Kategoriarkiv: förbikörning

En dag i juni

Gårdagens kabelbrand gjorde att flera kollegor fick jobba över under flera timmar. Denna dag blev det inte lika mycket övertidsarbete, men väl struligt då det tidigt på morgonen visade sig att nattens fortsatta spårsänkning vid stn Abrahamsberg söderut hade gått lite för bra: när tågen skulle stanna där och öppna dörrarna, fastnade dessa i plattformskanten. Föraren på tur 6 var både andfådd och stressad när hon rapporterade att dörrarna satt fast. Strax beordrade TLC förbikörning av stationen och kallade dit en av radiobilarna, vars befäl tillsammans med några banarbetare försökte räta upp rälen (vilken hade rört sig ordentligt under natten). Med jämna mellanrum bad YTL Jacobsson om att få C-skydd (stopp på signalen i BMP, mao) varpå det trixades och undersöktes under några minuter i hopp om att få ordning på rälsen. När trafiken släpptes på fick ett utvalt trafiktåg agera ‘försökskanin’ för att se om åtgärderna hjälpte. Men vartenda tåg som stannade och öppnade dörrarna fastnade i plattformskanten. På ett av dem, tur 26, fick befälet till och med förbikoppla samtliga dörrar i V2 så att tåget kunde köra till Stora mossen. Väl där återställdes förbikopplingen och befälet återvände med norrgående tåg till ABB, där de mycket ambitiösa, men dessvärre fruktlösa, försöken att justera rälerna fortsatte. Gröna linjens tåg fick under hela dagen leva med att vara några minuter sena söderut och trafikanterna kunde ta antingen ersättningsbussar eller åka vidare till Stora mossen för att ta norrtåget tillbaka en station. Skulle Abrahamsbergborna in till stan fick de åka till Brommaplan och kliva på södergående tåg där. Förarna var blandat roade och irriterade över att inte kunna stanna tågen vid stationen, men det här är å andra sidan ett rejält undantagsfall; spårsänkningar har genomförts under flera år nu för att öka tillgängligheten för bl.a. funktionshindrade och detta är första gången någonting har blivit såpass fel att det stör trafiken med mer än bara 30 i hastighetsbegränsning.

I slutet av rusningen behagade tur 55 att gå i sekundär mod mellan Slussen och Medborgarplatsen, vilket i sin tur orsakade ännu litet fler småförseningar. Efter idoga omaktiveringar och en p-knappstryckning lyckades föraren köra in tåget till stationen där det tömdes direkt. Trasan gick sedan i transport till Högdalsdepån. Ungefär samtidigt planerades ett tågbyte åt tur 37, som hade stora plattor. Valet föll på ett av extratågen och bytet genomfördes tjugo minuter-en halvtimme senare.

Runt klockan elva beordrades förbikörning av T-Centralen, på grund av en olyckshändelse på bana 2. Uppgifter från tidningar, polis, med flera antyder att mannen sprang till tunnelbanan, halkade på plattformen och hamnade på spåret. Han överlevde och kördes till sjukhus. Kvar i tåget satt föraren, som chockades svårt. MH-teamet känner med kollegan och skickar varma tankar till honom -en PUT är aldrig lätt, oavsett utgång. Vi hoppas på en inglasad tunnelbana i framtiden.

Bloggens vara eller ej: Vi har beslutat att tänka igenom huruvida bloggen ska finnas kvar eller inte. Hittills har tänkandet varat i två veckor, den här veckan kommer vi att meddela hur det blir.

Annonser

Morgonstund har rök i mun

På torsdagsmorgonen anropade TLC en södergående sjutton eftersom en trafikant hade meddelat plattformsvärdarna att det luktade brand i tåget. Föraren hade inte märkt någonting, men genast gick bak för att lukta och titta. Samtidigt som han gjorde det rapporterade en annan förare att det var rökigt vid Slussen och luktade starkt där, förmodligen hade lukten i sjuttontågets vagnar kommit från den stationen. Dessutom tilltog röken. Inom kort gick TLC ut med ett allmänt meddelande om att förarna skulle säga åt trafikanterna att inte använda utgången mot Saltsjöbanan eftersom en buss brann för fullt nere på bussterminalen för Nacka-Värmdöbussarna. Rökutvecklingen var omfattande och strax meddelade TLC att man höll på att utrymma stn Slussen och att tågen skulle köra förbi utan att stanna. Förbikörningen gällde både bana 1 och 2. Det gick inte att missta sig på nödvändigheten att utrymma stationen när man körde förbi; röken bolmade tjock och tät upp från bussterminalen, sikten var obefintlig till dess att hytten hade gått genom molnet.

