Category Archives: strömlöst

När en dag blir veckor och månader

Med tanke på det nästintill löjligt stora gapet mellan bloggens senaste inlägg och detta, misstänker MH att läsarna redan har förstått att verksamheten är under avveckling. Detta beror inte på att det saknas saker eller händelser att skriva om, det är snarare tidsaspekten som är den stora skurken i sammanhanget; bloggens team krympte och med det fick de kvarvarande medarbetarna ett större lass att dra. Tiden som gick åt till att skriva inlägg tog därmed över mer fritid än vad dessa tappra själar (efter mycken övertid och arbetsslit) kunde skänka projektet och den naturliga följden blev en diskussion av bloggens vara eller inte vara. Vilket i sin tur ledde till en lång paus.

Vi har beslutat att den ska vara kvar på nätet, den kommer således ej att plockas ned. Allt material kommer att finnas kvar för läsning.

Vad händer i tunnelbaneland? Hur gick vintern? Hur fungerade snöröjningen när MTR drev den i egen regi? Och hur går det med avstängningen av Hagsätragrenen?

Vintern var obönhörligt lång denna gång, var arbetsdag tycktes vara höljd i ett grått uppslukande mörker blandat med modd, småspik och isluft. Spåren var som alltid farbara, med undantag för de dagar då huvudstaden bäddades in i yrande snö och ilsket vindpiskades till underkastelse av vädrets makter. Snöröjningen fungerade aningen bättre detta år eftersom kommunikationssteget mellan muntliga rapporter om läget på banan och de som ombesörjde snöbekämpningen var kortare. Visa av förra årets händelser med glidande tåg pga isbildning på bromsblocken, fanns det nu inget instruktionsmeddelande om att inte använda snöbromsen vid halka (ett sådant meddelande hade anslagits hösten 2009 i syfte att förhindra hjulplattor), vilket innebar att förarna med gott samvete kunde använda snöbromsen när den behövdes. Att snöbekämpare blåste bort snö från växlarna vid GUP, ALV och dylika platser med hjälp av lövblåsare var ett av vinterns absolut mest vanliga återkommande fenomen. Men det hjälpte inte framkomligheten på flera av sträckorna norr och söder om staden, där Skarpnäckgrenen som alltid drog det korta strået och under lång tid ansattes av drivsnö som snart isolerade strömskenan på flera ställen. Trots att förarna ropade om de välkända ställena Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden gjordes inga punktinsatser, varpå strömlösheten samt stillastående tåg kom som ett brev på posten. Enkelspår, ersättningsbussar och att pulsa i snö med nordanvinden tjutande i öronen och synen grumlad av tunga, yrande flingor blev därmed även detta år standarden för de hårt prövade Skarpnäckborna. Vid ett tillfälle blev ett tåg stående stn Kärrtorp i över sju timmar på grund av strömlöshet. Efter en koncentrerad period av problem längsmed Skarpnäcklinjen kallades både snöblåsare och andra snöbekämpningsmedel till linje 17. Snart var spåren farbara igen och utöver de sedvanliga växelfelen, vilka är ständigt närvarande under förarnas arbetsdagar vintertid, fungerade vintertrafiken bra för stockholmarna.

Ett större problem för förarna var att de fick jobba mycket övertid; det verkar som om det högst onödiga avlivandet av TX, förarnas nav i vardagen, har bidragit till att TLC numera inte alltid får tag på någon som kan skicka reserver till tåg där avlösningarna spricker. Då alla de tre banorna i tunnelbanan hanteras från ett centraliserat samt underbemannat TX (med ett telefonnummer) har förarna fått uppleva fler och fler spruckna avlösningar. Den lokala samt direkta överblicken saknas på platskontoren vilket får omedelbara, kännbara konsekvenser för personalen. Flera kollegor har torrt noterat att företaget tog en organisation som redan fungerade utmärkt och omorganiserade den för omorganiserandets skull, utan att göra en ordentlig riskanalys. Att ett stort antal chefs- och personalledande tjänster infördes har ökat förvirringen; det finns arbetsledare, men personalen upplever att de sällan finns till hands eller kan hjälpa till med arbetsrelaterade problem som kan uppstå. Den allmänna uppfattningen om nymodigheterna tycks vara att man inte ska försöka laga någonting som inte ens var trasigt från början.

När våren till sist tog sina första, skälvande lätta andetag, var det dags att stänga av hela Hagsätragrenen under ett halvår. Resenärer som bor längsmed de berörda stationerna kommer, fram till slutet av september, att få åka ersättningsbussar när de ska in mot stan och tillbaka. MTR meddelade över intranätet att avstängningen hittills har fungerat väl och att SL ger företaget beröm. Informatörer finns på plats på plattformarna vid Gullmarsplan samt i biljetthallen och på bussdäcket, vilket är sådant resenärerna ser och uppskattar. Även förarna har fått informera och visa folk rätt, vilket ytterligare har förbättrat situationen. På arbetsfronten innebar avstängningen hot om varsel av ett antal anställda på grund av övertalighet, vilket facket bestred. Efter många diskussioner verkar saken vara temporärt löst,  tack vare tidiga semestrar, fortbildningar och omskolning till annan befattning.

