När en dag blir veckor och månader

Med tanke på det nästintill löjligt stora gapet mellan bloggens senaste inlägg och detta, misstänker MH att läsarna redan har förstått att verksamheten är under avveckling. Detta beror inte på att det saknas saker eller händelser att skriva om, det är snarare tidsaspekten som är den stora skurken i sammanhanget; bloggens team krympte och med det fick de kvarvarande medarbetarna ett större lass att dra. Tiden som gick åt till att skriva inlägg tog därmed över mer fritid än vad dessa tappra själar (efter mycken övertid och arbetsslit) kunde skänka projektet och den naturliga följden blev en diskussion av bloggens vara eller inte vara. Vilket i sin tur ledde till en lång paus.

Vi har beslutat att den ska vara kvar på nätet, den kommer således ej att plockas ned. Allt material kommer att finnas kvar för läsning.

Vad händer i tunnelbaneland? Hur gick vintern? Hur fungerade snöröjningen när MTR drev den i egen regi? Och hur går det med avstängningen av Hagsätragrenen?

Vintern var obönhörligt lång denna gång, var arbetsdag tycktes vara höljd i ett grått uppslukande mörker blandat med modd, småspik och isluft. Spåren var som alltid farbara, med undantag för de dagar då huvudstaden bäddades in i yrande snö och ilsket vindpiskades till underkastelse av vädrets makter. Snöröjningen fungerade aningen bättre detta år eftersom kommunikationssteget mellan muntliga rapporter om läget på banan och de som ombesörjde snöbekämpningen var kortare. Visa av förra årets händelser med glidande tåg pga isbildning på bromsblocken, fanns det nu inget instruktionsmeddelande om att inte använda snöbromsen vid halka (ett sådant meddelande hade anslagits hösten 2009 i syfte att förhindra hjulplattor), vilket innebar att förarna med gott samvete kunde använda snöbromsen när den behövdes. Att snöbekämpare blåste bort snö från växlarna vid GUP, ALV och dylika platser med hjälp av lövblåsare var ett av vinterns absolut mest vanliga återkommande fenomen. Men det hjälpte inte framkomligheten på flera av sträckorna norr och söder om staden, där Skarpnäckgrenen som alltid drog det korta strået och under lång tid ansattes av drivsnö som snart isolerade strömskenan på flera ställen. Trots att förarna ropade om de välkända ställena Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden gjordes inga punktinsatser, varpå strömlösheten samt stillastående tåg kom som ett brev på posten. Enkelspår, ersättningsbussar och att pulsa i snö med nordanvinden tjutande i öronen och synen grumlad av tunga, yrande flingor blev därmed även detta år standarden för de hårt prövade Skarpnäckborna. Vid ett tillfälle blev ett tåg stående stn Kärrtorp i över sju timmar på grund av strömlöshet. Efter en koncentrerad period av problem längsmed Skarpnäcklinjen kallades både snöblåsare och andra snöbekämpningsmedel till linje 17. Snart var spåren farbara igen och utöver de sedvanliga växelfelen, vilka är ständigt närvarande under förarnas arbetsdagar vintertid, fungerade vintertrafiken bra för stockholmarna.

Ett större problem för förarna var att de fick jobba mycket övertid; det verkar som om det högst onödiga avlivandet av TX, förarnas nav i vardagen, har bidragit till att TLC numera inte alltid får tag på någon som kan skicka reserver till tåg där avlösningarna spricker. Då alla de tre banorna i tunnelbanan hanteras från ett centraliserat samt underbemannat TX (med ett telefonnummer) har förarna fått uppleva fler och fler spruckna avlösningar. Den lokala samt direkta överblicken saknas på platskontoren vilket får omedelbara, kännbara konsekvenser för personalen. Flera kollegor har torrt noterat att företaget tog en organisation som redan fungerade utmärkt och omorganiserade den för omorganiserandets skull, utan att göra en ordentlig riskanalys. Att ett stort antal chefs- och personalledande tjänster infördes har ökat förvirringen; det finns arbetsledare, men personalen upplever att de sällan finns till hands eller kan hjälpa till med arbetsrelaterade problem som kan uppstå. Den allmänna uppfattningen om nymodigheterna tycks vara att man inte ska försöka laga någonting som inte ens var trasigt från början.

När våren till sist tog sina första, skälvande lätta andetag, var det dags att stänga av hela Hagsätragrenen under ett halvår. Resenärer som bor längsmed de berörda stationerna kommer, fram till slutet av september, att få åka ersättningsbussar när de ska in mot stan och tillbaka. MTR meddelade över intranätet att avstängningen hittills har fungerat väl och att SL ger företaget beröm. Informatörer finns på plats på plattformarna vid Gullmarsplan samt i biljetthallen och på bussdäcket, vilket är sådant resenärerna ser och uppskattar. Även förarna har fått informera och visa folk rätt, vilket ytterligare har förbättrat situationen. På arbetsfronten innebar avstängningen hot om varsel av ett antal anställda på grund av övertalighet, vilket facket bestred. Efter många diskussioner verkar saken vara temporärt löst,  tack vare tidiga semestrar, fortbildningar och omskolning till annan befattning.

För förarnas del har avstängningen inneburit många saker rent praktiskt. En ny omplacering gjordes enbart på grund av de nya tjänstepaket som skulle bli en följd av en så stor avstängning. I samband med detta slogs alla förare samman till ett enda platskontor, som ligger på Gullmarsplan. Förarna från Alvik flyttade från Alviksmässen till Gullmarsmässen den 21:a mars när avstängningen av Hagsätra började. MTR renoverade lokalerna vid Gullmarsplan inför detta och resultatet är en smått schitzofren (om än mycket fräsch) ytuppdelning, där ena halvan ser ut som industrimatsal medan den andra påminner om en flygplatslounge. Cheferna på station verkar vara väldigt glada över att kunna sitta i en fräsch personalmatsal och äta lunch, medan förarna från Alvik säger att de saknar sin mäss (som skulle rivas, men istället togs över av Veolia som nu renoverar den) och den ringa restid de brukade ha när de åkte till jobbet. Nu kan ett arbetspass på nio timmar omgärdas av en till två timmars restid för att komma till jobbet. Vad som ytterligare har försämrats av flytten är alla förares körtider; skulle en norrgående turs avlösning spricka går det nu inte att få avlösning i Alvik, utan istället måste föraren åka hela vägen ut till ändstation och tillbaka till GUP söderut för att få avlösning. Om det hade varit slut för dagen för föraren och tåget gick mot Hässelby strand skulle det således innebära ordentlig övertid.