Förarna slog av ventilationen i tågen mellan Gullmarsplan och T-Centralen för att undvika att rök kom in i vagnarna, men ett flertal tåg luktade ändå brand och hytterna (som inte har samma ventilation som passagerarutrymmena) blev rökfyllda, vilket innebar att många rapporterade in felkoder som ‘brandlarm utlöst för tilluft’, med mera. Röken hade dessutom spridit sig till Medborgarplatsen och efter diverse rapporter från oroade förare med rökansatta tåg beordrades snart även förbikörning av även den stationen. Drygt en halvtimme senare var branden släckt. Röken dröjde kvar och likaså förbikörningsordern, då stationerna behövde vädras ut. Tågen förde med sig röken åt olika håll, det tunnade ut den. Ytterligare en halvtimme gick innan stationerna åter öppnades för trafik. Lukten hängde tung i luften under hela dagen och minnena från branden på bana 3 förra året kom tillbaka; hur lungorna kändes för små för bröstet, de svidande ögonen och rädslan för sin egen del och trafikanternas när röken skymde sikten i tunnlarna och långsamt strök längs bergväggarna.

Att klä av sig uniformen och ta en dusch efter jobbet har sällan känts så skönt som efter de två arbetsdagarna…

Kalabalik på tub

Natten hade varit lång och hård för de tappra själar som körde tåg, ledde trafik och informerade både i spärr och biljetthallar. Flera växelfel, strömlöst på Söderströmsbron och förbiglidningar hade det blivit. Den mest omtalade av de sistnämnda var tåget som gick i nödis i Gullmarsplan och därmed gled hela vägen till Söderströmsbron -det stod redan tåg inne i Gamla stan vilket blev beordrat att åka omedelbart i form av att TLC skrek’ KÖR!KÖR! KÖÖÖÖÖR!!!’. Kollisionen hade varit nära och många förare tvivlade på om det egentligen var en särskilt bra idé att bedriva trafik utomhus i detta läge. I vart fall på en större skala. Snöbromsen fick under natten och denna dag användas grundligt mellan stationerna för att tågen skulle kunna stanna; det var även trevagnståg istället för de ordinarie tvåvagnsåken som brukar cruisa runt banan på söndagarna -skälet sades vara att öka chansen att stanna på stationerna. Snöblåsare, snöslungor, plogfordon, skottare, arbetslok och trafikbefäl slet häcken av sig under natten för att försöka göra spåren farbara. Trots åtgärderna och flera dagskottarteams suveräna insats blev det dessvärre kaos under dagen för nästan samtliga trafikslag. SL med flera fortsätter att uppmana folk att stanna hemma och med facit i hand är det lätt att förstå varför. SMHI:s Klass 2-varning slog in ordentligt.

Tur 26 konstaterade runt femtiden att sträckan Hammarbyhöjden-Kärrtorp var strömfattig och stod bara ett par minuter senare still; tåget drog inte på grund av att linjespänning saknades. Föraren ombads byta körände för att se om det gick att köra tillbaka tåget, eventuellt för att ‘ta sats’ så att det kunde orka framåt senare. Men det var inte långt tåget kom och efter diverse försök, planer på enkelspår, etc. träffades valet att ställa in trafiken mellan Gullmarsplan-Skarpnäck och istället låta ersättningsbussar köra på sträckan. Dessa beställdes snabbt, men kom sent och därför fick förarna hänvisa till ordinarie bussar i området. Eftersom det inte var det minsta lugnt på radion och stopp samt fel uppstod överallt kom en del information lätt bort sig, exempelvis den om vilka stopp det var som hade fått ersättningsbussar eller ej och att tågen på gröna linjen inte stannade i Gamla stan söderut på grund av dålig matning. (Strömmen var usel där och tågen skuttade fram i häftiga hack som om det vore flygkrasch på gång. Under natten hade flera tåg fått köras tillbaka till T-Centralen så att man kunde ‘ta sats’ och komma förbi bron.) TLC koncentrerade sig på att försöka hålla igång trafiken så gott det gick.