För förarnas del har avstängningen inneburit många saker rent praktiskt. En ny omplacering gjordes enbart på grund av de nya tjänstepaket som skulle bli en följd av en så stor avstängning. I samband med detta slogs alla förare samman till ett enda platskontor, som ligger på Gullmarsplan. Förarna från Alvik flyttade från Alviksmässen till Gullmarsmässen den 21:a mars när avstängningen av Hagsätra började. MTR renoverade lokalerna vid Gullmarsplan inför detta och resultatet är en smått schitzofren (om än mycket fräsch) ytuppdelning, där ena halvan ser ut som industrimatsal medan den andra påminner om en flygplatslounge. Cheferna på station verkar vara väldigt glada över att kunna sitta i en fräsch personalmatsal och äta lunch, medan förarna från Alvik säger att de saknar sin mäss (som skulle rivas, men istället togs över av Veolia som nu renoverar den) och den ringa restid de brukade ha när de åkte till jobbet. Nu kan ett arbetspass på nio timmar omgärdas av en till två timmars restid för att komma till jobbet. Vad som ytterligare har försämrats av flytten är alla förares körtider; skulle en norrgående turs avlösning spricka går det nu inte att få avlösning i Alvik, utan istället måste föraren åka hela vägen ut till ändstation och tillbaka till GUP söderut för att få avlösning. Om det hade varit slut för dagen för föraren och tåget gick mot Hässelby strand skulle det således innebära ordentlig övertid.

Då Högdalsdepån inte kommer att kunna användas under sommaren har flera tåg ställts upp i Skarpnäck, Bagarmossen och Farsta strand. Samtidigt ställs en del tåg upp i Rissnedepån på blå linjen, varpå de varje morgon måste rulla upp till sin hembana. Nu är depån i Högdalen fortfarande öppen och vagntransporter rullar på en spårdispositionssträcka till och från Gullmarsplan varje natt. När depån stängs är frågan huruvida det kommer att vara färre tåg ute på banan eller om fler tåg kommer att komma ut från grannbanornas depåer.

Då lär det totalhaveri till turlista som förarna arbetar efter bli ännu värre. Majoriteten av förarna undrar vad både tjänsteplanerare samt turlisteplanerarna tänkte när de gjorde de nya tjänsterna och framförallt turlistan. Ett stort antal tåg rullar i transport mitt på dagen från Hässelby strand till Hökarängen där de vänder och går i transport till Gullmarsplan, där turerna åter tas i trafik. På helgerna går flera tåg ut från depån och rullar i transport till Gullmarsplan. Det tillkommer även extratåg som både till vardags och till helg rullar ut från depå vid lunchdags. Vändtiderna varierar sig mellan att vara urusla på morgonen till att bli väl tilltagna på sina håll mitt på dagen, samtidigt har det blivit mer standard än undantag att ett tåg byter både turnummer och destination varje gång det är dags att vända. Ett tåg kan med andra ord tas ut från Vällingbydepån, rulla till Farsta strand och bli en sjutton mot Hässelby strand, som sedan går till Skarpnäck och byter körände samt linjenummer till nitton, åker till Åkeshov, vänder och rullar mot Gullmarsplan… Sådana tåg har ibland förekommit på tidig morgon eller sen kväll, men då har det varit enstaka byten av linjenummer eller destination. Nu omfattas en större del av tågen på banan av detta fenomen. Förarna kallar turlistan för ett vansinne och trafikledarna håller för ovanlighetens skull med helt och frågar sig varför den ser ut som den gör. Förarna håller tummarna inför hösten, i hopp om att turlistan och tjänsterna ska bli bättre.

Men nu till slutet av inlägget.

Sammanfattningsvis kan vi äga att förutom en del strul kring platskontor, chefskarusell, personalpolitik, turlista samt kaos, fungerar de grundläggande sakerna som de ska; vi förare gör med andra ord det vi alltid gör -kör fram och tillbaka.

Visst är vi oroliga för de rapporter som kommer om sprickor i vagnar med mera, vilket äventyrar den säkerhet som i tunnelbanan är vital för att trafik ska kunna bedrivas. (Säkerheten framför allt är vårt ledord.) Visst oroar vi oss för vart allt är på väg med omorganisationerna. Men till syvende och sist har vi förare varandra. Vi har ett gott kamratskap sinsemellan och oavsett fack känns det som att vi alla kämpar för samma saker, villkor och rättigheter. Framförallt kör vi stockholmarna till jobbet och hem, vilket är tunnelbanans kärnverksamhet. Vi tar vårt samhällsansvar på allvar och är stolta över det arbete vi utför.

Tack för att ni har läst, kommenterat och följt bloggen under de två år den har funnits! (Kanske får ni anledning att följa den igen, i ett annat format. Håll utkik.)

Klart slut!

