltrappa går på tomgång utan en enda människa i närheten. Det fasta dunket stannar tvärt och enbart varningssignalen från dörrarna bryter den överväldigande tystnaden innan snabbstarten trycks och föraren med sitt tåg färdas vidare genom mörka tunnlar djupt under Stockholms gator och torg. I Alvik glöder det till av aktivitet när hela åtta personer kliver av. En äldre herre lyfter artigt på hatten och önskar God jul. Föraren ler och önskar god jul tillbaka. Nästa station där ett flertal människor lämnar tåget är Brommaplan. Där rör sig de annars så stressade mälaröborna med en ledighetens avslappnade maklighet i enad liten tropp mot utgången för att sedan i ett par sekunders myller grena ut sig till sina repsktive bussar. Tunneltågföraren kör vidare, vidare mot Åkeshov, Ängbyplan och ett majestätiskt glimrande vinterlandskap som tyst och stilla alltid verkar ha funnits där.

Innerstadsstopp

Imorse föll ATP:n ur mellan Slussen och T-Centralen. Tillståndet varade ungefär en timme och smärre kaos uppstod, det blev dock aldrig lika rörigt som det kan bli under en eftermiddagsrusning eftersom morgonrusningen är kortare och tågen efter TLC:s omtågningar, vändningar, etc praktiskt taget går i tid. En kort stund efter att felet hade uppdagats gick det absolut inte att köra där och man började strax vända tågen på norra sidan felet vid Hötorget medan tågen på södra sidan vände vid Medborgarplatsen, senare Slussen. Ersättningsbussar rullade igång på sträckan och tågen i depåerna fick stanna där tills de fick höra något annat från TLC. Ett av tågen i Högdalen fick åka ut, de övriga ställdes för tillfället in. Tågen i innerstan åkte fram ett steg/en stn i taget fram till vändplatserna och samtidigt som det arbetades flitigt med att lokalisera och åtgärda det tekniska felet. Snart började 17 och 18 vändas i Skärmarbrink respektive Gullmarsplan för att få undan tåg från kön till Medborgarplatsen. Enbart linje nitton När det blev tur 33:s tur att vända i Slussen fick man inte i signalen, dessutom höll folk på att arbeta med ATP-strulet i närheten så det tog en stund innan det gröna ljuset sken mot föraren och det bar av mot Slussens plattform fyra för vad som blev den sista vändningen där. Ty runt åtta var trafiken åter igång på sträckan till trafikanters och förares förtjusning, vilket då gjorde att enbart omturandet av tågen, vändningar och avlösningspussel kvarstod.

I övrigt konstaterade tur 8 att en vagn i hans tåg var iskall och omaktiverade i Farsta strand. Tre gånger. Detta då nya felkoder började dyka upp på IDU:n. Till slut skickades en montör ut till stranden och nian körde om åttan…