Ett av morgonens problem var givetvis den fortfarande avstängda bryggan i Gullmarsplan där stoppbocken har flyttats en bra bit av trasan i fredags och urspårningen i Vällingbydepån. Dessa två saker gjorde att tåg fick vändas på andra ställen än vanligt och att tågen från Vällingby enbart kunde åka in/ut ur depån via Råcksta. Upp till Råcksta är det en rejäl backe och i den var det flera nyutryckta tåg som tack vare den låga farten och snön började glida baklänges. Samma sak var det med backen upp från depån i Högdalen -en förare på väg mot trafikspåret fick röd signal framför sig innan växlarna och var tvungen att bromsa framför denna… varpå tåget började åka baklänges tillbaka nedför backen. Växelfelen gjorde att hemgångarna kom in sent och när det i Högdalsdepån var tänkt att två tåg skulle åka ut var både ett snöröjningsfordon i farten och ett annat tåg på väg in. Föraren på det senare frågade om spår, fick det, började köra in och fick problem med att lägga om växeln framför sig. Inga nya fräscha tåg kunde åka ut, inga gamla sunkiga nedspydda tåg kunde åka in. I Vällingbydepån fick tur 51 problem med linjespänningen och kom ingen vart. Efter cirka tio minuter-en kvart blev föraren riktigt arg på tåget och det tycktes hjälpa då silverfisken plötsligt behagade flytta på sig.

Ute på banan var det vinterkalabalik. På sina håll var spåren så igensnöade att det hade blivit helt isolerat och svårt för tågen att överhuvudtaget få någon kontakt med strömskenan. Dessutom drabbades flera turer av vagnfel, varav ett betydande inträffade vid Stora mossen. Tåget blev stående på linjen och hur mycket det än slets, byttes körände, tricksades och lirkades från förares och befäls sida ville det sig inte. Till slut fick man göra sträckan spänningslös, jorda densamma och sedan utrymma tåget. När utrymningen var klar och strömmen åter hade lagts i stod trasan fortfarande kvar. Det enda sättet att bedriva trafik på förbi den var att köra enkelspår samt motspår. Tågen från stan vände i Kristineberg och gick på motspår till Odenplan (växeln i Krillan är som vi alla vet helt igensnöad), där de fick släppa av sina trafikanter, vända på bryggan för att hamna på söderspår igen, åka upp, släppa in trafikanterna igen och köra vidare. Södergående tåg vände även de i Kristineberg och åkte sedan tillbaka, oftast mot Hässelby strand. Montören kom inom kort till trasan och påbörjade arbetet med att försöka flytta den.

När montören till sist hade satt tåget i rullning visade det sig bli en äventyrsfylld färd mot Alvik. Plötsligt hojtade han panikslaget att det inte fanns några bromsar; det gick inte att få stopp på tåget. TLC gav ett lugnande besked om att det för närvarande inte stod något tåg i Alvik, trasan kunde lugnt glida nedför backen och stanna där den stannade för att sedan köras undan. Under tiden ropade en tur att det inte var det minsta roligt att hennes tåg gled förbi varenda station längsmed Farstagrenen så att det fick backas och en annan tur ropade från Hötorget att hans tågs bromsar inte ville ta alls; på eget bevåg hade han spärrat både första och andra dörrparet för att kunna släppa av trafikanterna. TLC såg problemen, gav order om utrymning samt transport till bryggorna i Hötorget respektive Odenplan. När så tur 5 fick ett vagnfel på T-Centralen söderut blev det totalstopp under ett flertal minuter, under vilka trafiken bakom stannades och radiobilen ryckte ut. TLC planerade snabbt ihop en motspårskörning, ty eventuellt skulle det kanske gå att köra undan femman från den andra köränden. Sagt och gjort -föraren på tåget vid Hötorget fick först byta körände och gå norrut genom växeln, efter kom femman som hade fått klarsignal i V1. I samma veva kördes sedan trasan i Alvik undan och trafiken rullade så smått igång igen. Med ödesdigra förseningar.