Då Högdalsdepån inte kommer att kunna användas under sommaren har flera tåg ställts upp i Skarpnäck, Bagarmossen och Farsta strand. Samtidigt ställs en del tåg upp i Rissnedepån på blå linjen, varpå de varje morgon måste rulla upp till sin hembana. Nu är depån i Högdalen fortfarande öppen och vagntransporter rullar på en spårdispositionssträcka till och från Gullmarsplan varje natt. När depån stängs är frågan huruvida det kommer att vara färre tåg ute på banan eller om fler tåg kommer att komma ut från grannbanornas depåer.

Då lär det totalhaveri till turlista som förarna arbetar efter bli ännu värre. Majoriteten av förarna undrar vad både tjänsteplanerare samt turlisteplanerarna tänkte när de gjorde de nya tjänsterna och framförallt turlistan. Ett stort antal tåg rullar i transport mitt på dagen från Hässelby strand till Hökarängen där de vänder och går i transport till Gullmarsplan, där turerna åter tas i trafik. På helgerna går flera tåg ut från depån och rullar i transport till Gullmarsplan. Det tillkommer även extratåg som både till vardags och till helg rullar ut från depå vid lunchdags. Vändtiderna varierar sig mellan att vara urusla på morgonen till att bli väl tilltagna på sina håll mitt på dagen, samtidigt har det blivit mer standard än undantag att ett tåg byter både turnummer och destination varje gång det är dags att vända. Ett tåg kan med andra ord tas ut från Vällingbydepån, rulla till Farsta strand och bli en sjutton mot Hässelby strand, som sedan går till Skarpnäck och byter körände samt linjenummer till nitton, åker till Åkeshov, vänder och rullar mot Gullmarsplan… Sådana tåg har ibland förekommit på tidig morgon eller sen kväll, men då har det varit enstaka byten av linjenummer eller destination. Nu omfattas en större del av tågen på banan av detta fenomen. Förarna kallar turlistan för ett vansinne och trafikledarna håller för ovanlighetens skull med helt och frågar sig varför den ser ut som den gör. Förarna håller tummarna inför hösten, i hopp om att turlistan och tjänsterna ska bli bättre.

Men nu till slutet av inlägget.

Sammanfattningsvis kan vi äga att förutom en del strul kring platskontor, chefskarusell, personalpolitik, turlista samt kaos, fungerar de grundläggande sakerna som de ska; vi förare gör med andra ord det vi alltid gör -kör fram och tillbaka.

Visst är vi oroliga för de rapporter som kommer om sprickor i vagnar med mera, vilket äventyrar den säkerhet som i tunnelbanan är vital för att trafik ska kunna bedrivas. (Säkerheten framför allt är vårt ledord.) Visst oroar vi oss för vart allt är på väg med omorganisationerna. Men till syvende och sist har vi förare varandra. Vi har ett gott kamratskap sinsemellan och oavsett fack känns det som att vi alla kämpar för samma saker, villkor och rättigheter. Framförallt kör vi stockholmarna till jobbet och hem, vilket är tunnelbanans kärnverksamhet. Vi tar vårt samhällsansvar på allvar och är stolta över det arbete vi utför.

Tack för att ni har läst, kommenterat och följt bloggen under de två år den har funnits! (Kanske får ni anledning att följa den igen, i ett annat format. Håll utkik.)

Klart slut!

-Veoliahoran/mtrhoran

Strömproblem på strömproblem

Under gårdagen gick TLC ut med ett allmänt meddelande om att det var strömlöst från Liljeholmen och söderut på både linje 13 och 14. Förarna hade redan sett att informationen hade börjat rulla på IDTS-skyltarna och väntade på att få veta om ersättningsbussar var beställda samt om strömlösheten skulle bli långvarig. Den varade i litet över en timma, medan Fortum felsökte och därefter åtgärdade felet. Utöver tunnelbanan var det ett stort antal hem söder om söder som inte hade någon el. I tuben hade ett flertal tåg stannat ute på linjen och dessa fick utrymmas. När elen väl kom tillbaka, började omtågnings- och avlösningskaoset. TX fick jobba hårt.

Denna morgon hade elmonstret slagit ut sina mörka vingar över gröna och blå linjen, som båda blev strömlösa på sträckorna Alvik-Odenplan samt Västra skogen-Kungsträdgården. Vilket orsakade allmänt kaos när stockholmarna skulle åka till jobbet. Plattformarna var alldeles mörka när folk väntade, myllrade och letade information. (Vilket är knepigt när det ofta finns en till två informatörer som ska räcka till lite över tusen resenärer.) Trafiken fick ersättas med bussar, vilket självfallet blev en mardröm för resenärerna; en buss rymmer som bekant inte ens en tiondel av ett fullsmockat rusningstrafiktåg och trängseln frestade tålamodet hos många. Timmar förflöt utan att felet hittades, SL fick först en indikation om att felet skulle ligga i två kablar men beskedet blev att det istället låg i en likriktarstation i Kristineberg. När elstrulets källa hade hittats, kunde strömmen ledas om och trafiken rullade igång med en tidmässigt söndersmulad turlista, spruckna avlösningar, uteblivna raster och omtågningsbehov. Även denna dag prövades respektive banas TX krafter. Medan förare, TX och TLC slet röven av sig för att få igång trafiken, passade skvallerpressen på att skutta ned till kaoset och vädra resenärernas missnöje för att sedan sätta det på pränt, men de flesta verkar ha en god förståelse för att personalen på golvet inte har någonting med problemen att göra;  istället måste underhåll och beredskap ses över. Dessutom måste den nya upphandlingen av tunneltågvagnar innebära att vi får tåg som tål väta och kyla. Det går inte att chansa på att antalet större stopp per år är sällsynta, det behövs alltid en reservplan.