-Veoliahoran/mtrhoran

Strömproblem på strömproblem

Under gårdagen gick TLC ut med ett allmänt meddelande om att det var strömlöst från Liljeholmen och söderut på både linje 13 och 14. Förarna hade redan sett att informationen hade börjat rulla på IDTS-skyltarna och väntade på att få veta om ersättningsbussar var beställda samt om strömlösheten skulle bli långvarig. Den varade i litet över en timma, medan Fortum felsökte och därefter åtgärdade felet. Utöver tunnelbanan var det ett stort antal hem söder om söder som inte hade någon el. I tuben hade ett flertal tåg stannat ute på linjen och dessa fick utrymmas. När elen väl kom tillbaka, började omtågnings- och avlösningskaoset. TX fick jobba hårt.

Denna morgon hade elmonstret slagit ut sina mörka vingar över gröna och blå linjen, som båda blev strömlösa på sträckorna Alvik-Odenplan samt Västra skogen-Kungsträdgården. Vilket orsakade allmänt kaos när stockholmarna skulle åka till jobbet. Plattformarna var alldeles mörka när folk väntade, myllrade och letade information. (Vilket är knepigt när det ofta finns en till två informatörer som ska räcka till lite över tusen resenärer.) Trafiken fick ersättas med bussar, vilket självfallet blev en mardröm för resenärerna; en buss rymmer som bekant inte ens en tiondel av ett fullsmockat rusningstrafiktåg och trängseln frestade tålamodet hos många. Timmar förflöt utan att felet hittades, SL fick först en indikation om att felet skulle ligga i två kablar men beskedet blev att det istället låg i en likriktarstation i Kristineberg. När elstrulets källa hade hittats, kunde strömmen ledas om och trafiken rullade igång med en tidmässigt söndersmulad turlista, spruckna avlösningar, uteblivna raster och omtågningsbehov. Även denna dag prövades respektive banas TX krafter. Medan förare, TX och TLC slet röven av sig för att få igång trafiken, passade skvallerpressen på att skutta ned till kaoset och vädra resenärernas missnöje för att sedan sätta det på pränt, men de flesta verkar ha en god förståelse för att personalen på golvet inte har någonting med problemen att göra;  istället måste underhåll och beredskap ses över. Dessutom måste den nya upphandlingen av tunneltågvagnar innebära att vi får tåg som tål väta och kyla. Det går inte att chansa på att antalet större stopp per år är sällsynta, det behövs alltid en reservplan.

TX betydelse på varje platskontor har de senaste två dagarna varit mycket tydlig. Från och med imorgon finns TX inte längre, utan istället genomför MTR en omorganisation som innebär att vi får ett par arbetsledare, ett centraliserat ‘bemanningskoordinator’-kontor ersätter TX och en central strategisk planeringsenhet ersätter de personalplanerare som har funnits på platskontoren. Enligt de arbetsbeskrivningar för yrkena som alla förare har fått hem i brevlådan, är ‘effektivitet’ ett av de starkaste ledorden. PLE-uppgifterna kommer till stor del att tas över av de nya arbetsledarna, men vissa frågor som de inte kan hantera får läggas på postlådor som nu ska finnas på platskontoren. Förarna hyser inte någon större tilltro för omorganisationen, utan inväntar med road uppsyn första bästa storstopp i trafiken, vid vilket den nya organisationen kommer att visa sina styrkor och svagheter.

Veckans snackis: En ny vinterjacka är under utveckling, eftersom den gamla inte duger att arbeta i på vintern. Den nuvarande jackan är en flerfunktionsjacka och är inte specifikt anpassad till kylan vintern innebär. Den nya jackan är blå, med röda armrevärer och kommer att skickas ut till förarna i februari. Eller, som en del kollegor skrattande uttryckte det; i god tid till att vintern är över. Vi håller tummarna för att den kommer tidigare, då en ny vargavinter står för dörren om man ska tro Metro.

TX försvinner. En dålig utveckling, menar majoriteten förare och i mässen undrade en kollega varför ‘precis allt’ ska försämras för förarna.

Folk på spåret. En PUT vid Medis i början av veckan  (en 60-årig man skulle hämta en tappad mobil på spåret och blev påkörd men överlevde), har fått förarna att undra huruvida en del resenärer är rädda om sig eller inte. SL har talat med DN om ett automatiskt spårlarm, MH med team undrar fortfarande när beslutet att glasa in plattformarna ska komma.

Den strömfattiga depån

Dagens förmodligen mest omdiskuterade tåg var tur 6, som redan tidigt på morgonen hade felanmält panelen med öppnings- och stängknappar vid en av hyttdörrarna. Det som var fel med den var kort sammanfattat att knapparna satt ‘tvärtom’ mot vad de brukar. Men det var inte bara knapparna det gällde; även mekaniken/elen bakom kontrollpanelen var spegelvänd, vilket orsakade förvirring bland de förare som körde tåget under dagen.