Både under natten och morgonen satt förarna mellan fem till sju timmar utan rast på sina tåg då det var svårt att ordna avlösningar. Trafiken var helt enkelt alldeles för oregelbunden och få var på rätt plats vid rätt tillfälle. Ofta gapade avlösningsplatserna tomma och då var det bara att köra vidare. Tröttheten i arbetskåren märktes av när många matt frågade om de kunde få avlösning för att äta eller för att gå hem eftersom de haft slut för dagen länge. Tur 37 höll nästan på att missa sin avlösning när strömförsörjningen i backen mellan Kristineberg och Alvik var skral. Liknande var det säkerligen på både röda och blå linjen, där störningar förekom. Blå linjen ersattes med bussar mellan Hallonbergen och Akalla, röda linjen ersattes med buss mellan Norsborg och Alby. Med så många sträckors trafikavsaknad/oregelbundenheter ska våra busskollegor ha en eloge för det arbete de fick utföra. Alla våra kollegor som informerade vid bussar och i biljetthallarna får inte glömmas bort de heller.

Informationen från taket på plattformarna tycktes dock ha glömts bort alldeles under långa perioder och trötta förare fick veta exakt vad resenärerna tyckte om SL, SJ, fan och hans moster. En del skrek tillmälen, hytte med nävar, pekade menande på sina klockor och hotade ibland förarna med stryk. Flera kollegor menade oroligt att smockan tidvis hängde i luften och att de inte kände sig trygga. Det är förståeligt att man är jävligt arg över att tågen aldrig kommer, men den ilskan kan man ge utlopp för någon annanstans. Eller kanske snarare på ett annat sätt istället. Alla förare, spärrexpeditörer, med flera är också vi trafikanter. Vi förstår därför så väl den frustration som infinner sig när trafiken inte fungerar eftersom vi själva också känner den. Det är inte kul att komma en halvtimme-timme sent till stationerna eller att inte ha koll på vad det är som händer för informationens skull. Det är inte kul att bromsa bara för att glida förbi stationer som man försöker stanna vid. Det är inte heller kul att fastna ute på linjen strömlös och pulsa fram och tillbaka i halvmeterssnö mellan hytterna i lönlösa försök att flytta ett stillastående tåg. Känslan av maktlöshet som infinner sig är välbekant. Vi gör alla vårt bästa och tack alla ni resenärer som förstår det och tog er tid att ge en välbehövlig kamratlig klapp på axeln eller ett vänligt ord. Det är för er vi plikttroget pulsar i den där snön, smygstannar/snöbromsstannar tågen och informerar så gott vi kan.

Nu går MH till sin läsfåtölj, sveper in sig i morgonrocken trots att klockan bara är 18 och pimplar té. Det är dags att återfå sin normala kroppstemperatur. Imorgon prövas trafiken i rusningarna ordentligt. Var beredda på mer kollektivtrafikstrul.

Dagens citat:
#1: ”Det här är tamigfan det värsta jag har varit med om!” -ung förare
#2: ”Nej, nej, nej. Du skulle varit med på sjuttiotalet!” -äldre förare
#3: ”Jag är i backen mot X och har röd signal! Jag måste få grönt! Annars fastnar jag här!” -förare med god bankännedom
#4: ”Det går inte att köra här, vi kommer inte vidare.” -Snöblåsen

Fyra nyanser av kaos

Kommer det aldrig bli sommar mer, var den första tanken MH tänkte när hon klev ut i den visslande, yrande snöstormen imorse. Den andra var att magen kändes konstig. Det var lätt att lista ut hur dagen skulle bli, känslan var i likhet med vinden illavarslande. Hur skulle dagen yttra sig? Skulle det bli något växelfel eller några kalla hytter, kanske?

Det blev både och. Och lite till. Att strömskenevärmen fortfarande inte är installerad i Hässelby strand var en fjärt i vinden jämfört med det spårskoj som snart drabbade banan; redan tidigt konstaterades det att halkan var svår utåt Farsta, det sammanföll sedan med att ett tåg klappade ihop och istället för att kunna fokusera på att ordna upp strulet på var punkt spreds TLC:s koncentration över resten av banan när det blev växelfel precis överallt. Som grädde på moset började halkan göra att flera turer över hela gröna linjen gled förbi diverse stationer, andra var tvungna att trycka P eftersom de backat sig i nödis för att kunna öppna passagerardörrarna.