TX betydelse på varje platskontor har de senaste två dagarna varit mycket tydlig. Från och med imorgon finns TX inte längre, utan istället genomför MTR en omorganisation som innebär att vi får ett par arbetsledare, ett centraliserat ‘bemanningskoordinator’-kontor ersätter TX och en central strategisk planeringsenhet ersätter de personalplanerare som har funnits på platskontoren. Enligt de arbetsbeskrivningar för yrkena som alla förare har fått hem i brevlådan, är ‘effektivitet’ ett av de starkaste ledorden. PLE-uppgifterna kommer till stor del att tas över av de nya arbetsledarna, men vissa frågor som de inte kan hantera får läggas på postlådor som nu ska finnas på platskontoren. Förarna hyser inte någon större tilltro för omorganisationen, utan inväntar med road uppsyn första bästa storstopp i trafiken, vid vilket den nya organisationen kommer att visa sina styrkor och svagheter.

Veckans snackis: En ny vinterjacka är under utveckling, eftersom den gamla inte duger att arbeta i på vintern. Den nuvarande jackan är en flerfunktionsjacka och är inte specifikt anpassad till kylan vintern innebär. Den nya jackan är blå, med röda armrevärer och kommer att skickas ut till förarna i februari. Eller, som en del kollegor skrattande uttryckte det; i god tid till att vintern är över. Vi håller tummarna för att den kommer tidigare, då en ny vargavinter står för dörren om man ska tro Metro.

TX försvinner. En dålig utveckling, menar majoriteten förare och i mässen undrade en kollega varför ‘precis allt’ ska försämras för förarna.

Folk på spåret. En PUT vid Medis i början av veckan  (en 60-årig man skulle hämta en tappad mobil på spåret och blev påkörd men överlevde), har fått förarna att undra huruvida en del resenärer är rädda om sig eller inte. SL har talat med DN om ett automatiskt spårlarm, MH med team undrar fortfarande när beslutet att glasa in plattformarna ska komma.

Morgonstund har rök i mun

På torsdagsmorgonen anropade TLC en södergående sjutton eftersom en trafikant hade meddelat plattformsvärdarna att det luktade brand i tåget. Föraren hade inte märkt någonting, men genast gick bak för att lukta och titta. Samtidigt som han gjorde det rapporterade en annan förare att det var rökigt vid Slussen och luktade starkt där, förmodligen hade lukten i sjuttontågets vagnar kommit från den stationen. Dessutom tilltog röken. Inom kort gick TLC ut med ett allmänt meddelande om att förarna skulle säga åt trafikanterna att inte använda utgången mot Saltsjöbanan eftersom en buss brann för fullt nere på bussterminalen för Nacka-Värmdöbussarna. Rökutvecklingen var omfattande och strax meddelade TLC att man höll på att utrymma stn Slussen och att tågen skulle köra förbi utan att stanna. Förbikörningen gällde både bana 1 och 2. Det gick inte att missta sig på nödvändigheten att utrymma stationen när man körde förbi; röken bolmade tjock och tät upp från bussterminalen, sikten var obefintlig till dess att hytten hade gått genom molnet.

Förarna slog av ventilationen i tågen mellan Gullmarsplan och T-Centralen för att undvika att rök kom in i vagnarna, men ett flertal tåg luktade ändå brand och hytterna (som inte har samma ventilation som passagerarutrymmena) blev rökfyllda, vilket innebar att många rapporterade in felkoder som ‘brandlarm utlöst för tilluft’, med mera. Röken hade dessutom spridit sig till Medborgarplatsen och efter diverse rapporter från oroade förare med rökansatta tåg beordrades snart även förbikörning av även den stationen. Drygt en halvtimme senare var branden släckt. Röken dröjde kvar och likaså förbikörningsordern, då stationerna behövde vädras ut. Tågen förde med sig röken åt olika håll, det tunnade ut den. Ytterligare en halvtimme gick innan stationerna åter öppnades för trafik. Lukten hängde tung i luften under hela dagen och minnena från branden på bana 3 förra året kom tillbaka; hur lungorna kändes för små för bröstet, de svidande ögonen och rädslan för sin egen del och trafikanternas när röken skymde sikten i tunnlarna och långsamt strök längs bergväggarna.

Att klä av sig uniformen och ta en dusch efter jobbet har sällan känts så skönt som efter de två arbetsdagarna…

Trafikläget torsdag

Linje 13 öppnades igår kväll och trafiken är därmed igång på samtliga sträckor. Hela gröna samt röda linjen rullar, om än fortfarande med reducerad täthet under torsdagen. Det innebär att det kommer bli trängre i vagnarna eftersom extraturerna förmodligen inte kommer att rulla ut från depåerna lagom till rusningen. Gröna linjen kör med 44 av 51 tåg, röda med 34 av 36. 10-minuterstrafiken bibehålls, med andra ord. Undantaget är blå linjen som kör med 18 tåg och sin ordinarie 6-minuterstrafik.