Morgonens ihärdiga regnväder bidrog till att en stadig trafikantström sökte sig till tunnelbanan för att åka tåg. Plattformarna i innerstan var periodvis fulla av resenärer som ville slippa undan vätan. Några som däremot trotsade regnet var banarbetarna som stod vid GUP norrut. Trots duggregn, blåst samt viss kyla lyckades de arbeta flitigt hela dagen och de signalerade även duktigt var gång tågen rullade förbi.

Strax efter morgonrusningen ropade TLC på tur 32, men ändrade sig sedan och ville ha tag i tur 28. Föraren fick i uppdrag att inspektera bryggan mellan Hötorget och Rådmansgatan, då mystiska fällningar vandrade fram och tillbaka längsmed den. Kanske var det någon som var på spåret? Tur 28 kunde inte hitta någonting. Mötande tåg, tur 24, rapporterade att bryggan var utan anmärkning. En kollega i mässen skämtade glatt om att det säkert var ett av tubens många spöken som vaknat för tidigt den dagen.

När man jobbar med tunnelbanan är det viktigt att alltid ge TLC besked om vad det är som händer på banan så att det går att planera trafiken. Ibland kan det därför uppstå mer eller mindre besvärliga problem när saker inträffar utan att ett knyst har nämnts om dem. Så var fallet idag, när personalen i Vällingbydepån inte berättade för TLC att de hade brutit strömmen för ett arbete. Samtidigt skulle morgonens extratåg åka tillbaka hem till sina respektive depåer. Tur 62 lyckades växla sig fram till hallporten och rullade in med en vagn innan strömmen försvann och det tog absolut stopp. Där stod tåget, med två vagnar kvar på bangården och TLC kastade sig på telefon för att få tag i vagnmästaren/depåchefen. Tur 63 fick vänta kvar en kort stund i Vällingby innan det kunde bekräftas att strömmen återigen var tillbaka. Föraren ombads ta det försiktigt på väg ned till depån, eftersom man tidigare hade skickat ut föregående tågs förare på promenad runt sina vagnar för att se om orsaken till strömlösheten kunde hittas…

Dålig fjutt i västerort

Dagen började lugnt och ljuset målade Stockholm i sina vackra färger under gryningstimmarna. MH tuffade belåtet omkring med sitt tåg under morgonrusningen och det verkade som om tisdagen skulle bli ännu en i raden av rätt händelselösa dagar. Men då började rapporter komma över radion om att det var dåligt med ström mellan Abrahamsberg och Åkeshov. Kort därefter ropade förarna att de hade fått totalt linjespänningsbortfall och att tågen inte drog. TL svarade sammanbitet att det var strömlöst från Abrahamsberg till Hässelby strand; i praktiskt taget hela västerort blev tågen stående på stationerna medan kunnigt folk försökte ta reda på vad det var som felades med strömmen. Tåg började vändas i Stora mossen, Abrahamsberg och Alvik. Den sistnämnda stationen var den det vändes mest vid. Ersättningstrafiken gick mellan just Alvik och Hässelby strand. Varsamt lotsades tågen genom stan fram en station i taget av trafikledningen, för att i Kristineberg eller Thorildsplan (oftast) få veta var de skulle vända. Under tiden kunde förarna i västerort mest bara acceptera läget, dvs att de inte kom någonstans och informera om vad det var som gällde med jämna mellanrum. Runt en timma senare meddelade förarna hoppfullt att strömmen började komma tillbaka på  en del stationer, men TL höll kvar tågen en stund för att låta dem pumpa upp alldeles för låga HB-tryck, för att hinna planera trafiken och för att -viktigast av allt- strömmen skulle komma tillbaka överallt.

När trafiken åter började rulla till och från västerort var det inte överallt; det var fortfarande strömlöst mellan Råcksta och Hässelby strand, varpå ersättningstrafiken kortades ned till att gå mellan de stationerna. Nu blev det också problem med extratågen, eftersom flera av dessa skulle gå ned i depån via Råcksta eller Vällingby -inte bara sträckorna på banan var strömlösa, utan det läget hade även drabbat depån. Istället vändes extratågen eller kördes in temporärt på uppställningsspår och bryggor medan man försökte bedriva trafik på de sträckor som hade ström. Dryga halvtimmen senare kunde tågen mellan Hässelby och Råcksta till sist börja rulla. Medan avlösningarna sprack i lika skarpt snabb takt som ett på ett gammalt hederligt kinesiskt smatterband, påbörjades omtågningen av linje 18 samt 17. Linje 19 följde snart efter, så fort det stod klart att tågen låg i en någorlunda vettig ordning. Framåt halv tolv-ett sjönk lugnets varma kappa sig i stilla försiktighet ned över banan. Dagens trafikstrul var över.

Trodde vi, ja. En timma och en rapport om spårbeträde ute i Hässelby senare, var TLC tvungna att stanna trafiken igen. Tågen på väg mot Hässelby fick vända i Vällingby, eftersom en man hade tagit sig in på spårområdet och vägrade lämna det. På radion lät det som om han stod på eller hade slagit sig ned på spåret och strömmen på sträckan bröts omgående. Trafikanterna hänvisades till ordinarie bussar från Vällingby och vändningarna fortsatte där medan de av ärendet berörda instanserna omhändertog mannen. En halvtimme senare var trafiken åter igång på hela gröna linjen.