Tur 5 ropade från Gullmarsplansbryggan där tåget hade glidit mot den röda dvärgsignalen och vidare in i stoppbocken med besked, varpå personal skickades ut till bryggan och föraren omhändertogs enligt konstens alla regler (efter att man försäkrat sig om att hon inte själv var skadad). Tågen fortsatte storartat att glida förbi både signaler och stationer och föraren på tur 62 lät mycket frustrerad och orolig över att hans tåg körde förbi trots att farten sänkts betydligt (ned under sth för rött läge till och med). Röda linjen fick stopp i Axelsberg och växelfel mellan Fruängen och Mörby centrum. Blå linjen slutade vid tvåsnåret att stanna i Kista på grund av halkan.

Växelfelen var omfattande och innebar både stopp samt stora trafikstörningar. I depåerna kunde extratågen inte komma in på grund av snöpackade växlar. Strulet i Farsta gjorde att tågen fick vända i Farsta centrum istället för att åka hela vägen till stranden och växelfelet mellan HÖD-HAG innebar att ett enda skytteltrafikståg trafikerade sträckan medan övriga nittontåg vände på mellanspåret. Snart ordnade både det och växelfelet i Åkeshov upp sig, men då kvarstod ännu ett växelfel -ner till Alviksbryggan. Linje arton vände därför vid Hötorget och Odenplan. De omfattande förseningarna och den oregelbundna trafiken gjorde livet surt inte bara för trafikanterna, utan även för förarna som förgäves ropade efter avlösning. Flera kollegor kom upp i fem timmar på samma tåg utan rast, några var till och med över den gränsen.

När till sist växeln till bryggan i Alvik åter ville vara med i leken bestämde sig istället strömmen i Hammarbyhöjden norrut för att alldeles kollapsa och tåget som försökte rulla in på stationen stannade tvärt. När det stod klart att den så populära strömglesa sträckan blivit mer strömlös än gles utrymdes tåget och med en stående tågkropp på stationen blev det till att köra enkelspår mellan Skarpnäck och Skärmarbrink medan banarbetarna samt snöröjning ryckte ut för att få ordning på det hela. Linje sjutton från stan började istället köras till Farsta och trafikanterna på sjutton var förståeligt frustrerade över utvecklingen. Två timmar senare rullade trafiken på linjen igång, men såklart med förseningar och oregelbundenhet.

SMHI har utfärdat en klass 2-varning för helgen och SL är enligt DN oroade, SvD varnar för trafikproblem.  Det innebär kort och gott att folk bör stanna hemma i stugorna och glo på OS, passa på att bunkra upp med mat och dricka så att det räcker några dagar. 😉

Ökenmåndag nu igen

TLC ropade på tur 38 för att fråga om föraren hade märkt av något bråk i sitt tåg. Allt såg normalt ut under dörrstängningarna, men inom kort stannades turen i Åkeshov söderut för att invänta polisen som ville gå igenom tåget. 38:an blev stående, när tur 21 kom till stationen fick tåget tömmas som vanligt via vänstersidan men inga dörrar fick öppnas på högersidan. Istället bytte 21:ans förare körände och passade radion. Man ville ge polisen mer tid att leta efter de eventuella våldsverkarna. När 21:an hade avgångstid fick föraren köra i transport till Brommaplan för att därifrån gå i trafik. 71:an, som hade fått vänta i Ängbyplan, kunde nu köra förbi via mellanspåret. När sedan tur 22 ankom stationen började förfarandet med att stanna tåg bakom 38:an bli opraktiskt och då rymde man helt enkelt ur den så att polisen fick leta folk på plattformen istället. När en tom 38:a sedan rullade iväg blev det allmän förbikörning Åkeshov söderut, medan norrgående tåg fortfarande stannade. Några minuter senare hävdes förbikörningen och eftermiddagen kunde fortsätta med rusning och allt.

Fyllor och dylikt var det mesta som ropades in under rusningen. Tur 1 släppte av en aggressiv fylla i Hökarängen, tur 43 hade en man i sin V1:a som ofredade kvinnor och tur 8 hade en drogad/påverkad kvinna sittande i sin V2:a. De två sistnämnda turerna fick hjälp i Slussen och Skärmarbrink. Mot slutet av rusningen meddelade TLC att tur 76 förmodligen hade ett sjukdomsfall ombord. Det lät som om även det var en fylla eftersom TLC tog personbeskrivning och vidarebefordrade infon till Trygg-C.

Runt halv nio-nio pajade ett tåg och blev stående i Kristineberg söderut under cirka en kvart-tjugo minuter. Det bidrog givetvis till förseningar efter att stoppet ordnats upp.