Läs mer:
SL lovar röjda spår och fungerande trafik på torsdagen -DN
Ljusning i tunnelbanan -SvD

Inställd trafik utomhus

Senaste nytt:
MTR Stockholms krisledningsgrupp sammankallades söndagen den 21 februari kl 19.30. Den fattade beslutet att från klockan 23 igår ställa in utomhustrafiken på röd och grön linje. Gröna linjen kör mellan Gullmarsplan-Fridhemsplan, Röda linjen kör mellan Mörby Centrum och Liljeholmen samt Ropsten och Liljeholmen. Orsaken är att de senaste dygnens snöfall och kyla riskerar att påverka tågens bromsförmåga. Trafiken utomhus ställs därmed in av säkerhetsskäl. Säkerheten är prioritering nummer ett i tunnelbanan och beslutet är riktigt. Det är frustrerande och fruktansvärt för alla stackars stockholmare som ska åka till jobbet nu på morgonen (ca. 500.000 åker med tuben varje dag, MH är en av dem). Tänk dock på scenariot med glidande tåg i kombination med mobiltappande eller liknande.

Den blå linjen kommer att trafikeras som vanligt, men kör förbi Kista. ”Ersättningsbussar är beställda, men kommer sannolikt inte att täcka alla behov då det är stora störningar i SL-trafiken som helhet. Totalt är ca 60-70 bussar planerade i nuläget.”

Stationerna kommer att vara bemannade, på viktiga knutpunkter kommer det finnas förstärkning/extra bemanning. Biljettköp/betalning ska ske som vanligt, ersättningsbussarna har inte möjlighet att ta betalt utan biljett bör därför lösas i spärren. SL:s resegaranti gäller. Både arbetsledning och trafikledning har extrabemanning. Som MH tolkar det kommer den här arbetsdagen att handla mycket om information. Vi skickar därför en extra varm tanke och lite extra styrka till spärrexpeditörerna, kundservicevärdarna och plattformsvakterna som kommer tala sig hesa idag.

Vi förare ska kontakta TX och kolla våra tjänster, då det på grund av trafikbegränsningen inte kommer att kunna köras ut för många tåg från depåerna.

Läs mer:
Klubb 119:s blogg, DN1 + DN2.

Kalabalik på tub

Natten hade varit lång och hård för de tappra själar som körde tåg, ledde trafik och informerade både i spärr och biljetthallar. Flera växelfel, strömlöst på Söderströmsbron och förbiglidningar hade det blivit. Den mest omtalade av de sistnämnda var tåget som gick i nödis i Gullmarsplan och därmed gled hela vägen till Söderströmsbron -det stod redan tåg inne i Gamla stan vilket blev beordrat att åka omedelbart i form av att TLC skrek’ KÖR!KÖR! KÖÖÖÖÖR!!!’. Kollisionen hade varit nära och många förare tvivlade på om det egentligen var en särskilt bra idé att bedriva trafik utomhus i detta läge. I vart fall på en större skala. Snöbromsen fick under natten och denna dag användas grundligt mellan stationerna för att tågen skulle kunna stanna; det var även trevagnståg istället för de ordinarie tvåvagnsåken som brukar cruisa runt banan på söndagarna -skälet sades vara att öka chansen att stanna på stationerna. Snöblåsare, snöslungor, plogfordon, skottare, arbetslok och trafikbefäl slet häcken av sig under natten för att försöka göra spåren farbara. Trots åtgärderna och flera dagskottarteams suveräna insats blev det dessvärre kaos under dagen för nästan samtliga trafikslag. SL med flera fortsätter att uppmana folk att stanna hemma och med facit i hand är det lätt att förstå varför. SMHI:s Klass 2-varning slog in ordentligt.

Tur 26 konstaterade runt femtiden att sträckan Hammarbyhöjden-Kärrtorp var strömfattig och stod bara ett par minuter senare still; tåget drog inte på grund av att linjespänning saknades. Föraren ombads byta körände för att se om det gick att köra tillbaka tåget, eventuellt för att ‘ta sats’ så att det kunde orka framåt senare. Men det var inte långt tåget kom och efter diverse försök, planer på enkelspår, etc. träffades valet att ställa in trafiken mellan Gullmarsplan-Skarpnäck och istället låta ersättningsbussar köra på sträckan. Dessa beställdes snabbt, men kom sent och därför fick förarna hänvisa till ordinarie bussar i området. Eftersom det inte var det minsta lugnt på radion och stopp samt fel uppstod överallt kom en del information lätt bort sig, exempelvis den om vilka stopp det var som hade fått ersättningsbussar eller ej och att tågen på gröna linjen inte stannade i Gamla stan söderut på grund av dålig matning. (Strömmen var usel där och tågen skuttade fram i häftiga hack som om det vore flygkrasch på gång. Under natten hade flera tåg fått köras tillbaka till T-Centralen så att man kunde ‘ta sats’ och komma förbi bron.) TLC koncentrerade sig på att försöka hålla igång trafiken så gott det gick.

Ett av morgonens problem var givetvis den fortfarande avstängda bryggan i Gullmarsplan där stoppbocken har flyttats en bra bit av trasan i fredags och urspårningen i Vällingbydepån. Dessa två saker gjorde att tåg fick vändas på andra ställen än vanligt och att tågen från Vällingby enbart kunde åka in/ut ur depån via Råcksta. Upp till Råcksta är det en rejäl backe och i den var det flera nyutryckta tåg som tack vare den låga farten och snön började glida baklänges. Samma sak var det med backen upp från depån i Högdalen -en förare på väg mot trafikspåret fick röd signal framför sig innan växlarna och var tvungen att bromsa framför denna… varpå tåget började åka baklänges tillbaka nedför backen. Växelfelen gjorde att hemgångarna kom in sent och när det i Högdalsdepån var tänkt att två tåg skulle åka ut var både ett snöröjningsfordon i farten och ett annat tåg på väg in. Föraren på det senare frågade om spår, fick det, började köra in och fick problem med att lägga om växeln framför sig. Inga nya fräscha tåg kunde åka ut, inga gamla sunkiga nedspydda tåg kunde åka in. I Vällingbydepån fick tur 51 problem med linjespänningen och kom ingen vart. Efter cirka tio minuter-en kvart blev föraren riktigt arg på tåget och det tycktes hjälpa då silverfisken plötsligt behagade flytta på sig.