Mitt upp i alltsammans ropade tur 2 från Farsta strand om att det luktade mycket starkt i södra änden av stationen; lukten var sprejfärg och vi vet ju alla vad det betyder -klottersäsongen har börjat, kluddfjantarna är återigen tillbaka och i deras farvatten kommer de inställda avgångarna på grund av skadegörelse, vilka inte bara kostar pengar utan framförallt stockholmarnas tid och tålamod, eftersom folk faktiskt kunde ha åkt med de inställda tågen någonstans…

Dagens snackis:
1) Bombdåden i Moskvas tunnelbana. Läskigt. Scenarior över hur det skulle se ut om samma sak hände i Sverige dyker såklart upp i de flesta förares tankar.

2) Almega, som representerar arbetsgivarna, tycker att 0% löneförhöjning och mer arbete är en bra idé. Lokal och individuell lönesättning tycks vara årets arbetsgivarmodell. Läs mer om individuell lönesättning här och här. Passa på att läsa om vad Almega håller som huvudpunkter i avtalsrörelsen 2010. Och självfallet vad spårtrafikdelegation (som agerar för arbetstagarna) skriver. Vad säger kollegorna? Det är blandat. Merparten tycks dock vara emot arbetsgivarnas förslag. Likaså MH-teamet. Det är viktigare med rättvisa villkor åt alla. För intresserade är det demo imorgon mot Almegas lönepolitik, samling på Stureplan kl. 13:00, för avmarsch mot Almegas huvudkontor på Östermalm.

Uppdatering: Både DN och SvD passade på att skriva lite om dagens tubprövningar. Roligast är som vanligt DN, där kommentarfältet alltid utgör god underhållning. SvD skriver kort om både strömlösheten och spårspringet.

Kalabalik på tub

Natten hade varit lång och hård för de tappra själar som körde tåg, ledde trafik och informerade både i spärr och biljetthallar. Flera växelfel, strömlöst på Söderströmsbron och förbiglidningar hade det blivit. Den mest omtalade av de sistnämnda var tåget som gick i nödis i Gullmarsplan och därmed gled hela vägen till Söderströmsbron -det stod redan tåg inne i Gamla stan vilket blev beordrat att åka omedelbart i form av att TLC skrek’ KÖR!KÖR! KÖÖÖÖÖR!!!’. Kollisionen hade varit nära och många förare tvivlade på om det egentligen var en särskilt bra idé att bedriva trafik utomhus i detta läge. I vart fall på en större skala. Snöbromsen fick under natten och denna dag användas grundligt mellan stationerna för att tågen skulle kunna stanna; det var även trevagnståg istället för de ordinarie tvåvagnsåken som brukar cruisa runt banan på söndagarna -skälet sades vara att öka chansen att stanna på stationerna. Snöblåsare, snöslungor, plogfordon, skottare, arbetslok och trafikbefäl slet häcken av sig under natten för att försöka göra spåren farbara. Trots åtgärderna och flera dagskottarteams suveräna insats blev det dessvärre kaos under dagen för nästan samtliga trafikslag. SL med flera fortsätter att uppmana folk att stanna hemma och med facit i hand är det lätt att förstå varför. SMHI:s Klass 2-varning slog in ordentligt.

Tur 26 konstaterade runt femtiden att sträckan Hammarbyhöjden-Kärrtorp var strömfattig och stod bara ett par minuter senare still; tåget drog inte på grund av att linjespänning saknades. Föraren ombads byta körände för att se om det gick att köra tillbaka tåget, eventuellt för att ‘ta sats’ så att det kunde orka framåt senare. Men det var inte långt tåget kom och efter diverse försök, planer på enkelspår, etc. träffades valet att ställa in trafiken mellan Gullmarsplan-Skarpnäck och istället låta ersättningsbussar köra på sträckan. Dessa beställdes snabbt, men kom sent och därför fick förarna hänvisa till ordinarie bussar i området. Eftersom det inte var det minsta lugnt på radion och stopp samt fel uppstod överallt kom en del information lätt bort sig, exempelvis den om vilka stopp det var som hade fått ersättningsbussar eller ej och att tågen på gröna linjen inte stannade i Gamla stan söderut på grund av dålig matning. (Strömmen var usel där och tågen skuttade fram i häftiga hack som om det vore flygkrasch på gång. Under natten hade flera tåg fått köras tillbaka till T-Centralen så att man kunde ‘ta sats’ och komma förbi bron.) TLC koncentrerade sig på att försöka hålla igång trafiken så gott det gick.