What a difference a day makes

Idag var det dagen D i tuben och allas vår första arbetsdag för den nya arbetsgivaren MTR Stockholm.

Både i Metro och City slogs det på stora trumman att idag var dagen kommen och nu fanns det 162 plattformsvärdar, femtioelva servicevärdar, datorer, synkroniserade klockor, med mera, med mera. VH/MH/Whatever såg en värd per plattform under rusningen och de var litet svåra att urskilja i allmänhet tills man kom på knepet; de hade knallröda kepsar. En del saknade uniform men bar varselväst och andra saknade varselväst men bar uniform. Än så länge verkade de inte ha några ambitioner att assistera vid dörrstängningen annat än att vinka en hälsning när man öppnar hyttdörren, för att sedan stå där och titta på medan dörrarna stängs och trafikanterna våldskutar mot den krympande dörrspringan för att försöka hindra stängningen. Men det är å andra sidan bara första arbetsdagen för dem och konsten att packa in folk i tåget kanske kommer senare.

Den förändring som mest har synts under dagen är de nya uniformerna och en del omtejpade vagnar. I spärren verkade tideräkningen dock ha närmat sig år 2009. Den berömda storstädningen är väl igång snart och det blir intressant att se hur den går, ty precis som Lucknuckan skriver kan det förekomma vattenspolning av stationerna vilket skulle få roliga resultat när det fryser på… (‘Tur 32, ta det försiktigt vid Brommaplan. Det var några trafikanter som halkade ner på spåret igen.’) Vi ser dock fram emot att ha en hel och relativt ren arbetsplats när det hela är över.

citymtr

Klockorna får vi om åtta veckor, handdatorerna vet vi tyvärr inget om.

Nu till ett par av dagens händelser: Tur 26 fick ett nödbromshandtag draget i Alvik och var tvungen att gå bak och återställa. Det var i samma vagn, nästan bakom förarens rygg och borde inte ta så lång tid men tåg efter tåg stannades bakom och först efter ett antal minuter meddelade föraren att tåget rullade. Han hade glömt nycklarna i när han stängde hyttdörren och gick till nödbromsen, varpå lite allmän akrobatik eller kollegejakt säkerligen hade genomförts. Men sådant händer ibland, oftast gör man inte om det på ett par år om ens någonsin eftersom det är så förbannat omständigt att låsa sig ute från hytten. Nästa tur att ropa på radion var 37:an, som hade försökt lämna Islandstorget men istället fick en felkod om att körspaken inte fungerade varpå tåget surt gick i nödbroms. En P-knappstryckning räckte denna gång.

Under hela eftermiddagen och större delen av kvällen var det gult läge på banans utomhussträckor. Det var torrt och inte det minsta halt, varför flera förare ropade att det minsann inte var några problem att köra där de befann sig. Det kändes dessutom urfånigt att tuffa runt i sth 60 när 70 verkligen behövs för att komma i tid på vår tjusiga bana. Men läget var befogat; några tåg hade glidit förbi stationer på grund av lövhalka enligt TLC som förklarade det med att stark vind + löv = tågsoppa, ungefär. Värst verkade det ha varit på linje nitton, där de flesta förbiglidningarna skedde. Först runt halv åtta-tiden på kvällen hävdes det gröna läget. Något som också hade hävts (men tidigare) var förbikörningen av Farsta centrum. Stationen hade haft det dåliga omdömet att förbli mörk när skymningen sänkte sina vingar över staden. Belysningen blinkade igång och var på en halvtimma innan den återigen tvärslocknade och TLC införde allmän förbikörning.

På kvällen tänkte man även se till att rulla ut en transport från Brommadepån, då den hade varit i svarven. Svarvvagnens förare ropade för att ge det dystra beskedet att hans vagn hade fått totalt linjebortfall. Skulle han försöka sig på lite batteridrift, månne? TLC frågade om det gick att bara ligga i nolläge på rull, men tyvärr befann sig vagnen i uppförsbacke och batteridrift var det enda som förmodligen skulle fungera. Det blev med andra ord från Alvik och norrut samt från Stora mossen och söderut under några minuter medan vagnen flyttades undan. När föraren återgick till normal drift pep flera Alviksbetonade felkoder fram på IDU:n såsom ex. 1031. Men tåget drog iallafall och det kortvariga stoppet löstes upp. Strömmen kom och gick även mellan Råcksta och Åkeshov några gånger under dagen. Varje gång man slökör runt i västerort förväntar man sig att TL ska yla ‘slå ifrån!, slå ifrån!’ som om det var någon Baader-Meinhofkupp i görningen. Vi hoppas att allt arbete med strömmen därute är klart inom en snar framtid.