Ute på banan var det vinterkalabalik. På sina håll var spåren så igensnöade att det hade blivit helt isolerat och svårt för tågen att överhuvudtaget få någon kontakt med strömskenan. Dessutom drabbades flera turer av vagnfel, varav ett betydande inträffade vid Stora mossen. Tåget blev stående på linjen och hur mycket det än slets, byttes körände, tricksades och lirkades från förares och befäls sida ville det sig inte. Till slut fick man göra sträckan spänningslös, jorda densamma och sedan utrymma tåget. När utrymningen var klar och strömmen åter hade lagts i stod trasan fortfarande kvar. Det enda sättet att bedriva trafik på förbi den var att köra enkelspår samt motspår. Tågen från stan vände i Kristineberg och gick på motspår till Odenplan (växeln i Krillan är som vi alla vet helt igensnöad), där de fick släppa av sina trafikanter, vända på bryggan för att hamna på söderspår igen, åka upp, släppa in trafikanterna igen och köra vidare. Södergående tåg vände även de i Kristineberg och åkte sedan tillbaka, oftast mot Hässelby strand. Montören kom inom kort till trasan och påbörjade arbetet med att försöka flytta den.

När montören till sist hade satt tåget i rullning visade det sig bli en äventyrsfylld färd mot Alvik. Plötsligt hojtade han panikslaget att det inte fanns några bromsar; det gick inte att få stopp på tåget. TLC gav ett lugnande besked om att det för närvarande inte stod något tåg i Alvik, trasan kunde lugnt glida nedför backen och stanna där den stannade för att sedan köras undan. Under tiden ropade en tur att det inte var det minsta roligt att hennes tåg gled förbi varenda station längsmed Farstagrenen så att det fick backas och en annan tur ropade från Hötorget att hans tågs bromsar inte ville ta alls; på eget bevåg hade han spärrat både första och andra dörrparet för att kunna släppa av trafikanterna. TLC såg problemen, gav order om utrymning samt transport till bryggorna i Hötorget respektive Odenplan. När så tur 5 fick ett vagnfel på T-Centralen söderut blev det totalstopp under ett flertal minuter, under vilka trafiken bakom stannades och radiobilen ryckte ut. TLC planerade snabbt ihop en motspårskörning, ty eventuellt skulle det kanske gå att köra undan femman från den andra köränden. Sagt och gjort -föraren på tåget vid Hötorget fick först byta körände och gå norrut genom växeln, efter kom femman som hade fått klarsignal i V1. I samma veva kördes sedan trasan i Alvik undan och trafiken rullade så smått igång igen. Med ödesdigra förseningar.

Både under natten och morgonen satt förarna mellan fem till sju timmar utan rast på sina tåg då det var svårt att ordna avlösningar. Trafiken var helt enkelt alldeles för oregelbunden och få var på rätt plats vid rätt tillfälle. Ofta gapade avlösningsplatserna tomma och då var det bara att köra vidare. Tröttheten i arbetskåren märktes av när många matt frågade om de kunde få avlösning för att äta eller för att gå hem eftersom de haft slut för dagen länge. Tur 37 höll nästan på att missa sin avlösning när strömförsörjningen i backen mellan Kristineberg och Alvik var skral. Liknande var det säkerligen på både röda och blå linjen, där störningar förekom. Blå linjen ersattes med bussar mellan Hallonbergen och Akalla, röda linjen ersattes med buss mellan Norsborg och Alby. Med så många sträckors trafikavsaknad/oregelbundenheter ska våra busskollegor ha en eloge för det arbete de fick utföra. Alla våra kollegor som informerade vid bussar och i biljetthallarna får inte glömmas bort de heller.

Informationen från taket på plattformarna tycktes dock ha glömts bort alldeles under långa perioder och trötta förare fick veta exakt vad resenärerna tyckte om SL, SJ, fan och hans moster. En del skrek tillmälen, hytte med nävar, pekade menande på sina klockor och hotade ibland förarna med stryk. Flera kollegor menade oroligt att smockan tidvis hängde i luften och att de inte kände sig trygga. Det är förståeligt att man är jävligt arg över att tågen aldrig kommer, men den ilskan kan man ge utlopp för någon annanstans. Eller kanske snarare på ett annat sätt istället. Alla förare, spärrexpeditörer, med flera är också vi trafikanter. Vi förstår därför så väl den frustration som infinner sig när trafiken inte fungerar eftersom vi själva också känner den. Det är inte kul att komma en halvtimme-timme sent till stationerna eller att inte ha koll på vad det är som händer för informationens skull. Det är inte kul att bromsa bara för att glida förbi stationer som man försöker stanna vid. Det är inte heller kul att fastna ute på linjen strömlös och pulsa fram och tillbaka i halvmeterssnö mellan hytterna i lönlösa försök att flytta ett stillastående tåg. Känslan av maktlöshet som infinner sig är välbekant. Vi gör alla vårt bästa och tack alla ni resenärer som förstår det och tog er tid att ge en välbehövlig kamratlig klapp på axeln eller ett vänligt ord. Det är för er vi plikttroget pulsar i den där snön, smygstannar/snöbromsstannar tågen och informerar så gott vi kan.

Nu går MH till sin läsfåtölj, sveper in sig i morgonrocken trots att klockan bara är 18 och pimplar té. Det är dags att återfå sin normala kroppstemperatur. Imorgon prövas trafiken i rusningarna ordentligt. Var beredda på mer kollektivtrafikstrul.