Ett av morgonens problem var givetvis den fortfarande avstängda bryggan i Gullmarsplan där stoppbocken har flyttats en bra bit av trasan i fredags och urspårningen i Vällingbydepån. Dessa två saker gjorde att tåg fick vändas på andra ställen än vanligt och att tågen från Vällingby enbart kunde åka in/ut ur depån via Råcksta. Upp till Råcksta är det en rejäl backe och i den var det flera nyutryckta tåg som tack vare den låga farten och snön började glida baklänges. Samma sak var det med backen upp från depån i Högdalen -en förare på väg mot trafikspåret fick röd signal framför sig innan växlarna och var tvungen att bromsa framför denna… varpå tåget började åka baklänges tillbaka nedför backen. Växelfelen gjorde att hemgångarna kom in sent och när det i Högdalsdepån var tänkt att två tåg skulle åka ut var både ett snöröjningsfordon i farten och ett annat tåg på väg in. Föraren på det senare frågade om spår, fick det, började köra in och fick problem med att lägga om växeln framför sig. Inga nya fräscha tåg kunde åka ut, inga gamla sunkiga nedspydda tåg kunde åka in. I Vällingbydepån fick tur 51 problem med linjespänningen och kom ingen vart. Efter cirka tio minuter-en kvart blev föraren riktigt arg på tåget och det tycktes hjälpa då silverfisken plötsligt behagade flytta på sig.

Ute på banan var det vinterkalabalik. På sina håll var spåren så igensnöade att det hade blivit helt isolerat och svårt för tågen att överhuvudtaget få någon kontakt med strömskenan. Dessutom drabbades flera turer av vagnfel, varav ett betydande inträffade vid Stora mossen. Tåget blev stående på linjen och hur mycket det än slets, byttes körände, tricksades och lirkades från förares och befäls sida ville det sig inte. Till slut fick man göra sträckan spänningslös, jorda densamma och sedan utrymma tåget. När utrymningen var klar och strömmen åter hade lagts i stod trasan fortfarande kvar. Det enda sättet att bedriva trafik på förbi den var att köra enkelspår samt motspår. Tågen från stan vände i Kristineberg och gick på motspår till Odenplan (växeln i Krillan är som vi alla vet helt igensnöad), där de fick släppa av sina trafikanter, vända på bryggan för att hamna på söderspår igen, åka upp, släppa in trafikanterna igen och köra vidare. Södergående tåg vände även de i Kristineberg och åkte sedan tillbaka, oftast mot Hässelby strand. Montören kom inom kort till trasan och påbörjade arbetet med att försöka flytta den.

När montören till sist hade satt tåget i rullning visade det sig bli en äventyrsfylld färd mot Alvik. Plötsligt hojtade han panikslaget att det inte fanns några bromsar; det gick inte att få stopp på tåget. TLC gav ett lugnande besked om att det för närvarande inte stod något tåg i Alvik, trasan kunde lugnt glida nedför backen och stanna där den stannade för att sedan köras undan. Under tiden ropade en tur att det inte var det minsta roligt att hennes tåg gled förbi varenda station längsmed Farstagrenen så att det fick backas och en annan tur ropade från Hötorget att hans tågs bromsar inte ville ta alls; på eget bevåg hade han spärrat både första och andra dörrparet för att kunna släppa av trafikanterna. TLC såg problemen, gav order om utrymning samt transport till bryggorna i Hötorget respektive Odenplan. När så tur 5 fick ett vagnfel på T-Centralen söderut blev det totalstopp under ett flertal minuter, under vilka trafiken bakom stannades och radiobilen ryckte ut. TLC planerade snabbt ihop en motspårskörning, ty eventuellt skulle det kanske gå att köra undan femman från den andra köränden. Sagt och gjort -föraren på tåget vid Hötorget fick först byta körände och gå norrut genom växeln, efter kom femman som hade fått klarsignal i V1. I samma veva kördes sedan trasan i Alvik undan och trafiken rullade så smått igång igen. Med ödesdigra förseningar.

Både under natten och morgonen satt förarna mellan fem till sju timmar utan rast på sina tåg då det var svårt att ordna avlösningar. Trafiken var helt enkelt alldeles för oregelbunden och få var på rätt plats vid rätt tillfälle. Ofta gapade avlösningsplatserna tomma och då var det bara att köra vidare. Tröttheten i arbetskåren märktes av när många matt frågade om de kunde få avlösning för att äta eller för att gå hem eftersom de haft slut för dagen länge. Tur 37 höll nästan på att missa sin avlösning när strömförsörjningen i backen mellan Kristineberg och Alvik var skral. Liknande var det säkerligen på både röda och blå linjen, där störningar förekom. Blå linjen ersattes med bussar mellan Hallonbergen och Akalla, röda linjen ersattes med buss mellan Norsborg och Alby. Med så många sträckors trafikavsaknad/oregelbundenheter ska våra busskollegor ha en eloge för det arbete de fick utföra. Alla våra kollegor som informerade vid bussar och i biljetthallarna får inte glömmas bort de heller.