Som ni ser har bloggen fått ett provisoriskt namn och en ny snygg bild som akutbeställdes igår kväll. Fint, va? 😀

Storfrämmat på bryggan Gullmarsplan

Eftermiddagen mjukstartade med att tur 59 fick gå bak för att kolla en dörr i Sandsborg. Det var inte värre än att den hade blivit slapp på grund av någon alltför ivrig trafikant och föraren kunde relativt lätt få igen den. Sedan följde ett par timmars lördagslugn, några felrapporter och fyllor ropades in. Tur 52 fick veta att avlösaren satt på den nitton som var på ingång från Kristineberg. Det kunde bli lite trångt med tid där. TLC hade inte behövt oroa sig för 52:ans vidare framfart; avlösaren hann ta över tåget. Men strax knastrade det till från tur 72, som meddelade att kollegan hade glömt att stänga hyttdörren och att han därför var tvungen att gå bak och stänga. Sju minuter senare rullade 72:an norrut precis innan 81:an hade behövt stannas i Krillan. Sensmoralen i det är givetvis ‘glöm inte att stänga hyttdörren’. 😉

65:an ropade in klotter, en askkoppsbrand på stn Rådmansgatan orsakade huvudbry och föraren på tur 55 hälsade från Farsta strand att hennes V1:a tyckte att den befann sig i depå. Tåget vägrade släppa den tanken och tre omaktiveringar samt ett YTL:s anländande senare bröts HS. Det blev transport hem till depån för att hämta ut nya (och mindre envisa) vagnar. På andra sidan stan undrade tur 71 vad det var för tåg som låg framför honom. TLC muttrade att det var tur 83 och frågade barskt varför 83:an var sen. Svaret blev bland annat halkan, som eleven på tåget hade att brottas med. 83:an vändes upp i Vällingby för att gå i rätt tid söderut. Dryga timmen gick och polisen beordrade förbikörning av Stureby då en knivbeväpnad man befann sig på plattformen. Polisen arbetade snabbt för att göra ett gripande och det var bara tur 78 som hann köra förbi innan klartecken kom.  Ungefär samtidigt kom de första rapporterna från tur 63 om att IDU:n i V3:an krånglade. Det problemet skulle senare växa någon timme senare när tåget var på väg norrut och felkoder började pipa fram. Bland annat en kod som menade att det minsann var fel på IDU i V3 och även på överföring/kommunikationsfel i koppel. Föraren ombads tömma tåget och åka in i depån för tågbyte.

När trasan hade rullat ut på bryggan Gullmarsplan meddelade en förbipasserande kollega att det var en hel del folk kvar i V3. På grund av felen hade trafikanterna inte hört tåget tömmas och satt nu på bryggan tillsammans med föraren, som skulle köra fram för att släppa av dem vid plattform tre innan det bar iväg till depån. Men självklart skulle det inte gå så lätt. IDU:n var helt mörk och det gick inte att logga in. Föraren slog in inloggningskod och enter i blindo varpå tåget kunde börja rulla mot trean. Då var befäl och en reserv på väg för att hjälpa till utifall att körning från annan vagn skulle behövas. Framme vid plattform tre hade körningen gått bra och föraren nödöppnade en dörr för att släppa ut trafikanterna. Efter att ha återställt dörren visade det sig att tåget fortfarande trodde att dörren var nödöppnad och propsade på att framföras i sth 30. Två tåg väntade i backen på att komma upp till Gullmarsplan och TLC sade åt dem att börja rulla samtidigt som befäl och förare åkte till Globen för att genomföra en dörrmanöver i hopp om att indikationen om öppen dörr skulle försvinna. Någon minut senare var 63:an äntligen på väg mot Högdalsdepån.

Med det föll lugnet som en sammetslen, tung ridå åter på plats över kvällen och stannade där… ända tills Trygg-C meddelade att ungdomarna var stökiga i Skarpnäck och höll på att köra ned sopkärl i tunnelbanan. Förarna fick ta det försiktigt vid vändning och det antyddes att saker kunde hamna på spåret.