Dagens citat:
#1: ”Det här är tamigfan det värsta jag har varit med om!” -ung förare
#2: ”Nej, nej, nej. Du skulle varit med på sjuttiotalet!” -äldre förare
#3: ”Jag är i backen mot X och har röd signal! Jag måste få grönt! Annars fastnar jag här!” -förare med god bankännedom
#4: ”Det går inte att köra här, vi kommer inte vidare.” -Snöblåsen

Snökaos, enkelt som sjutton

Morgonen började bra. Snöblåsaren och loken hade ägnat både kvällen innan och natten åt snöröjning samt växelsopning och trots små vita flingor i luften kändes rällaget bra. Snöfallet vid femtiden blev inom bara en timma betydligt glesare och trafiken tycktes fungera, med undantaget linje sjutton. Eftersom bryggan i Gullmarsplan är avstängd sedan tur 5 gled in i stoppbocken igår vändes det i Slussen på plattform ett istället. Tågen blev därför försenade. När destinationen senare blev Odenplan tycktes det som att lördagen skulle bli mycket lugnare än fredagen. Sedan började det snöa igen och då kom första rapporten om dålig matning på sträckan mellan Hammarbyhöjden-Kärrtorp; en förare hälsade att tåget hade fått mängder felkoder relaterade till strömförsörjningen. Låg linjespänning, bland annat. TLC lyfte luren till DLC, som skulle skicka ut personal att ombesörja eventuell skottning. Men som sagt; tågen rullade och det var inga större störningar i trafiken. Detta upptäckte stockholmarna snabbt, tack vare tidningar, uppmaningar att ställa bilen, lokalnyheter och internet, varpå det började vallfärdas in till staden i sedvanlig ordning. När MH såg att människorna började leta sig ut i större och större antal kom tanken i bakhuvudet att det då säkert snart skulle gå åt helvete.

Någon timma gick och TLC meddelade plötsligt att man inte fick växeln i Hässelby strand att läggas om. De flesta växlarna på banans utomhussträckor används för säkerhets skull inte då man vill undvika att få ett växelfel i onödan, enbart de växlar som är absolut nödvändiga för att trafiken ska fungera är i bruk. Exempelvis växeln i HÄS, i FAS, HAG, ALV, ÅKH och HÖD. Men givetvis kan det ändå bli fel i någon av dem också. Så blev det denna förmiddag och tågen började vändas upp i Hässelby gård medan arbetet med att få kontroll på växeln påbörjades. Trafikanterna hänvisades till buss 119. En olycka kommer som bekant sällan ensam. Flera tåg var nära att halka förbi stationer, några var tvungna att trycka P efter att ha backat och inom kort föll en av sjuttonförarnas profetior in angående strömmatningen på söderspåret mellan Hammarbyhöjden och Kärrtorp.

Oron hade varit att ett tåg skulle bli stående och nu ropade tur 63 att hans tåg hade sjunkande HB-tryck, dålig strömupptagning och femhundranittio felkoder som kom och gick. Efter att ha fått upp HB-trycket en aning ombads han köra in tåget helt till Kärrtorp, men det gick inte trots modiga försök. Södra bilen ryckte ut till platsen… samtidigt tappade tåget bakom all linjespänning och tömdes ur. Totalstoppet var ett faktum. Snabbt valde man att använda tur 62 i Skarpnäck som pendeltåg till och från Skärmarbrink precis som under gårdagen medan flertalet metoder för att flytta tur 63 (åka bakåt, framåt upprepade gånger, ta sats för att tåget skulle orka fram, med mera) provades. När den till sist äntligen kunde rullas undan och fara till Skarpnäck (bröt de HS för att komma bort?) blev tur 64, även den utan linjespänning, kvar ute på linjen. Så vitt MH vet står den där ännu. Enligt SL:s störningsinfo bedrivs det fortfarande enkelspårstrafik på sträckan. Som tur var hade även ersättningsbussar satts in mellan Gullmarsplan-Skarpnäck så att trafiken rullade hjälpligt, om än långt ifrån perfekt.

Blå linjens förbikörning av Kista hävdes inatt. På röda linjen var det idag växelfel mellan Norsborg och Alby, där drogs man även med diverse vagnfel. Så ock på bana ett, som fick sin beskärda del av tågbyten.

Nu ska MH laga middag och sedan slå sig ned i fåtöljen med en stor kopp äppel/kanelté, kanske läsa lite på en bok innan det blir melodifestival. Sedan är det dags att sova och gå upp för att arbeta ännu en dag i snöyran. Ett stort tack ska mannen ha som kom fram efter att ha klivit av i Brommaplan för att berätta att vi gjorde ett bra arbete och att han uppskattade det. Sådant värmer den mest luttrade (och för ögonblicket ordentligt nedkylda) tågförare. 🙂

Tryck P, för farao!

Lördagar är nästan alltid lugna. Under eftermiddagens början orsakade en CX-transport till bana tre litet huvudbry för TLC då den tvärstannade mitt i vägen på väg genom växeln. Efter igångsnackande av den stackars pressade föraren på ett sätt som minst sagt liknade en intensiv, glassig actionfilm (‘TRYCK PÅ P! TRYCK PÅ P! NER MED LUCKAN; TRYCK P!’) lyckades transporten efter sju-åtta minuters stillastående rulla hemåt mot trean. Tur 53 som hade fått vänta i Fridhemsplan under tiden fick vända på fyran i Alvik, medan man vände upp tur 76 i Vällingby.

Under större delen av arbetsdagen var det mycket folk ute, en hel del av dem åkte till Globen och nittonturerna åkte runt med en annan destinationskod för att visa ‘via Globen’ på IDTS-skyltarna. En förare undrade varför, varpå TL med en rysning av avsmak svarade att det var ‘Monstertrucksgala’ där under hela lördagen. Först runt nio-halv tio kunde nitton snurra tillbaka koden. Hela eftermiddagen och kvällen regnade det, vilket bara var bra ty när det väl har regnat femtioelva timmar är inte rälen lika hal längre och gult läge kunde således undvikas.