Informationen från taket på plattformarna tycktes dock ha glömts bort alldeles under långa perioder och trötta förare fick veta exakt vad resenärerna tyckte om SL, SJ, fan och hans moster. En del skrek tillmälen, hytte med nävar, pekade menande på sina klockor och hotade ibland förarna med stryk. Flera kollegor menade oroligt att smockan tidvis hängde i luften och att de inte kände sig trygga. Det är förståeligt att man är jävligt arg över att tågen aldrig kommer, men den ilskan kan man ge utlopp för någon annanstans. Eller kanske snarare på ett annat sätt istället. Alla förare, spärrexpeditörer, med flera är också vi trafikanter. Vi förstår därför så väl den frustration som infinner sig när trafiken inte fungerar eftersom vi själva också känner den. Det är inte kul att komma en halvtimme-timme sent till stationerna eller att inte ha koll på vad det är som händer för informationens skull. Det är inte kul att bromsa bara för att glida förbi stationer som man försöker stanna vid. Det är inte heller kul att fastna ute på linjen strömlös och pulsa fram och tillbaka i halvmeterssnö mellan hytterna i lönlösa försök att flytta ett stillastående tåg. Känslan av maktlöshet som infinner sig är välbekant. Vi gör alla vårt bästa och tack alla ni resenärer som förstår det och tog er tid att ge en välbehövlig kamratlig klapp på axeln eller ett vänligt ord. Det är för er vi plikttroget pulsar i den där snön, smygstannar/snöbromsstannar tågen och informerar så gott vi kan.

Nu går MH till sin läsfåtölj, sveper in sig i morgonrocken trots att klockan bara är 18 och pimplar té. Det är dags att återfå sin normala kroppstemperatur. Imorgon prövas trafiken i rusningarna ordentligt. Var beredda på mer kollektivtrafikstrul.

Dagens citat:
#1: ”Det här är tamigfan det värsta jag har varit med om!” -ung förare
#2: ”Nej, nej, nej. Du skulle varit med på sjuttiotalet!” -äldre förare
#3: ”Jag är i backen mot X och har röd signal! Jag måste få grönt! Annars fastnar jag här!” -förare med god bankännedom
#4: ”Det går inte att köra här, vi kommer inte vidare.” -Snöblåsen

Snökaos, enkelt som sjutton

Morgonen började bra. Snöblåsaren och loken hade ägnat både kvällen innan och natten åt snöröjning samt växelsopning och trots små vita flingor i luften kändes rällaget bra. Snöfallet vid femtiden blev inom bara en timma betydligt glesare och trafiken tycktes fungera, med undantaget linje sjutton. Eftersom bryggan i Gullmarsplan är avstängd sedan tur 5 gled in i stoppbocken igår vändes det i Slussen på plattform ett istället. Tågen blev därför försenade. När destinationen senare blev Odenplan tycktes det som att lördagen skulle bli mycket lugnare än fredagen. Sedan började det snöa igen och då kom första rapporten om dålig matning på sträckan mellan Hammarbyhöjden-Kärrtorp; en förare hälsade att tåget hade fått mängder felkoder relaterade till strömförsörjningen. Låg linjespänning, bland annat. TLC lyfte luren till DLC, som skulle skicka ut personal att ombesörja eventuell skottning. Men som sagt; tågen rullade och det var inga större störningar i trafiken. Detta upptäckte stockholmarna snabbt, tack vare tidningar, uppmaningar att ställa bilen, lokalnyheter och internet, varpå det började vallfärdas in till staden i sedvanlig ordning. När MH såg att människorna började leta sig ut i större och större antal kom tanken i bakhuvudet att det då säkert snart skulle gå åt helvete.

Någon timma gick och TLC meddelade plötsligt att man inte fick växeln i Hässelby strand att läggas om. De flesta växlarna på banans utomhussträckor används för säkerhets skull inte då man vill undvika att få ett växelfel i onödan, enbart de växlar som är absolut nödvändiga för att trafiken ska fungera är i bruk. Exempelvis växeln i HÄS, i FAS, HAG, ALV, ÅKH och HÖD. Men givetvis kan det ändå bli fel i någon av dem också. Så blev det denna förmiddag och tågen började vändas upp i Hässelby gård medan arbetet med att få kontroll på växeln påbörjades. Trafikanterna hänvisades till buss 119. En olycka kommer som bekant sällan ensam. Flera tåg var nära att halka förbi stationer, några var tvungna att trycka P efter att ha backat och inom kort föll en av sjuttonförarnas profetior in angående strömmatningen på söderspåret mellan Hammarbyhöjden och Kärrtorp.

Oron hade varit att ett tåg skulle bli stående och nu ropade tur 63 att hans tåg hade sjunkande HB-tryck, dålig strömupptagning och femhundranittio felkoder som kom och gick. Efter att ha fått upp HB-trycket en aning ombads han köra in tåget helt till Kärrtorp, men det gick inte trots modiga försök. Södra bilen ryckte ut till platsen… samtidigt tappade tåget bakom all linjespänning och tömdes ur. Totalstoppet var ett faktum. Snabbt valde man att använda tur 62 i Skarpnäck som pendeltåg till och från Skärmarbrink precis som under gårdagen medan flertalet metoder för att flytta tur 63 (åka bakåt, framåt upprepade gånger, ta sats för att tåget skulle orka fram, med mera) provades. När den till sist äntligen kunde rullas undan och fara till Skarpnäck (bröt de HS för att komma bort?) blev tur 64, även den utan linjespänning, kvar ute på linjen. Så vitt MH vet står den där ännu. Enligt SL:s störningsinfo bedrivs det fortfarande enkelspårstrafik på sträckan. Som tur var hade även ersättningsbussar satts in mellan Gullmarsplan-Skarpnäck så att trafiken rullade hjälpligt, om än långt ifrån perfekt.