En full kille hade också kolliderat med ett tåg (när han skulle på?) och därmed slagit sig ordentligt i huvudet samt krossat en vinflaska. Ordningsvakt skickades dit för att titta till honom och i övrigt lekte TLC med vakter följa John under en halvtimma medan en fylla åkte fram och tillbaka i södra innerstan. Mannen lyckades med konststycket att kraftigt vinglande byta tåg och färdriktning varenda gång de planerade att plocka av honom. Vakterna triumferade dock till sist, på den nystädade stn Slussen. Stationen är städad, men den är fortfarande inte ren; den är nog för ingrodd och klottret har blekts en smula av veckans behandlingar men är inte borta. Dags att stänga och råsanera? Förbikörning Slussen, det vore något, det! 😉

Proppat Hagsätra

En lugn torsdag med några fyrkantiga kuggar i maskineriet, kan man väl säga om eftermiddagen. Vagnbristen fortsätter -idag var fem extraturer inställda och därmed var trängseln ett faktum. Efter helgen kommer iallafall blå linjen äntligen åter trafikera T-Centralen vilket kommer att minska trafikanttrycket på gröna linjen, vilket betyder att trängseln även minskar en aning.

Tur 32 fick ett nödbromshandtag draget i Skanstull norrut. Tåget hade hunnit åka några meter in i tunneln och föraren gick bak för att återställa. När turen kom på rull meddelade han att det verkade vara en okynnesdragning; en liten tant som stod vid dörren hade sagt att en kille hade dragit i nödbromsen och försvunnit i folkmängden. TLC antydde att det kanske var en ‘ondskefull tant’ som hade dragit i handtaget… Ett tag senare ropade tur 71 från Odenplan för att upplysa TLC om att han hade halvt skrämt ihjäl folk på stn Odenplan. Det hade varit folk på spåret när han körde in, nämligen. Föraren hade hunnit stanna och lät mer arg än chockad. TL undrade hur det var med honom och fick svaret att det var lugnt, han skulle ändå bli avlöst i Gullmarsplan.

Två tågbyten hanns med under rusningen. Tur 76 gav sina vagnar till tur 2 eftersom tvåan hade något problem med frontrutan och tur 12 fick tömmas ur i Gullmarsplan, gå ut på bryggan och vidare till Pollak, för att sedan åka ner till plattform två och byta vagnar med tur 6. Tyvärr missade vi varför, men det kan ha varit tåget med hyttdörrsproblem. Tur 31 passade på att ropa in blött klotter under tiden.

Senare skulle linje nitton få idka tålamod på en situation som utspelade sig i Hagsätra, där det befann sig ett gäng av något slag. Dessa hade uppenbarligen stökat ordentligt, ty både polis och ordningsvakter kom till platsen och TLC bad tur 36 stå kvar. Likaså blev det för tur 37, 38:an fick vänta i Rågsved och snart var det kö. När TLC såg i kamerorna att polisen hade börjat förhöra föraren sade de åt honom att påpeka för ordningsmakten att det fanns gott om tåg som ville in till stationen. Inom kort började trafiken rulla, men då 36:an var väldigt sen tömdes den direkt och föraren fick köra i transport norrut. Samtidigt verkade trafiken söderut gå småtrögt tack vare något lok som rullade i sin reglementsenliga hastighet framför turerna. Sedan kom regnet. Men det var gudskelov inget mesigt duggregn (aka rälskryptonit) utan ett ordentligt regn som nu smattrar mot fönsterblecket.

Rökt förare rapporterar

När Veoliahoran anlände till jobbet var det bara att göra som flera av kollegorna; hoppa på första bästa tåg eftersom förarna från morgonskiftet hade suttit alldeles för länge och kört utan rast. Man bedrev ingen trafik genom innerstan (där var det totalstopp), utan på norra sidan vändes tågen i Odenplan och på södra sidan vändes linje sjutton i Skanstull, arton i Skärmarbrink och nitton i Gullmarsplan. På röda linjen kördes alla extratåg in, tågen vände i Mariatorget, Stadion och Karlaplan. Det var mycket folk ute och på röda möttes förarna av en hel del rök vid Östermalm. Avlösningarna sprack och raster drogs in på löpande band då ett tågs avlösare kunde befinna sig på fel sida om trafikavstängningen och den lilla trafik som fanns skulle gå med någorlunda jämna luckor. Många förare hade dessutom slut för dagen sedan lång tid tillbaka, men TLC gick ut med ett allmänt meddelande om att det i en klausul finns en force majeure för sådana här oförutsedda tillfällen. Men både de och trafikexpeditionen gjorde vad de kunde för att ordna raster och avlösare.

Det oförutsedda tillfället var såklart arbetstågsbranden (som tydligen hade startat i en laddningskabel) i en tunnel mellan T-Centralen och Kungsträdgården. TLC meddelade att det var en ordentlig brasa som räddningstjänsten kämpade med och förklarade sedan att ersättningsbussar från Gullmarsplan rullade samt att Tvärbanan kunde ta med trafikanter till Alvik så länge trafikstörningarna varade. Runt kvart-tjugo över ett hade TLC fått kopplingsbesked vilket betydde att elen skulle kunna läggas i igen (det måste alltid göras spänningslöst när räddningstjänsten arbetar, av säkerhetsskäl såklart) men trafiken kom inte igång igen förrän dryga kvarten senare eftersom man ville se om tåg som stod strömlöst fick tillbaka linjespänningen ordentligt och eftersom luckorna behövde drygas ut. Då det inte hade gått några tåg genom stan skulle det gå trögt då tågen låg med bra mellanrum på de andra sträckorna. Men snart rullade första tåget genom staden och trafiken var i full gång, sånär som på stationerna T-Centralen och Fridhemsplan vilka var avstängda på brandkårens order.

Nu när trafikkaoset långsamt klarnade tog avlösningsdramats andra akt vid och TLC undrade vilka förare det var som hade suttit länge på sina tåg. Tur 76, 82 och 71 sade i tät följd över radion att de hade suttit över sex respektive fem timmar på samma tåg jämfört med de vanliga tre till fyra. TLC noterade tiderna och började tillsammans med TX försöka få förarna att hamna rätt i tillvaron. En hierarkiskt ordnad lista gjordes där den som hade suttit längst hade topprioritet. I samma veva skulle tur 51 rulla från Farsta strand, men hans tåg hade för stora hjulplattor och borde därför inte vara ute i trafik. Vagnarna kördes tillbaka och sedan inväntades montör som VH tolkar det. Minuterna gick och förare efter förare möttes av tomma avlösningsplatser samt det glada beskedet att det inte fanns någon reserv (reserven fick påhugg redan innan tjänsten hade börjat, av förståeliga skäl). Till slut hade mångas arbetsdag överskridits med upp till två timmar; en förare ropade nästan med gråten i halsen. menandes att denne hade börjat 05:33 på morgonen och att klockan nu var 15:30. Föraren orkade helt enkelt inte mer. TLC gjorde en notering på sin lista och lyfte luren till TX.

Den stora omturningen av tågen påbörjades, för att tågen skulle gå enligt turlistan samt för att underlätta för de förare som satt på fel tåg och nu skulle börja jaga det de egentligen skulle sitta på. Mitt i all villervalla med avlösningar, småförseningar och så vidare ropade tur 83 från Ängbyplan där någon hade dragit ett nödbromshandtag längst bak i V3:an. Föraren gick bak för att återställa och meddelade när hon var tillbaka i hytten att tåget rullade med en stor färsk målning på just V3. Turen vändes upp i Vällingby och efter en närmare inspektion rapporterades en målning över hela M-delen och delar av A-delen in. TLC sade ett tag senare att det blev ett tågbyte i Högdalen söderut. Tur 82 ropade från Stora mossen, där några killar satt sig på en grässlänt med kameror i nävarna. De verkade vänta på något. Klottertåget, konstaterade TLC och ringde efter vakter efter att ha fått gossarnas mer precisa placering.

Tur 83 ropade senare igen efter tågbytet, då fel turlista låg i det nya tåget. En ny ordnades fram. På annat håll fastnade tur 79:s hyttdörr i Slussens plattform på samma ställe där de alltid fastnar norrut. En förare från syndikalisterna ropade att han behövde bli avlöst innan Alvik eftersom hans fack har blockad mot arbete som överskrider fem timmar utan rast; avlösning fick han, men först i Alvik söderut. I stan högg många trafikanter tag i en och ställde alla möjliga frågor om resvägar och bussar. Tyvärr gick blå linjens ersättningsbussar mellan Centralen och Västra skogen, vilket gjorde att vi fick hänvisa dem till att gå från Gamla stan/Hötorget eller St: Eriksplan/Thorildsplan till ordinarie hållplatser för ersättningsbussar. Det var ett jäkla meck för de stackars trafikanterna att ta sig hem. Särskilt i början, när vi inte fick någon som helst info om vart de skulle hänvisas till. Ordern blev att ropa innan stationerna ifråga. TLC fick löfte av brandkåren att de inställda stationerna skulle kunna trafikeras från ett visst klockslag, men den tiden kom och gick. Förbikörningen fortsatte. Tur 76 rapporterade att det var några personer som promenerade på T-Centralens plattform, varpå TLC menade att det säkert var personal från någon av myndigheterna på plats. 76:an påpekade att de så kallade myndighetspersonerna var i femtonårsåldern ungefär och då ropade TL på nordvästra bilens befäl som fick undersöka saken. Man undrar ju hur de hade tagit sig in eftersom alla linjer körde förbi och stället var igenbommat…

Framåt kvällen började kvälls- och nattarbetande förare sina skift. Förarna satt inte längre på fel tåg i samma utsträckning och det blev för första gången på länge ganska tyst på radion. Då och då frågade någon om det fortfarande var förbikörning T-Centralen och Fridhemsplan, vilket fick ett jakande svar från TLC. En tur fick skit från några ungdomar som stod och rökte inomhus. Det enda han hade gjort var att påpeka att rökning var förbjuden…

Runt halv tio meddelade de att tågen i St: Eriksplan och Kristineberg skulle stå still, eftersom loket som hade brunnit skulle bogseras bort från bana 3. Ordern ställdes dock in efter en stund; personal på plats ringde och meddelade att flyttandet hade försenats. Tågen kunde köra igen. Söderut meddelade tur 81 att polisen hade påbörjat sina traditionella tågkontroller, vilka pågick under 30-40 minuter. En timma senare kom beskedet att tågen åter kunde trafikera de inställda stationerna! Branden hade tagit cirka elva timmar att släcka, om man får tro Aftonskvallret.

Då var det dags för Veoliahoran att utmattat ragla hemåt, men ändå med en viss stolthet i sinnet. Återigen påminns man om vilket teamwork tunnelbanan egentligen är. Och stolt blir man även som stockholmare. Visst, en del gnäller, skäller och är arga men många är också väldigt förstående och tåliga. Det är närapå becksvart ute nu, de starkt surt rökstinkande arbetskläderna vädras ute på balkongen och kvällsduschen är avklarad. Bröstet är tungt och ögonen svider. Fan vet vad man har andats in under arbetsdagens tio färder genom stan… det luktade ju satan; olja, metall, syra, med mera. Att köra in i tunneln mot Fridhemsplan söderut och se röken komma rullande mot en gör verkligen att man tänker efter. Visserligen var det stora störningar i trafiken idag, precis som vid kabelbranden på röda linjen i december förra året. Men vi har ändå varit lindrigt drabbade -det kan lätt gå så mycket mer illa. Vid kraftig rökutveckling sprids röken snabbt ut i stora delar av tunnelsystemet och det är lätt att drömma upp värstascenarion.

Men det är rätt deprimerande, dessutom är det här blogginlägget redan löjligt långt och därför ämnar Veoliahoran nu istället göra en varm kopp choklad, krypa i morgonrocken och dega framför TV:n en stund innan det är sovdags. Ha en bra kväll och sköt om er allesammans!