Blå linjens förbikörning av Kista hävdes inatt. På röda linjen var det idag växelfel mellan Norsborg och Alby, där drogs man även med diverse vagnfel. Så ock på bana ett, som fick sin beskärda del av tågbyten.

Nu ska MH laga middag och sedan slå sig ned i fåtöljen med en stor kopp äppel/kanelté, kanske läsa lite på en bok innan det blir melodifestival. Sedan är det dags att sova och gå upp för att arbeta ännu en dag i snöyran. Ett stort tack ska mannen ha som kom fram efter att ha klivit av i Brommaplan för att berätta att vi gjorde ett bra arbete och att han uppskattade det. Sådant värmer den mest luttrade (och för ögonblicket ordentligt nedkylda) tågförare. 🙂

Fyra nyanser av kaos

Kommer det aldrig bli sommar mer, var den första tanken MH tänkte när hon klev ut i den visslande, yrande snöstormen imorse. Den andra var att magen kändes konstig. Det var lätt att lista ut hur dagen skulle bli, känslan var i likhet med vinden illavarslande. Hur skulle dagen yttra sig? Skulle det bli något växelfel eller några kalla hytter, kanske?

Det blev både och. Och lite till. Att strömskenevärmen fortfarande inte är installerad i Hässelby strand var en fjärt i vinden jämfört med det spårskoj som snart drabbade banan; redan tidigt konstaterades det att halkan var svår utåt Farsta, det sammanföll sedan med att ett tåg klappade ihop och istället för att kunna fokusera på att ordna upp strulet på var punkt spreds TLC:s koncentration över resten av banan när det blev växelfel precis överallt. Som grädde på moset började halkan göra att flera turer över hela gröna linjen gled förbi diverse stationer, andra var tvungna att trycka P eftersom de backat sig i nödis för att kunna öppna passagerardörrarna.

Tur 5 ropade från Gullmarsplansbryggan där tåget hade glidit mot den röda dvärgsignalen och vidare in i stoppbocken med besked, varpå personal skickades ut till bryggan och föraren omhändertogs enligt konstens alla regler (efter att man försäkrat sig om att hon inte själv var skadad). Tågen fortsatte storartat att glida förbi både signaler och stationer och föraren på tur 62 lät mycket frustrerad och orolig över att hans tåg körde förbi trots att farten sänkts betydligt (ned under sth för rött läge till och med). Röda linjen fick stopp i Axelsberg och växelfel mellan Fruängen och Mörby centrum. Blå linjen slutade vid tvåsnåret att stanna i Kista på grund av halkan.

Växelfelen var omfattande och innebar både stopp samt stora trafikstörningar. I depåerna kunde extratågen inte komma in på grund av snöpackade växlar. Strulet i Farsta gjorde att tågen fick vända i Farsta centrum istället för att åka hela vägen till stranden och växelfelet mellan HÖD-HAG innebar att ett enda skytteltrafikståg trafikerade sträckan medan övriga nittontåg vände på mellanspåret. Snart ordnade både det och växelfelet i Åkeshov upp sig, men då kvarstod ännu ett växelfel -ner till Alviksbryggan. Linje arton vände därför vid Hötorget och Odenplan. De omfattande förseningarna och den oregelbundna trafiken gjorde livet surt inte bara för trafikanterna, utan även för förarna som förgäves ropade efter avlösning. Flera kollegor kom upp i fem timmar på samma tåg utan rast, några var till och med över den gränsen.

När till sist växeln till bryggan i Alvik åter ville vara med i leken bestämde sig istället strömmen i Hammarbyhöjden norrut för att alldeles kollapsa och tåget som försökte rulla in på stationen stannade tvärt. När det stod klart att den så populära strömglesa sträckan blivit mer strömlös än gles utrymdes tåget och med en stående tågkropp på stationen blev det till att köra enkelspår mellan Skarpnäck och Skärmarbrink medan banarbetarna samt snöröjning ryckte ut för att få ordning på det hela. Linje sjutton från stan började istället köras till Farsta och trafikanterna på sjutton var förståeligt frustrerade över utvecklingen. Två timmar senare rullade trafiken på linjen igång, men såklart med förseningar och oregelbundenhet.

SMHI har utfärdat en klass 2-varning för helgen och SL är enligt DN oroade, SvD varnar för trafikproblem.  Det innebär kort och gott att folk bör stanna hemma i stugorna och glo på OS, passa på att bunkra upp med mat och dricka så att det räcker några dagar. 😉